Vittrad



Just nu är det långa dagar och inte mycket tid till andra tankar än: "men-lektionen-är-ju-sjuttio-minuter!", "varför-funkar-inte-datorerna?", "kan-jag-få-skriva-upp-en-kaffe-jag-får-pengar-imorgon...", "är-det-någon-som-ska-äta-lunch-snart?", "nej-jag-måste-planera", "fan-nu-är-jag-sen-till-lektionen!", "va-har-HAN-hoppat-av?!"," hur-gick-det-gick-det-bra?".

Jag hör vagt talas om världen utanför, men det är som sagt mycket vagt. Inte mycket släpps in. Nyheterna har jag inte sett på år och dag, tidningen ligger oläst och fladdrar övergivet på köksbordet, lådorna står sorgset ouppackade mitt på golvet. Just nu sitter jag och lyssnar igenom ett gäng medeltida ballader. Jag tänkte välja en och spela upp på lektionen i morgon, så det inte bara blir förläsa, anteckna, diskutera frågor och göra allehanda mer eller mindre kreativa uppgifter. Dock har jag till min förtret upptäckt att jag bara har dvd-skivor och inga cd-skivor, så hur jag ska göra nu vette tusan. Jag har ju all musik på datorn. Alla skivor ligger tryggt hemma i Nässe. *fula ord*

Till min glädje kan jag konstatera att jag haft en väldig tur med handledare. Hon är krävande och tuff, men även förstående och empatisk. Och full av en massa bra övningar, goda tips och råd, förklaringar och en hel massa annat. För att inte tala om att hon är en suverän pedagog. Håhåjaja, en annan får bara kämpa på och hoppas att man kanske någon dag om sisådär hundra år kommer upp i samma nivå. Dessutom ska hon gästföreläsa på lärarutbildningen och av någon anledning känner jag mig stolt. Lustigt.

Dessutom är det en trevlig skara kandidater på skolan. Ett skönt gäng som jag kommer sakna när praktiken är över. Vi blir som en liten grupp för oss själva: inte lärare, inte riktigt elever utan på en glidande skala någonstans därimellan. Vi dricker kaffe och snackar skit och läser, läser, läser. Och förmodligen stör vi (läs: jag) varandra en hel del också. Heh. Vi är ju lämnade i varandras våld och har inte mycket annat val än att interagera oss med varandra antar jag. Ack ja. Arma stackars satar som får stå ut med mig när jag går på högvarv, haha.

Men det ska erkännas att jag saknar Elin-tid och Elin-filosoferande!
Men snart, snart är praktiken slut och då kanske jag får ett liv igen.

Under tiden blir det übertrista inlägg här:

image68






Kommentarer
Postat av: Tomas M

Såhär i praktiktider är det ju alltid trevligt att tjuvläsa lite kurskamraters bloggar och se hur de kan tänkas ha det. Och ja, lika bra att jag biktar mig med en gång - tro inte att du slipper undan!

Hoppas praktiken går bra i alla fall, så ses vi väl någon gång på universitetet antar jag. Nu ska jag tjuvläsa vidare. Lev och må!

(har ni förresten chokladlådor i ert kandidatrum? Försöker bräcka er...!!) :)

2007-04-25 @ 17:24:35
Postat av: Torparfrun

Smygkika lite på lärarna på skolan. Har de fått så mycket rutin så de hinner med något liv på sidan om eller rusar de på i ett hjul som ni?

Postat av: Elin

Tomas: Men hej! Välkommen! Haha, jaså ni har hittat mig?! Spännande spännande.

Jodå, praktiken fungerar bra. Nu har man ju blivit lite varm i kläderna så nu känns det bättre än det gjorde från början. Och hur går det för dig? Går det bra?
Vi har tyvärr inte några chokladkartonger i vårt kandidatrum, men väl en hel massa kaffekoppar (som tant Elin städar undan, haha). Så där bräckte ni oss! Dock har vi ett alldeles eget klassrum som kandidatrum -inte någon liten cementskrubb som jag hört att ni i Skellefteå huserar i. ;)

Hihi. Ja, vi ses väl på skolan!? Snart är det dags! Och kanske lite fest snart? Ta med dig flickan din!

Allt gott! :)

Torparfrun: Jodu, jag tjuvkikar så det står härliga till, men det går ju inte att se något mönster! Tanten som ser ut att ha jobbat i hundra år är überstressad och har fullt upp, konstant. Medan den där unge läraren sitter och slappar i soffan med attityden: Det ordnar sig! Och så har vi de som är mitt i mellan, som har någon form av balans. Men det är ju så, första ett till fyra åren är det tydligen vansinnigt mkt att stå i och rätt tufft. Därefter sägs det att det lugnar ner sig. Så. Ja, man vet väl vad man har att se fram emot...
Kanske.

Postat av: Torparfrun

Jo efter fem år har man hunnit ha de flesta sorters lektioner och kan tjuvtitta på planeringen sist man gjorde samma sak. och så har man i huvudet vad som funkar och en känsla för vad som skulle funka bra i just den här gruppen. Fast det var ju efter fem år som jag insåg att jag ville ha ork kvar till min lilla dotter när jag kom hem från jobbet...och började fundera på en försörjning baserat på vad gården kan ge.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback