Ord och inga visor
Bloggande har det inte blivit så mycket varken tid eller lust till de senaste dagarna. Det är ju vår och tid för utomhus och promenader och fikor i solen. Inte tid för att läsa läxor eller planera eller skrubba lister, dörrar och väggar hemma i lägenheten. Det är nu också tiden för att plocka ut de däringa eländiga hörlurarna ur öronen (och spara på hörseln!) för att istället lyssna till kvittranden och sisningar och pipanden inne bland träden. Jag håller väl inte på att vänja mig, men i alla fall lära mig att acceptera, alla bilarnas-, bussarnas- och långtradarnas eländiga oljud. Har så smått börjat acceptera att det är en period på ett par år när jag får stå ut med alla dessa fordon och vägar.
Men man kan ju undra vad som ska hända med fröken Elin efter dessa år i Umeå? För här blir jag inte kvar, det är jag nästintill säker på. Kanske hamnar jag tillslut i mitt kråkslott ute i skogen med en packmoppe ändå. Eller så sadlar jag om helt och styr upp ett litet vandrarhem eller hotell eller om vi ska vara internationella; ett litet bed and breakfast någonstans kring fjällen. Eller vid havet. Hamnar väl på Lofoten till slut, jag.
Men då kan man ju fundera på varför jag läser till lärare? Ja, det har jag också funderat på. Jag har funderat så pass mycket att jag till och med har sökt ett nytt program, socionomprogrammet. Ömma modern tvår sina händer, hon som själv sitter på soc och jobbar. Men jag tror det passar mig så mycket bättre. Om jag nu kommer in, vill säga. För det här med lärare, det är för det mesta hur kul som helst i klassrummet, men allt det där... Planerandet! Det är ju inte riktigt min kopp te, om man säger så. Min ömma moder säger att min livsläxa är att lära mig organisera och planera. Så med andra ord är inte det min starkast lysande sida. Och då är det ju lite knas att välja ett yrke där mer än 50% av tiden går åt till att just planera och organisera. Herregud, jag skulle ju gå i bitar. Och mina stackars elever skulle bli de som blev lidande. Och jag, jag skulle också bli lidande. Och det går ju inte! *flinar*
Och visst inser även jag att man inte trivs till hundra procent alla dagar på ett jobb, men... Ja. Jag hoppas jag kommer in på andra programmet, för då sadlar jag nog om.
Att det finns så många tjockisar är väl rätt enkelt förklarat. Det är dels en klassfråga, dels ett socialt arv, dels en omedvetenhet och okunskap kring mat och motion, samt dels en fråga om hur man mår. Och dessutom så tjänar en massa stora företag och grossister storkovan på att förföra oss med allehanda, ofta billiga, produkter fullproppade med en massa fula saker för att skapa mer och mer sug. Vissa kan stå emot, andra inte. Och dessutom tror jag också en hel del på arv och gener. Vissa har mer anlag för fetma, andra inte. Precis som vissa har anlag för alkoholism. Och såklart det kapitalistiska samhälle vi lever i satsar pengar på snabba utvägar, snabba förklaringar. Snabba "ursäkter". Medan de i andra änden pumpar ut mer mer mer raffinerat socker och snabba kolhydrater och säljer bilar så vi ska slippa röra på oss och tv-spel och datorer och internet så vi ska slippa gå utomhus överhuvudtaget.
Men tänk om man inte vill ha någon ursäkt då? Tänk om man kanske faktiskt hör och häpna mår rätt bra som mullig, rund, go' och glad kexchoklad? Men ändå får höra allt detta jävla tjat? Hur många gånger fick jag inte höra -givetvis i all välmening- av en släkting: "Åh, du är så fin, men TÄNK så fin du skulle vara om du bara gick ner lite i vikt! Vilken KROPP du skulle få!" när jag växte upp. Och det var de milda välmenande kommentarerna. Vad andra sa och gjorde, det vill jag helst inte skriva om för deras ord och handlingar har satt djupa spår i min själ och i min hela person, och lett till att jag nuförtiden får gå till en måndasgskompis för att lära mig att tycka om mig själv igen.
Detta har lärt mig att även de mest välmenande kommentarer kan leda till skam och självförakt. Att man kanske ska tänka till en gång eller två innan man kommer med goda råd. Därmed inte sagt att jag själv är fläckfri och aldrig säger rent idiotiska saker eller har fördomar mot andra människor. Visst har jag det. Men jag är medveten om det och därmed kan jag försöka motarbeta dessa och tänka till ibland. Ganska så ofta får jag tyvärr tänka till efter en inte alltför intelligent kommentar. Återigen, att tänka innan jag talar är inte heller en av mina allra mest lysande sidor. Inte att tänka innan jag skriver heller, för den delen. Jag inser inte alltid att mina ord och handlingar faktiskt kan få konsekvenser för andra människor. Men man lär så länge man lever.
Och för att avlsuta denna långa harang, som ju kom att handla om fetma ändå, så måste jag väl säga att det är något sjukt i samhället. En varböld har spruckit och dess illaluktande innehåll sprids över hela världen. Och det säger: "Om du ser ut så här och om du beter dig så här, då får du vara med och leka med de Stora Grabbarna. Då får du vara med, då blir du accepterad, ja kanske till och med en smula omtyckt! Så det är bäst du anpassar dig, för annars kommer du få leva ditt lilla sunkiga skamliga liv utanför vår stora fina gemenskap av perfekta, duktiga, lyckade människor i all evighet, amen."
-----
Men jag har gått hos en måndagskompis och jag har insett att jag duger alldeles utmärkt som jag är. Så nu för tiden har jag släppt det mesta av deras budskap. Nu för tiden står jag längst fram på barrikaderna och vrålar:
"I helvete heller!"
Jag skulle nog också behöva en måndagskompis! ;-/
P.S Kul att du lyckats gå ner i vikt - även om det ju inte borde vara så viktigt:-).
Hur bär du dig åt?
kan glatt meddela att jag med gött samvete klämmer i mig en gottepåse, mums! :P tänker inga tankar på samhällets sjuka syn som du så klockrent just bloggat om :D Håller fullständigt med, alla dessa kommentarer man får, och förmodligen själv ger ibland, till ingen nytta sätter verkligen djupa spår. Så nu snaskar jag choklad med gött samvete bara därför,
Ha'de!
Du kan vara lugn för du hinner inte planera som lärare. Det är alltid något möte, någon som måste pratas med, någon som vill prata eller utmattning som kräver en paus. Till slut får du improvisera ändå :-)
Marge_II: Jag tror det är många, många som skulle behöva sig en måndagskompis. Jag kan helt ärligt säga att beslutet att skaffa mig en, är det allra bästa beslut jag någonsin tagit. Lätt.
Ja, jag är jättenöjd med att ha gått ner lite kilon! Vristerna värker inte och kläderna börjar helt plötsligt sitta mer normalt igen. Jag använder mig för det mesta av ett viktväktarliknande poängsystem när jag går ner i vikt. Just detta finns på Må Bra:s hemsida, och funkar bra för mig. Dessutom har jag ju flyttat lite längre bort från alla begivenheter, och jag använder apostlahästarna till all Elin-transport. Det ger mycket! Sen är jag total smörmissbrukare, jag bara ÄLSKAR smör och har svårt att behärska mina lustar om det finns hemma. Så nu mer har jag grekisk/turkisk yoghurt på mackorna istf smör. Har inget "hårt" fett hemma alls. Det går inte, så det får bli olja för hela slanten. Dessutom käkar jag fullkornspasta och lättvarianter på korv. Är ju mer kött i dem också. :) Men det är inte varje dag jag räknar poäng, man måste ju få "leva" vissa dagar också. Annars blir det ju omänskligt. Tycker jag i alla fall! =)
Vivs: Men tja! Willkommen! Japps, det är helt rätt: Ropen eka, ropen skalla: mer choklad åt alla! :D
Och tack för komplimangen *flinar förtjust*
Allt gott och vi ses! :)
Torparfrun: Jo, jag har börjat ana mig till att det är så det går till. Att faktiskt ha ett Liv utanför skolan när man jobbar som lärare verkar oändligt avlägset. *suckar tungt* ;)
Näemen, vi får se vad det blir i slutändan av tant Älin! Lärartant eller soc.tant? Månne, månne.
Men oj, allt sitter ju ihop i kommentaren ovan. Sorry! Jag har svarat er alla tre juh!
Allt gott! :)
Jag väntar tills du kommer surrande på din flakmoppe från ditt torp när du ska byta ägg mot messmör.
You go girl! Klart vi ska svära åt skiten! Kram!
Torparfrun: *skrattar* Kanske kan man byta till sig lite nybakt tunnbröd också? :)
Linnéa: Yes!!! Och när ska vi dricka vin? Nästa helg? Va? Va? Va? =)
Stor kram!
...was here...
Måndagskompisar är bra. Jag kallade min för "Skruvdragaren" och när han (vi!) skruvat klart fick han en skruvmejsel av mig i present :)
MsGarbo: *skrattar*