Hund!
På väg ut till tvättstugan möter jag en kille och hans lilla svarta hund. Det är en valp som med spetsiga öron och viftande svans nyfiket plirar åt mitt håll. Jag ler och hälsar tyst på den. Tänker att det är ju en hund, nog borde den kunna med lite telepati? Känna att jag kliar den bakom öronen och nosar den i pälsen? Hunden och jag fortsätter tjuvkika på varandra. Husse blir lite besvärad och drar med sig lillhundet en bit bort. Det är uppenbart att de väntar på någon, men inte på mig.
Jag går in och bokar tvätt-tid. Det fanns en ikväll vilket var bra, för jag ska ju flytta nu så mina kläder behöver vara rena tills jag lärt känna min nya tvättstuga och dess innevånare.
Ut igen och valp med husse står kvar. Nu viftar den ännu mer på svansen, sådär så hela gumpen följer med i rena glädjen. Och det är klart, vi känner ju varandra nu, är nästintill gamla bekanta! Hussen backar ett par steg och vänder sig om. Är han rädd att jag ska rusa fram och "Ååååhhh, vilken SÖT liten rackare, vad kan lilla voffsingen heeeeeetaaaaa?" med min allra mest bäbisliknande röst. Hade han känt mig hade han vetat att det inte riktigt är Min Stil, kära du. Men han gör ju inte det. Känner mig. Nå, jag pratar vidare med hundet och går in igen. En kvart senare har jag rafsat ihop tre välfyllda påsar till återvinningen och är återigen påväg ut genom dörren. Ser dem i ögonvrån, men nu är det annat ljud i skällan, för nu har jag med mig påsar som det kling-klingelingar (glas och metall) om. Lille valpen gömmer sig bakom husse och kikar fram bakom hans ben. Rädsla blandat med nyfikenhet. När jag kommer tillbaka från sophuset är de borta, men valpen har satt sina spår, både på marken och i mig:
"Nu när jag flyttar större kanske... Men inte nu, ska ju strax på VFU... Hm, men kanske till sommaren -nä då hoppas jag ju på att få jobba heltid... Men... Men..."
Kanske måste ringa syster och fråga om jag får vara hundvakt i ett par veckor. Deras Lill-Miro är hela familjens ögonsten. Världens snällaste.
I telefon: Mammas röst med pappa i bakgrunden. Billjud och mixtrande med radion: "Vad sa du gumman, jag måste sänka... Jo, vi har åkt från Ö-vik nu, vi ringer när vi närmar oss! Puss puss!" Pappa brummar bifallande i bakgrunden och jag tänker: Vilken tur jag har.
Miro med collie-kompis som jag i skrivande stund glömt namnet på. Kan vara Axel eller något dylikt. Och allrakärastesyster eller svågern min har knäppt bilden. Tror jag. Eller hans pappa. Eller mamma.
Jag går in och bokar tvätt-tid. Det fanns en ikväll vilket var bra, för jag ska ju flytta nu så mina kläder behöver vara rena tills jag lärt känna min nya tvättstuga och dess innevånare.
Ut igen och valp med husse står kvar. Nu viftar den ännu mer på svansen, sådär så hela gumpen följer med i rena glädjen. Och det är klart, vi känner ju varandra nu, är nästintill gamla bekanta! Hussen backar ett par steg och vänder sig om. Är han rädd att jag ska rusa fram och "Ååååhhh, vilken SÖT liten rackare, vad kan lilla voffsingen heeeeeetaaaaa?" med min allra mest bäbisliknande röst. Hade han känt mig hade han vetat att det inte riktigt är Min Stil, kära du. Men han gör ju inte det. Känner mig. Nå, jag pratar vidare med hundet och går in igen. En kvart senare har jag rafsat ihop tre välfyllda påsar till återvinningen och är återigen påväg ut genom dörren. Ser dem i ögonvrån, men nu är det annat ljud i skällan, för nu har jag med mig påsar som det kling-klingelingar (glas och metall) om. Lille valpen gömmer sig bakom husse och kikar fram bakom hans ben. Rädsla blandat med nyfikenhet. När jag kommer tillbaka från sophuset är de borta, men valpen har satt sina spår, både på marken och i mig:
"Nu när jag flyttar större kanske... Men inte nu, ska ju strax på VFU... Hm, men kanske till sommaren -nä då hoppas jag ju på att få jobba heltid... Men... Men..."
Kanske måste ringa syster och fråga om jag får vara hundvakt i ett par veckor. Deras Lill-Miro är hela familjens ögonsten. Världens snällaste.
I telefon: Mammas röst med pappa i bakgrunden. Billjud och mixtrande med radion: "Vad sa du gumman, jag måste sänka... Jo, vi har åkt från Ö-vik nu, vi ringer när vi närmar oss! Puss puss!" Pappa brummar bifallande i bakgrunden och jag tänker: Vilken tur jag har.
Miro med collie-kompis som jag i skrivande stund glömt namnet på. Kan vara Axel eller något dylikt. Och allrakärastesyster eller svågern min har knäppt bilden. Tror jag. Eller hans pappa. Eller mamma.
Häxan
Det är grått och kymigt ute och vinden ligger på lite snålt sådär. Den tar med sig en sur lukt från pappersfabriken i Obbola som sticker i näsan och skapar ett lätt illamående. Jag går omkring och småhuttrar fast det egentligen inte är kallt. På vägen till måndagskompisen halkar jag till och småsvär för mig själv, förmodligen pratar jag rätt ljudligt då jag lyssnar på musik i lurarna och denna spelas -min vana trogen- alldeles för högt. Flickan som möter mig kastar förskrämda blickar på mig och ökar på stegen. "Vad är det där för nån galning" ser det ut som hon tänker. Jag rynkar ögonbrynen mot henne, drar ner mungiporna och fräser lite. Det är inte min soligaste dag. Det är en dag när jag borde ha stannat hemma och druckit mintte och stirrat ut på spektrat av färger som leder ner till den tyngd av gråhet som är världen idag.
Jag fortsätter gå. Det är mörkt och tungt och fuktigt. Rått. Fukten kryper in och sätter sig på huden. Upproriskt stirrar jag in i ögonen på fotgängare som kommer i motsatt riktnig. Ingen antar min tysta utmaning och jag skrumpnar långsamt ihop. Jag anländer till ingången och trycker på porttelefonen. Talar högt och tydligt, utmanar minsta tanke på osäkerhet. Väl insläppt stannar jag till innanför dörren. Någon sitter i väntrummet, någon annan som ska till sin måndagskompis. Inombords himlar jag med ögonen och suckar tungt. Herregud, tänker jag, ska man aldrig få vara ifred. Med tilltänkt likgiltighet och med frammanande av all den kyla jag kan uppbringa lyfter jag blicken och
-Men det är ju Du!
Långsamt spirar ett litet ljus upp inne i skrumpkroppen. Ett litet fladder av en för dagen oanad glädje skälver till, blandas med förvåningen och igenkännandet. Vi hinner knappt hälsa på varandra förrän vår respektive måndagskompis kommer genom dörrarna till korridoren. Förvirrad vänder jag mig och följer efter in i rummet. Säger till måndagskompisen -rättså upprymd vid det här laget- "men det är ju (...)! Som jag pratat om, duvet! " Samtalet går bra, hinner trots min tidigare olust till Möte Av Världen harva igenom en del av bagaget. Efteråt träffar jag min vän och vi promenerar långsamt hemåt. Vi pratar lite i munnen på varandra: "Hur har du... Men hur är det med... Vilket sammanträffande!". Vi stannar till där våra vägar skiljs och pratar och tjatar en lång stund, tills kylan och fukten trängt sig igenom alla lager av kläder igen. Lustigt nog känner jag den knappt längre.
Småningom vänder jag hemåt igen. Och jag kommer på mig själv med att le mot den där tjejen med hunden som jag möter och tänker för mig själv att "tänk så skönt det är att vara utomhus. Och vinden har nog vänt för jag känner knappt doften av Obbola längre".
Jag fortsätter gå. Det är mörkt och tungt och fuktigt. Rått. Fukten kryper in och sätter sig på huden. Upproriskt stirrar jag in i ögonen på fotgängare som kommer i motsatt riktnig. Ingen antar min tysta utmaning och jag skrumpnar långsamt ihop. Jag anländer till ingången och trycker på porttelefonen. Talar högt och tydligt, utmanar minsta tanke på osäkerhet. Väl insläppt stannar jag till innanför dörren. Någon sitter i väntrummet, någon annan som ska till sin måndagskompis. Inombords himlar jag med ögonen och suckar tungt. Herregud, tänker jag, ska man aldrig få vara ifred. Med tilltänkt likgiltighet och med frammanande av all den kyla jag kan uppbringa lyfter jag blicken och
-Men det är ju Du!
Långsamt spirar ett litet ljus upp inne i skrumpkroppen. Ett litet fladder av en för dagen oanad glädje skälver till, blandas med förvåningen och igenkännandet. Vi hinner knappt hälsa på varandra förrän vår respektive måndagskompis kommer genom dörrarna till korridoren. Förvirrad vänder jag mig och följer efter in i rummet. Säger till måndagskompisen -rättså upprymd vid det här laget- "men det är ju (...)! Som jag pratat om, duvet! " Samtalet går bra, hinner trots min tidigare olust till Möte Av Världen harva igenom en del av bagaget. Efteråt träffar jag min vän och vi promenerar långsamt hemåt. Vi pratar lite i munnen på varandra: "Hur har du... Men hur är det med... Vilket sammanträffande!". Vi stannar till där våra vägar skiljs och pratar och tjatar en lång stund, tills kylan och fukten trängt sig igenom alla lager av kläder igen. Lustigt nog känner jag den knappt längre.
Småningom vänder jag hemåt igen. Och jag kommer på mig själv med att le mot den där tjejen med hunden som jag möter och tänker för mig själv att "tänk så skönt det är att vara utomhus. Och vinden har nog vänt för jag känner knappt doften av Obbola längre".
Euskefeurat
Ja, det går inte undvika att skriva om konserten igår. Den var... Helt otroligt jäkla bra, helt enkelt. En massa nya låtar (som inte släppts ännu, haha, de gör en bakvänd turné) och givetvis en massa skämt med tanke på den nya regeringen. Men det var komik blandat med djupaste allvar. Hualigen, så jag njöt. Och skrattade. Och jaja, jag grät också.
Något som däremot inte alls var lika kul var alla människor som inte kan bete sig i folkmassor. Vuxna människor! De sätter armbågar i ryggen, trycker på från olika håll, tränger sig före i alla köer från inhäng-av-jackor-kön, till kaffe-i-pausen-kön.
Jag blev totalt tokarg. Fräste till både en och två gånger. Mentaliteten är ungefär så att snabbast fram vinner. I pausen vart folk som tokiga och trängde allt vad de kunde för att komma uppför trapporna och ut genom dörrarna och fram fram fram. Dessutom är/var det folkmusikfestival på gång samtidigt så ute i korridorerna och hallarna i folkets hus var det packat med folk. Sällskapet Fredrik höll nästintil på att bli knuffad utför en trappa av en man i övre medelåldern. Jisses.
Själv stod jag i köpa-knapp-kön och blev även där totalt undanknuffad av storbystade matronor med omiskännlig alkoholdoftande andedräkt som skulle ha autograaaaaaf eller pilla på allt som var till försäljning för att sedan vända sig om och ropa till vänninan som stod tio meter bakom så också hon kom och vräkte sig fram. Jag lovar, folk flög åt olika håll och i kölvattnet kom nya tanter och gubbar, alla med sammanbitet bistra blickar riktade mot det lilla bordet med knappar och skivor. En av killarna (kan man säga killar om män på 40-50 år? Gubbar? karlar? Grabbar?)i bandet (de stod själva och sålde) uppmärksammade iallafall mig och jag fick min knapp, sträckandes över tant- och gubbryggar som fräste åt varandra och drog i varorna.
Utöver det var stämingne god. Killen bakom oss fick sig ett par järn under pausen, ett tag skrattade jag lika mycket åt honom som åt bandet. Och farbrorn framför mig satt och höll för öronen varenda gång jag jublade och skruvade besvärat på sig när jag klappade takten. Själv satt han med armarna i kors HELA konserten. Hihi, jag tyckte nog att han var lite gullig, fast han blev så uppenbart besvärad av mig. Och jag såg nog att han skrattade åt skämten, även om han försökte dölja det.
Kvällen avslutades med en öl eller två på gamla NH, men jag hade redan haft kvällens topp på konserten, så vi gick hem kring ett. Var dessutom rätt slut i både öron och huvud och musiken på NH var så stark att det knappt gick att stå ut. Men det är en helt annan diskussion som jag inte tänker ge mig in i nu. För nu ska jag gå och köpa hallon så jag kan göra smoooothie. (Vad blir det på svenska, förresten? Mjukis? Leeeenis? Lugnis? )
Över och ut
Jag blev totalt tokarg. Fräste till både en och två gånger. Mentaliteten är ungefär så att snabbast fram vinner. I pausen vart folk som tokiga och trängde allt vad de kunde för att komma uppför trapporna och ut genom dörrarna och fram fram fram. Dessutom är/var det folkmusikfestival på gång samtidigt så ute i korridorerna och hallarna i folkets hus var det packat med folk. Sällskapet Fredrik höll nästintil på att bli knuffad utför en trappa av en man i övre medelåldern. Jisses.
Själv stod jag i köpa-knapp-kön och blev även där totalt undanknuffad av storbystade matronor med omiskännlig alkoholdoftande andedräkt som skulle ha autograaaaaaf eller pilla på allt som var till försäljning för att sedan vända sig om och ropa till vänninan som stod tio meter bakom så också hon kom och vräkte sig fram. Jag lovar, folk flög åt olika håll och i kölvattnet kom nya tanter och gubbar, alla med sammanbitet bistra blickar riktade mot det lilla bordet med knappar och skivor. En av killarna (kan man säga killar om män på 40-50 år? Gubbar? karlar? Grabbar?)i bandet (de stod själva och sålde) uppmärksammade iallafall mig och jag fick min knapp, sträckandes över tant- och gubbryggar som fräste åt varandra och drog i varorna.
Utöver det var stämingne god. Killen bakom oss fick sig ett par järn under pausen, ett tag skrattade jag lika mycket åt honom som åt bandet. Och farbrorn framför mig satt och höll för öronen varenda gång jag jublade och skruvade besvärat på sig när jag klappade takten. Själv satt han med armarna i kors HELA konserten. Hihi, jag tyckte nog att han var lite gullig, fast han blev så uppenbart besvärad av mig. Och jag såg nog att han skrattade åt skämten, även om han försökte dölja det.
Kvällen avslutades med en öl eller två på gamla NH, men jag hade redan haft kvällens topp på konserten, så vi gick hem kring ett. Var dessutom rätt slut i både öron och huvud och musiken på NH var så stark att det knappt gick att stå ut. Men det är en helt annan diskussion som jag inte tänker ge mig in i nu. För nu ska jag gå och köpa hallon så jag kan göra smoooothie. (Vad blir det på svenska, förresten? Mjukis? Leeeenis? Lugnis? )
Över och ut
101
Och idag är det te och kaffe och rostmacka och ägg och Kerstin Ekman och Händelser vid vatten. Utanför fönstret har skogen och himlen och snön skapat ett stilleben i svart, vitt och silver åt mig. Jag har planterat om en krukväxt och luktat på jorden. Fick en förnimmelse av sommar och den där underbara doften som fyller luften efter ett regn.
Ikväll är det dags för Euskefeurat! Klockan sju äntrar de scenen på Idun och på fösta bänk kommer jag, Jenny och Fredrik sitta. Jag ska nog promenera dit så jag får en smula frisk luft idag också. Måste ju ut i allt detta silvriga.
Rubriken syftar till att detta är mitt 101:a inlägg! Jisses, så fort det går.
Ma sitt å fundäär
Nu i dagarna vill jag mest packa ihop
resa bort
finna nya sammanhang
En av dessa goa vänner jag har vill att jag ska följa henne iväg -bara en vecka. Och herregud, vad jag vill. Just nu saknar jag perspektiv och relevans och objektiviteten har sprungit och gömt sig i ett smutsigt hörn i min ostädade lilla lägenhet. Kanske någonstans i disken? Den vågar jag snart inte närma mig längre. Den lever, jag hör hur den andas om nätterna.
Ibland möter man människor som påverkar en mer än andra -både på gott och ont. Ibland möter man människor och det känns som de kan läsa ens tankar och känner ens känslor efter att ha kastat endast en blick på en. Då kan jag bli totalt stum. Jag undrar dock hur mycket som är rent önsketänkande och hur mycket som har relevans. Hur viktigt det egentligen är att känna att man blir förstådd. Att någon ser och förstår. Och att man själv ser -och förstår. Utan ord. Utan fördömanden. Hur mycket kan man inbilla sig bara för att få känna ens en liten nanomillimeter av den känslan?
För mig verkar det vara rätt viktigt, för ty:
Jag är inget vidare duktig på att skilja mellan tankar och känslor. Inget vidare duktig på att avgöra gränser och skillnader. Inget vidare på att förstå och tolka signaler. Jag tolkar alltid fel. Åt alla håll och kanter. Vidare är jag väldigt duktig på att blanda ihop saker och ting. Jag brukar alltid köra på känslan. Men detta brukar också leda till att jag otvivelaktigen och i princip alltid tillslut står där naken, ömhudad och förvånad. För i slutändan visade det sig att det inte alls var så som jag trodde. Att jag fått det hela totalt om bakfoten. Och det spelar ingen roll om relationen i fråga handlar om Tjäääärlek eller vänskap. Jag brukar ändå alltid koppla fel någonstans.
De hitintills tvivelaktiga resultaten har således lett till det att jag tröttnat lite på att alltid försätta mig i sådana situationer. Tillslut så ledsnar man faktiskt på sig själv och på sina tvivelaktiga magkänslor. Därmed inte sagt att jag sitter hemma och är bitter (haha, jo kanske lite).
Just därför kommer jag också göra mitt bästa för att ignorera dessa känslor när de slår sig fram i kroppen på mig. Man blir faktiskt trött av att stå kvar och glo efter någon, gång efter annan. Så jag kanaliserar dem på annat sätt, antar jag. Ett Inte Lika Destruktivt sätt. Bland annat genom att skriva av mig här. Eller genom att ibland stänga ner systemet och rymma in i tv-seriernas förlovade land. Eller böckernas. Jag lever ut känslorna också, men inte på något destruktivt eller plågsamt sätt, jag bara riktar om dem i systemet så den där glädjen får glädjas åt något annat än den från början kanske gjorde. Men då är jag ju som fortfarande glad, så då torde det kvitta, tänker jag. Man får ju passa på, liksom.
Så! Den skarpögde torde nu ha förstått att de däringa känslorna pockar på just nu. Och för alla de som inte kopplat det har jag ju precis skrivit ner det svart på vitt. Jag är inte mycket för att traska som katten kring het gröt jag inte. Jag ser liksom ingen riktig poäng i det.
-Just därför är jag också så duktig på att traska rakt på och få mitt hopklistrade hjärta (och i och med den formuleringen är jag nu officiellt tillbaka i fjortisträsket) krossat igen. Jag kanske helt enkelt borde lära mig lite distans. Jag är ju bara så fruktansvärt dålig på distans.
Jag tycker det kan vara så... Trist! Med distans.
Men så har jag ju en måndagskompis också. Det är den stackarn som fått den stora äran att klistra ihop mig och reda ut förvirringarna åt mig. Reda ut garnnystanet och rulla alltihop till en jämn fin boll.
Kanske om jag sedan skulle ta och sticka mig en halsduk?
Verklighetsflykt
Mesta tiden ägnas just nu åt avancerad(?) verkligehetsflykt. TV-seriemaraton är fantastiska i det avseendet. Bara att sätta sig ner, sugas in och stänga av.
Ah.
Så: På återseende senare i veckan!
// Yours truly
Ah.
Så: På återseende senare i veckan!
// Yours truly
Slagit slint
Dagen till ära har det promenerats i ett par timmar. Och mina stackars ben har glömt alla minnen av forna fjällvandringar, ty de blev trötta och fötterna fick små vattenblåsor och nu har jag en smula träningsvärk och det känns i och för sig rätt skönt att ha det, men efter en ryggsäckslös promenad, vafalls?? Var är mina ben som jag -trots mina extra kilon- småsprang med till fjälls i somras? Då jag gick/sprang ikapp Magnus trots att han hunnit fyra kilometer innan jag gav mig av? MED PACKNING??? (I och för sig en vanlig dagssäck, men ändå.)(Och jag kanske genade lite så jag fick en kilometer kortare, men iallafall!) Och sedan följde med bortåt en sju kilometer till för att sedan traska en mil hem igen? I och för sig var jag rejält trött då också, men då hade jag ju traskat i spöregn hela hemvägen och hade nya sulor och fick skavsår och... Intresseklubben antecknar, intressepilarna viner etc etc.
Nu sitter jag och skrålar till Boheiman Rhapsody ("Mammamia mammamia mammamia let me go! Beeeeeelzebub has a devil put aside for meeeee, for meeee, for MEEEE") (Queen, ni vet)som jag lyssnar på i hörlurar. Lovar att mina grannar älskar mig nu.
Men trallallallalaaa, jag flyttar ju snart, pideli -pom.
Nu sitter jag och skrålar till Boheiman Rhapsody ("Mammamia mammamia mammamia let me go! Beeeeeelzebub has a devil put aside for meeeee, for meeee, for MEEEE") (Queen, ni vet)som jag lyssnar på i hörlurar. Lovar att mina grannar älskar mig nu.
Men trallallallalaaa, jag flyttar ju snart, pideli -pom.
Helrörigt inlägg detta.
Oooh, nu blev det The Ronettes -Be my Baby. *sjunger*
Och nu ska jag skriva något som jag brukar undvika att skriva om så här direkt iallafall, men: Det skulle onekligen vara trevligt att åtminstone ha någon att kasta långa blickar efter om dagarna. Någon att liksom tänka på, så där ni vet. Någon jag kunde tillägna min skönsång *sjunger starkare "be myyyyyyyyy, be my litlle bäjbiiii, åååååååå å å å å å"*
Nej, jag är nog övertrött. Bara det faktum att jag lägger ut den här gojan som ett inlägg säger välan det mesta: Nu har det nog slagit slint hos tant.
Ovan: Självporträtt
(Fast jag liknar egentligen ett John Bauer-troll mer. Särskilt när jag har håret utsläppt och i mittbena. Och när jag försöker dämpa John Bauer tendenserna och drar ihop håret till "mittbena med knut" säger ömma modern att jag ser frireligiös ut. Mitt liv i ett nötskal: Mamma Mu (alternativt Big Mama, kallades detta ett tag under högstadietiden. Har fortfarande inte kommit underfund med om det var en komplimang eller en förolämpning. Men de Big Mamas jag har mött senare i livet har varit underbara så jag väljer nog komplimang ändå. Fram för fler Big Mamas!), John Bauer-troll eller frireligiös. Kanske är bra att det inte finns någon att kasta långa blickar efter trots allt. Jag måste nog jobba lite på min image.)
För övrigt: Ni får ha överseende med osammanhängande meningar samt frånvaron av röd tråd. Men vad fasen, jag tänkte texten skulle vara lite av en utmaning också! Litegrann; Jaha, vad syftar hon på nu då, hmm, ah! Ok, där var det! Eller var det det...? Hmmm"
Ehrm. Typ. Eller.
Nej, jag är nog övertrött. Bara det faktum att jag lägger ut den här gojan som ett inlägg säger välan det mesta: Nu har det nog slagit slint hos tant.
Ovan: Självporträtt
(Fast jag liknar egentligen ett John Bauer-troll mer. Särskilt när jag har håret utsläppt och i mittbena. Och när jag försöker dämpa John Bauer tendenserna och drar ihop håret till "mittbena med knut" säger ömma modern att jag ser frireligiös ut. Mitt liv i ett nötskal: Mamma Mu (alternativt Big Mama, kallades detta ett tag under högstadietiden. Har fortfarande inte kommit underfund med om det var en komplimang eller en förolämpning. Men de Big Mamas jag har mött senare i livet har varit underbara så jag väljer nog komplimang ändå. Fram för fler Big Mamas!), John Bauer-troll eller frireligiös. Kanske är bra att det inte finns någon att kasta långa blickar efter trots allt. Jag måste nog jobba lite på min image.)
För övrigt: Ni får ha överseende med osammanhängande meningar samt frånvaron av röd tråd. Men vad fasen, jag tänkte texten skulle vara lite av en utmaning också! Litegrann; Jaha, vad syftar hon på nu då, hmm, ah! Ok, där var det! Eller var det det...? Hmmm"
Ehrm. Typ. Eller.
Hm!
Har kommit på andra tankar (igen): Kanske man skulle göra en "noah" och bli "svenska som andraspråk" (svenska två) lärare... Hmmm!
Hm!
Intressant tanke, onekligen.
Hm!
Intressant tanke, onekligen.
syntax error
Tänk att det ska vara så svårt att byta fackförening eller a-kasseförening och att sen veta vilken jäkla förening man ska vara med i och begära övergångspapper och ska man göra det innan man byter fackförening eller efter och vilken fot ska jag stå på och kommer jag någonsin bli färdig och varför kan inte försäkringskassan ha normala öppettider och varför ska alla telefontider vara mellan 07.45-08.05 tisdagar och torsdagar udda veckor förutom högtidshelger och dagar innan och efter röda dagar för då är det stängt och när du ringer annars är det upptaget och varsågod återkom senare men vi stänger om två minuter så det får nog bli någon annan gång -undertiden kan du betala vår medlemsavgift och ringer du för att avanmäla försent ja det vill säga två veckor innan avgiften ska betalas kommer vi inte dra in avgiften för du har en uppsägningstid på tre månader plus den här månaden och vi gör ingeting retroaktivt och tack för att du ringde om du har fler frågor kan du gå in på vår icke uppdaterade hemsida och maila en fråga till någon som inte kommer att svara inom tre månader och tryck ett för att avsluta detta samtal och glöm inte att avsluta med fyrkant och tack för samtalet och ha en bra dag!
Intet nytt under solen
Nej, jag såg inte melodifestivalen -fast jag var ensam hemma igårkväll och faktiskt tittade på tv större delen av kvällen. Jag tycker helt enkelt inte att det är så intressant och dessutom är jag inte så förtjust i musiken. Det enda som var en smula roligt var att det sändes från Ö-vik.
Och nej, jag bryr mig inte det ringaste om att Britney Spears har rakat skallen. Alls. Och hur länge ska kvällstidningarna suga på Anna Nicoles död? Herregud, har inte Aftonbladet (och alla andra blaskor) åtminste nå'n form av distans? Ja, jag kan erkänna att jag brukar surfa in och läsa på Aftonbladet, men jisses. Kanske var det inte direkt superintresseväckande förut, men nu är ju siten direkt uttråkande. Papperstidningen köper jag inte.
Den där giriga rovdjurslika sensationslystnaden jag kan se i ögonen hos en del människor (och tycka mig ana i en del "artiklar") finner jag direkt skrämmande.
Vad hände med egentligen med empatin och solidariteten?
Och när blev det så fult att vara snäll?
Jag är inte nå'n särskilt avancerad människa: Jag tycker om när solen skiner och när människor i min omgivning mår bra. Jag tycker om när människor är snälla och mjuka. Kalla, cyniska och alltför sarkastiska människor kan skrämma slag på mig. Jag är riktigt blödig och har faktiskt gråtit till reklam (det var en bebisreklam för en herrans massa år sedan samt rätt nyligen när norrmejeriers reklam visades från början, då grät jag ikapp med bonden). Måhända är jag en smula alltför konflikträdd, men jag jobbar på det och måhända är jag en smula naiv ibland, men jag har en tendens att vilja tro gott om människor. Jag tillhör den skaran som faktiskt -och det här är liiiite crazy- tycker om människor.
Och så ser jag i alla de här blaskorna med sina skrämmande föraktfulla, hånande artiklar om människor i olika grader av kris; eller om andra männikskor som har sjungit en låt som blev dissad i en tävling så nu frossar man i kommentarer och utrop och sarkastiska, ironiska kommentarer och allt detta hån och all denna jantelag som bara sipprar ut mellan raderna och -näe.
Skrämmande.
Och nej, jag bryr mig inte det ringaste om att Britney Spears har rakat skallen. Alls. Och hur länge ska kvällstidningarna suga på Anna Nicoles död? Herregud, har inte Aftonbladet (och alla andra blaskor) åtminste nå'n form av distans? Ja, jag kan erkänna att jag brukar surfa in och läsa på Aftonbladet, men jisses. Kanske var det inte direkt superintresseväckande förut, men nu är ju siten direkt uttråkande. Papperstidningen köper jag inte.
Den där giriga rovdjurslika sensationslystnaden jag kan se i ögonen hos en del människor (och tycka mig ana i en del "artiklar") finner jag direkt skrämmande.
Vad hände med egentligen med empatin och solidariteten?
Och när blev det så fult att vara snäll?
Jag är inte nå'n särskilt avancerad människa: Jag tycker om när solen skiner och när människor i min omgivning mår bra. Jag tycker om när människor är snälla och mjuka. Kalla, cyniska och alltför sarkastiska människor kan skrämma slag på mig. Jag är riktigt blödig och har faktiskt gråtit till reklam (det var en bebisreklam för en herrans massa år sedan samt rätt nyligen när norrmejeriers reklam visades från början, då grät jag ikapp med bonden). Måhända är jag en smula alltför konflikträdd, men jag jobbar på det och måhända är jag en smula naiv ibland, men jag har en tendens att vilja tro gott om människor. Jag tillhör den skaran som faktiskt -och det här är liiiite crazy- tycker om människor.
Och så ser jag i alla de här blaskorna med sina skrämmande föraktfulla, hånande artiklar om människor i olika grader av kris; eller om andra männikskor som har sjungit en låt som blev dissad i en tävling så nu frossar man i kommentarer och utrop och sarkastiska, ironiska kommentarer och allt detta hån och all denna jantelag som bara sipprar ut mellan raderna och -näe.
Skrämmande.
Två tentor senare.
Jag tar en liten paus i dag och kommer åter i morgon.
Ha det så gott!
Ha det så gott!
Kära Du
Kära Du,
Vissa dagar
Kan du väl vara snäll
och inte påminna mig
om min ofullkomlighet
Jag kör så gärna
min egen ångvält
Dagens Tanke
Nalle Puh: Ibland upptäcker man att en Idé som verkade riktigt Idéaktig inne i hjärnan, är helt annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på...
"Det mesta blir väl inte som man tänkt sig...
...och ingen annan kan man skylla på" sjungar Allan Edwall (och senare Stefan Sundström). Och det är väl så sant som det är sagt det.
Dagen till ära skulle det grupparbetas med språkhistoriehemtentan (ja, vi får grupparbeta så länge vi inte hade indentiska svar, doh) och det gick väl som det gick . Det vill säga -inte alls. Pladder och okoncentration och irritation (den stod jag för) och låg låg energi. Men några riktlinjer blev det iallfall. Tror jag. Tanken är att vi ska fortsätta på torsdag, men jag blir nog, jag. Klarar det nog lika bra själv, så det så!
Det andra -och betydligt större- som inte blivit som jag tänkt mig är detta med att Bli Lärare. Jag vill nog inte det, ändå. Jag älskar svenskan och litteraturen och språket, men didaktiken.. Tja, intressant och kul, men Inte Alls det jag vill fokusera på. Så jag ska nog ta och sadla om och läsa litteraturvetenskap istället. Med siktet inställt på att bli forskare och doktorand; skulle gärna forska på norrländsk litteratur alternativt arbetarlitteratur. Haha, japps, det gäller att sikta mot stjärnorna och sen får man se vars åt man hamnar!
Fast innan jag gör någonting alls ska jag boka tid hos vår studievägledare. I morgon.
De här tankarna har funnits länge hos mig, i kombination med en önskan att läsa religionspsykologi alternativt religionssociologi. Tanken från början var då att bli gymnasielärare i just dessa ämnen (svenskan har alltid varit säker, andra ämnet har varierat mellan religion, geografi och bild) men som sagt -under senare tid har jag börjat tänka om. Det är egentligen för ämnena jag brinner och det är kunkapstörsten som lockar mig. Min egen kunskapstörst. Att inspirera människor är viktigt, men jag tror att andra kan göra det så mycket bättre än jag, iallafall på geundskole och/eller gymnasienivå. Det som skrämmer är att med en lärarexamen har man just det: en Lärar Examen. En utbildning, ett yrke. En... Tja, säker väg, på något sätt. Det känns en aning mer osäkert att läsa litteraturvetenskap. Men jag kan ju inte heller slösa bort en massa år på universitetet (CSN! Lån! Pengar!) på något som egentligen är ett andrahandsval.
Så jag får välan sikta mot stjärnorna och se vars jag hamnar.
Men lite läskigt är det!
Dagen till ära skulle det grupparbetas med språkhistoriehemtentan (ja, vi får grupparbeta så länge vi inte hade indentiska svar, doh) och det gick väl som det gick . Det vill säga -inte alls. Pladder och okoncentration och irritation (den stod jag för) och låg låg energi. Men några riktlinjer blev det iallfall. Tror jag. Tanken är att vi ska fortsätta på torsdag, men jag blir nog, jag. Klarar det nog lika bra själv, så det så!
Det andra -och betydligt större- som inte blivit som jag tänkt mig är detta med att Bli Lärare. Jag vill nog inte det, ändå. Jag älskar svenskan och litteraturen och språket, men didaktiken.. Tja, intressant och kul, men Inte Alls det jag vill fokusera på. Så jag ska nog ta och sadla om och läsa litteraturvetenskap istället. Med siktet inställt på att bli forskare och doktorand; skulle gärna forska på norrländsk litteratur alternativt arbetarlitteratur. Haha, japps, det gäller att sikta mot stjärnorna och sen får man se vars åt man hamnar!
Fast innan jag gör någonting alls ska jag boka tid hos vår studievägledare. I morgon.
De här tankarna har funnits länge hos mig, i kombination med en önskan att läsa religionspsykologi alternativt religionssociologi. Tanken från början var då att bli gymnasielärare i just dessa ämnen (svenskan har alltid varit säker, andra ämnet har varierat mellan religion, geografi och bild) men som sagt -under senare tid har jag börjat tänka om. Det är egentligen för ämnena jag brinner och det är kunkapstörsten som lockar mig. Min egen kunskapstörst. Att inspirera människor är viktigt, men jag tror att andra kan göra det så mycket bättre än jag, iallafall på geundskole och/eller gymnasienivå. Det som skrämmer är att med en lärarexamen har man just det: en Lärar Examen. En utbildning, ett yrke. En... Tja, säker väg, på något sätt. Det känns en aning mer osäkert att läsa litteraturvetenskap. Men jag kan ju inte heller slösa bort en massa år på universitetet (CSN! Lån! Pengar!) på något som egentligen är ett andrahandsval.
Så jag får välan sikta mot stjärnorna och se vars jag hamnar.
Men lite läskigt är det!
Det här är ännu ett sådantdär vansinnestrist inlägg där jag fokuserar och resonerar med mig själv, men tankarna behövde luftas och synas svart på vitt. Det blir som lite eljest då. Dessa tankar har hittills bara diskuterats med Ulrica, min måndagskompis (haha, tack Emma för det begreppet!) och mamma. Fast bara lite med mamma: hon blir så ängslig så fort jag pratar om att byta inriktning eller göra något annat.
Nu ska jag vingla vidare i tillvaron. Önskar härmed mig själv ett rejält lycka till, det känns som om det kan behövas!
Men det är väl den tiden på året, kära du
Och idag har det varit sen frukost och solskenspromenad. Tentorna som ska skrivas finns ingen motivation inför. Funderar på om det kanske är så att jag har någon form av virus i kroppen -jag har nog aldrig sovit så mycket som jag gjort denna helg. Och ändå vill inte systemet komma igång. Men promenader är bra, energierna kommer igång. Men inte till skolarbete tyvärr utan till friluftsliv och resor och skidåkning och allt möjligt annat.
Håhåjaja.
Håhåjaja.
Men -som min mor brukar säga: Det är ju den tiden på året.
Foto från en vintertur under året i Årjäng. Jag vet inte vem i klassen som tagit bilden, men den finns på en cd-skiva med bilder som vi alla fick varsit ex av.
Vill gå ner en massa i vikt så jag skulle orka med en rejäl vintertur nu. På studs.
Men nästa vinter, DÅ!!
:D
Hm!
Jo, jag har kanske tänkt om lite kring fenomenet Åre. Klart jag förstår varför folk åker till Åre, liksom. Det är klart.
Men nu sitter jag och funderar över andra saker kring Åre: Jag satt nämligen och såg på någon nyhetssändning, givetvis live från en snösoffa täckt med renskinn. Kan ha varit TV4. I alla fall så sitter de och intervjuvar han norsken som ska bygga en massa i Åre. Och det enda han med flera vill bygga är lyx med pooler på balkongen (hur går det till?) och kök som vilken mästerkock som helst med glädje skulle arbeta i.
Och jovisst, nog förstår jag att det finns folk som vill lyxa till det under fjällsemestern, absolut -men alla andra då? Alla andra som gärna skulle vilja unna sig en veckas skidåkning, som också skulle vilja få med sig sina barn och njuta lite av solen och snön? En Helt Vanlig Familj? Nog vet jag att det under min uppväxt -trots två hårt slitande föräldrar- aldrig i helvete skulle ha funnits pengar till en lyxig skidsemester. Och nu är det väl ännu värre? Jag menar, nu är det välan ännu större klyftor i samhället? Ännu fler som inte har en chans att få komma i väg till de svenska fjällen, till exempel? Och det är klart som korvspad att affärsmän vill göra sig pengar på sina lyxiga byggen, men... Alltså...
Jag tycker bara att det borde byggas något mer "normala" boenden också. Utan pool på rummet, äkta konst på väggarna och designade toaletter.
Så det så.
Nu ska jag kolla på Anja Pärson.
Senare: Shit! Hon satte den! Wow!!! Grattis till Anja!
Men nu sitter jag och funderar över andra saker kring Åre: Jag satt nämligen och såg på någon nyhetssändning, givetvis live från en snösoffa täckt med renskinn. Kan ha varit TV4. I alla fall så sitter de och intervjuvar han norsken som ska bygga en massa i Åre. Och det enda han med flera vill bygga är lyx med pooler på balkongen (hur går det till?) och kök som vilken mästerkock som helst med glädje skulle arbeta i.
Och jovisst, nog förstår jag att det finns folk som vill lyxa till det under fjällsemestern, absolut -men alla andra då? Alla andra som gärna skulle vilja unna sig en veckas skidåkning, som också skulle vilja få med sig sina barn och njuta lite av solen och snön? En Helt Vanlig Familj? Nog vet jag att det under min uppväxt -trots två hårt slitande föräldrar- aldrig i helvete skulle ha funnits pengar till en lyxig skidsemester. Och nu är det väl ännu värre? Jag menar, nu är det välan ännu större klyftor i samhället? Ännu fler som inte har en chans att få komma i väg till de svenska fjällen, till exempel? Och det är klart som korvspad att affärsmän vill göra sig pengar på sina lyxiga byggen, men... Alltså...
Jag tycker bara att det borde byggas något mer "normala" boenden också. Utan pool på rummet, äkta konst på väggarna och designade toaletter.
Så det så.
