Tusen tankar
Ute på promenad med en... Ja, i brist på bättre uttryck, god vän. Killen har munväder. Onekligen. Promenaden är underhållande och trevlig, kanske blir det en aning spänt och nervöst ibland, kanske en osäker blick, ett lätt darr på rösten ibland. Men dessa tecken är små, så små, knappt befintliga. Men de finns. Små subtila nyanser, skiftningar i tonläge, borttappning av tråden. Och jag noterar, för ner i arkivet och spar. Kanske ler jag lite också, i mjugg sådär. Tills jag upptäcker min egen stakning, min egna lätt darrande stämma. Generat skratt.
Men jag upptäcker också distansen. Min högst egna och mycket påtagliga distans. Jag skrattar med, pratar lättsamt. Tittar på honom. Tänker mina egna tankar. Släpper inte in.
Och samtidigt som den insikten slår mig, kommer också frågan upp: är jag rädd? Är det därför? Är distans någon form av självbevarelsedrift?
Men jag brukar då rakt inte ha några problem med att "öppna upp". Nej, snarare brukar jag vara som en uppslagen bok. Tillgänglig för vem som helst att bläddra i och kanske småläsa något stycke här och där, om de så har lust. Jag har inga större hemligheter, jag är faktiskt rätt kass på hemligheter. Lika kass på det som att gå som katten kring het gröt. Det fungerar inte riktigt i min värld.
Men under dagens promenad blev jag plötsligt sluten som en mussla som endast kan öppnas med en särskild kniv och med ett erfaret handgrepp. Och kanske var det till det bästa, vad vet jag. Kanske pratade han så för att han helt enkelt inte orkade höra min historia, kanske var han inte ens intresserad av att höra den. Kanske var han rädd för vad jag månne skulle kunna säga. Fast å andra sidan, när jag tänker efter ännu ett steg; han känner nog redan min historia, likaväl som jag på distans känner hans. Vi har ju trots allt känt varandra i snart fyra år. Och trots att vi, vågar jag påstå, haft all den närhet man kan ha, har vi ändå lyckats med konstycket att hålla distansen.
Kanske har vi varit så nära att det nu blir jobbigt att upprepa hela processen igen?
Kanske är ändå just denna distans en form av självbevarelsedrift.
Fast kanske man inte heller dyker ner på djupaste djupen när man efter ett par år i perifirin knyter an gamla band. Men å andra sidan kan jag inte heller hjälpa att jag i mitt stilla sinne tänker: Nog aktar jag mina löss för snuva!
(Men ändock, känsla går före förnuft:
"Ingen må mig det förneka, att jag kärligt älska må
kärlig lek och kärlig skämtan, siktar all natur uppå
Lärkekill och duveputter
tuppeknorr och orreputter
går dock äntlig ut därpå
att hanen hönan nalkas må"
Samuel Columbus; Lustvin dansar en gavott med de fem sinnena
Hehe.)
Och dagens låtar -rakt av och utan diskussion- är: "Lustvin dansar en gavott med de fem sinnena" (Samuel columbus) med Helen Sjöholm samt "Ställ till med kalas" av och med gamle Stefan Sundström.
Men jag upptäcker också distansen. Min högst egna och mycket påtagliga distans. Jag skrattar med, pratar lättsamt. Tittar på honom. Tänker mina egna tankar. Släpper inte in.
Och samtidigt som den insikten slår mig, kommer också frågan upp: är jag rädd? Är det därför? Är distans någon form av självbevarelsedrift?
Men jag brukar då rakt inte ha några problem med att "öppna upp". Nej, snarare brukar jag vara som en uppslagen bok. Tillgänglig för vem som helst att bläddra i och kanske småläsa något stycke här och där, om de så har lust. Jag har inga större hemligheter, jag är faktiskt rätt kass på hemligheter. Lika kass på det som att gå som katten kring het gröt. Det fungerar inte riktigt i min värld.
Men under dagens promenad blev jag plötsligt sluten som en mussla som endast kan öppnas med en särskild kniv och med ett erfaret handgrepp. Och kanske var det till det bästa, vad vet jag. Kanske pratade han så för att han helt enkelt inte orkade höra min historia, kanske var han inte ens intresserad av att höra den. Kanske var han rädd för vad jag månne skulle kunna säga. Fast å andra sidan, när jag tänker efter ännu ett steg; han känner nog redan min historia, likaväl som jag på distans känner hans. Vi har ju trots allt känt varandra i snart fyra år. Och trots att vi, vågar jag påstå, haft all den närhet man kan ha, har vi ändå lyckats med konstycket att hålla distansen.
Kanske har vi varit så nära att det nu blir jobbigt att upprepa hela processen igen?
Kanske är ändå just denna distans en form av självbevarelsedrift.
Fast kanske man inte heller dyker ner på djupaste djupen när man efter ett par år i perifirin knyter an gamla band. Men å andra sidan kan jag inte heller hjälpa att jag i mitt stilla sinne tänker: Nog aktar jag mina löss för snuva!
(Men ändock, känsla går före förnuft:
"Ingen må mig det förneka, att jag kärligt älska må
kärlig lek och kärlig skämtan, siktar all natur uppå
Lärkekill och duveputter
tuppeknorr och orreputter
går dock äntlig ut därpå
att hanen hönan nalkas må"
Samuel Columbus; Lustvin dansar en gavott med de fem sinnena
Hehe.)
Och dagens låtar -rakt av och utan diskussion- är: "Lustvin dansar en gavott med de fem sinnena" (Samuel columbus) med Helen Sjöholm samt "Ställ till med kalas" av och med gamle Stefan Sundström.
Kommentarer
Trackback