Nu ska jag kolla på Anja Pärson.
Senare: Shit! Hon satte den! Wow!!! Grattis till Anja!
Flaggning
Morgonte och -kaffe och en massa böcker på rea på adlibris. Mumma. Egentligen vill jag främja riktiga "fysiska" affärer, men nu kunde jag inte motstå frestelsen. Det fanns för mycket, för bra, för billigt.
Igårkväll somnade tant kl19.30. Strax efter inledningen på rapport, således. Herrejisses, så tidigt har jag nog inte somnat sedan jag var åtta år eller något ditåt!
Dagen till ära är det VM (förhoppningsvis) samt didaktiktenta som står på dagsordningen. Linssoppegryta till middag. Film eller något hos Ullis ikväll.
Men mest vill jag flagga för ett inlägg hos Annika Bryn. Läs, läs, läs!
Sådärja, så var det dags för didaktiken och språkhistorian och... Hm, var det inte störtlopp från Åre kring 13.45? Måste kolla...
Igårkväll somnade tant kl19.30. Strax efter inledningen på rapport, således. Herrejisses, så tidigt har jag nog inte somnat sedan jag var åtta år eller något ditåt!
Dagen till ära är det VM (förhoppningsvis) samt didaktiktenta som står på dagsordningen. Linssoppegryta till middag. Film eller något hos Ullis ikväll.
Men mest vill jag flagga för ett inlägg hos Annika Bryn. Läs, läs, läs!
Sådärja, så var det dags för didaktiken och språkhistorian och... Hm, var det inte störtlopp från Åre kring 13.45? Måste kolla...
Eftertanke
Solskenet flödar.
Jag läste en text idag. En text som fick mig att stanna upp, att Tänka Efter. Vad det är jag håller på med, åt vilket håll jag är på väg, vilka tankar som sakta slingrat sig in i mitt medvetande. Vad jag faktiskt Varit På Väg Att Göra.
Denna text påminde mig, fick mig att minnas. Det har funnits andra tider, tider då solskenet flödade på grund av Någon Annan. Då snöflingorna som nu stillsamt virvlar ner från himlen utanför mitt fönster var stora som russinflarn och dansade polka i min mage. Då jag ena minuten flög ett tiotal meter ovan jord, då jag inte ens med ett hårstrå hade någon som helst kontakt med jorden och Absolut Space, för att i nästa ögonblick åka rutschkana ner i avgrundsjupa hål i ändlösa myrar för att fajtas med Tvivlet, Skräcken och Rädslan. Och allt detta för denne Någon, som lekte med mitt då så unga trofasta hjärta. Någon som faktiskt tillhörde Någon Annan Flicka. Denna Den Andra Flickan for så oändligt illa. Så och även jag. Och nu i efterhand, ett par år senare, skäms jag som en strykrädd hund. Med all rätt. Jag hoppas hon mår bra idag. Jag gör det. Men det som fick mig att Stanna upp, att Tänka Efter, var tanken: Jisses!
Jag var visst på väg
att göra om det hela.
Igen.
Jag läste en text idag. En text som fick mig att stanna upp, att Tänka Efter. Vad det är jag håller på med, åt vilket håll jag är på väg, vilka tankar som sakta slingrat sig in i mitt medvetande. Vad jag faktiskt Varit På Väg Att Göra.
Denna text påminde mig, fick mig att minnas. Det har funnits andra tider, tider då solskenet flödade på grund av Någon Annan. Då snöflingorna som nu stillsamt virvlar ner från himlen utanför mitt fönster var stora som russinflarn och dansade polka i min mage. Då jag ena minuten flög ett tiotal meter ovan jord, då jag inte ens med ett hårstrå hade någon som helst kontakt med jorden och Absolut Space, för att i nästa ögonblick åka rutschkana ner i avgrundsjupa hål i ändlösa myrar för att fajtas med Tvivlet, Skräcken och Rädslan. Och allt detta för denne Någon, som lekte med mitt då så unga trofasta hjärta. Någon som faktiskt tillhörde Någon Annan Flicka. Denna Den Andra Flickan for så oändligt illa. Så och även jag. Och nu i efterhand, ett par år senare, skäms jag som en strykrädd hund. Med all rätt. Jag hoppas hon mår bra idag. Jag gör det. Men det som fick mig att Stanna upp, att Tänka Efter, var tanken: Jisses!
Jag var visst på väg
att göra om det hela.
Igen.
Och det är ju inte så det ska gå till. Inte Så. Inte alls Så.
Minnet är onekligen bra, men mycket kort. En sådan tur att det finns sån't som påminner. Som lockar fram de där omtumlande månaderna. Och minnet av skammen -efteråt.
Aldrig mer.
Nu ska jag ut i denna underbart slösande vackra dag. Ska ta en promenad med min Allra Finaste Ulrica.
Mest om fjäll.
Trögt går det med bloggandet.
Men solen skiner, tentor ska skrivas och böcker läsas. Vänner skall träffas, bord skall inhandlas och mat skall lagas ätas och hamna i slasken och i soppåsen (Och ja, jag har läst Berts "Skit i allt") och disken ska diskas.
Jag känner att det jag skriver nu för tiden är föga kvalitativt. Egentligen spelar välan sådant ingen roll, jag skriver ju mest för min alldeles egna skull, men ändå.
Men solen skiner, tentor ska skrivas och böcker läsas. Vänner skall träffas, bord skall inhandlas och mat skall lagas ätas och hamna i slasken och i soppåsen (Och ja, jag har läst Berts "Skit i allt") och disken ska diskas.
Jag känner att det jag skriver nu för tiden är föga kvalitativt. Egentligen spelar välan sådant ingen roll, jag skriver ju mest för min alldeles egna skull, men ändå.
Jag såg på VM igår, såg Åket. Det var kul. Jag brukar inte vara så engagerad om sanningen ska fram, men det var ju från Åre och det är ju som nästan hemma och så där.
Iallafall kom jag att tänka på bussarna som går från Åre ut mot Storulvån för vidare färd ut mot Sylarna eller Blåhammaren eller Gåsen eller Helags eller... På de bussarna har arrangöen valt att stolt skriva, med STOOORA bokstäver: "Bussen till de RIKTIGA fjällen". Hahaha, det där tycker jag är hur kul som helst. Det tycker dock INTE Åre-folket.
Men, alltså: Åre. En skuta med en by omkring. Och fem mil därifrån; Fria vidder, stora fjäll, fullt med snö, fullt med fananastiskt härliga fina åk (om nu det är det man vill åt). Men det är klart -man måste ju SKIDA sig uppför backarna. Det finns ju inga liftar. Och så finns det ju inte en miljon andra människor att trängas med och visa upp sig inför. Men det beror väl på vad man är ute efter, förstås.
Hm, jag har ingen riktig poäng med det jag skriver nu, men jag tycker kanske att Åre är en smula överskattat. Dock -nästa gång jag säsongar blir det nog någonstans i Lapplandsfjällen. Har ju faktiskt bara varit på endast en vintertur där, så det kan vara som dags att bryta jämtlandsjällssäsongskedjan. Men. Inte på någon stooor flådig fjällstation. Jag skulle kunna tänka mig att vara stugvärd. Enda kruxet är att det inte är någon lön. Då blir det ju som bekant lite svårare. Det är dags-traktamente (eller vad det heter, man får en liten liten summa pengar/dag eller något sådant, det var ett tag sedan jag kollade upp det). Icke pensionsgrundande. Icke pengar till hyran på lägenheten som står hemma och väntar.
Men ändå.
(Återanvändning av bild, men jag tycker den är så vacker. Jag eller Ann Fahlander har fotat. Sylarna i somras. Ahh.)
Snart flytt!
Idag kan jag knappt bärga mig: Snart flyttar jag! Oooooo! (Jaja, ok, om ca tjugo dagar, men det närmar sig!)
Men först: Didaktiktenta inlämning torsdag, språktenta och litteraturtenta inlämning nästa torsdag. Det blir tre tentor på två veckor det. Kolikokk.
Nu ska jag läsa nationella prov och fundera på hur månne man kan bedöma dem. Proven vi får titta på är rätt nya, kanske från 2004 eller så. Men herrejisses så gammal jag kände mig när en tjej i min klass förtjust utropade att det var precis det prov hon gjort när hon gick gymnasiet. För två-tre år sedan...
Därutöver ska jag läsa om Trägudars land. Det är finemang när ens gamla favoritböcker är kurslitteratur! (Och jisses så snobbigt det där lät!)
I övrigt har det varit en mycket skön och social dag fylld med soliga promenader och fika på Skogis.
Nå, innan jag sätter i gång med plikterna ska jag nog ta mig en liten liten tupplur. Det tär ju på att vara utomhus och promenera. För att inte tala om hur sliten man blir efter en timmes kaffedrickande sittandes i en stor mjuk fotölj. Ja, det är hårt, det här livet.
För övrigt vill jag tillägga att det suger som tusan i fjälltarmen. Längtar ut ut ut. Bort bort bort. Vill Åka Skidor.
NU!
Men först: Didaktiktenta inlämning torsdag, språktenta och litteraturtenta inlämning nästa torsdag. Det blir tre tentor på två veckor det. Kolikokk.
Nu ska jag läsa nationella prov och fundera på hur månne man kan bedöma dem. Proven vi får titta på är rätt nya, kanske från 2004 eller så. Men herrejisses så gammal jag kände mig när en tjej i min klass förtjust utropade att det var precis det prov hon gjort när hon gick gymnasiet. För två-tre år sedan...
Därutöver ska jag läsa om Trägudars land. Det är finemang när ens gamla favoritböcker är kurslitteratur! (Och jisses så snobbigt det där lät!)
I övrigt har det varit en mycket skön och social dag fylld med soliga promenader och fika på Skogis.
Nå, innan jag sätter i gång med plikterna ska jag nog ta mig en liten liten tupplur. Det tär ju på att vara utomhus och promenera. För att inte tala om hur sliten man blir efter en timmes kaffedrickande sittandes i en stor mjuk fotölj. Ja, det är hårt, det här livet.
För övrigt vill jag tillägga att det suger som tusan i fjälltarmen. Längtar ut ut ut. Bort bort bort. Vill Åka Skidor.
NU!
Man kan inte vara nere med en ballong!
Vissa dagar måste man jobba på rätt bra för att börja uppskatta dem. Men så minns man plötsligt skogen och suset i träden och utsikten från köksfönstret hemma i mamma och pappas kök och då blir man genast mycket lugnare.Och sen så dricker man ett stort glas te och därefter två muggar kaffe och så pratar man i telefonen och inser (igen) att man har funnit de bästa av vänner och att solen faktsikt skiner och att det inte är så illa ändå.
Nej, det är till och med ganska så rejält bra. Ibland behöver man bara bli lite påmind om det.
Nej, det är till och med ganska så rejält bra. Ibland behöver man bara bli lite påmind om det.
Idag har jag beslutat mig för att ta en ensamdag. Det vill säga en dag utan en enda plan eller något enda måste, utan hemma för vård av Elin. Och Elins lilla lilla lägenhet.
Det är lustigt det där med den lilla lilla lägenheten förresten. Jag har ju inget skrivbord utan "bara" ett stort furuköksbord (jag älskar det) men tyvärr blir det ju då så att allt allt allt hamnar på detta mitt köksbord så det tillslut ser ut som skrivbord/avstjälpningsplats, med en ungefär 10 x 10 centimeter stor plats att tränga ner en tallrik på. Dessutom har jag "råkat" glömma lite kläder på golvet och vips! I kombination med bordet, lite disk och en obäddad säng ser det ut som om horder av Hunner dragit igenom och därefter Den Stora Folkvandringen (på flykt från Hunnerna). Och därefter har de alla vänt tagit samma väg tillbaka.
Igårkväll fann jag ett intressant textstycke. Jag vill gärna tro att det torde vara förlagan till vår (alltså hemma hos modern och fadern) granne Ingbritts lilla trudelutt:
"När jag dör vill jag bli begraven i en källare full av vin"(Hon sjöng också fortsättningen på den lilla vinsången men av någon anledning är det bara desa rader som fastnat hos mig.)Nå, här är raderna jag fann:
"Blier jagh af dricka döder,
Så beer Jagh alla drickz-Bröder
Att de min afdödde Krop
När under ett Wijnfaat uthsträkka
Om torsten migh wäkker op
At Jagh thensamma må släkka."1
Detta är 6.e och sista versen ur "I Männ af höga Sinnen" av Lars Johansson (Lucidor) (1638-1674)2
Och äsch, de kanske inte alls har med varandra att göra, men jag tyckte det var lite kul, sådär.
Och förresten: Jo, jag fick VG på B-uppsatsen. Hihi. *gör vågen för mig själv och sjunger i bästa Ricki Lake stil: Go Elin, Go Elin, Go Elin*
Nu har solen traskat över hela himlen och glöder bak tallarna utanför mitt fönster. Stressen i kroppen börjar så smått att avta och jag ska bara -vara- resten av dagen.
3
1 Olsson, Bernt; Från runorna till 1730 - svensk litteratur , Norstedts Förlag, Stockholm (1993) s. 345
2 Ibid: s. 341, 345
3 Bilden lånad från: www.ling.gu.se/~wengelin/puh/
Det är lustigt det där med den lilla lilla lägenheten förresten. Jag har ju inget skrivbord utan "bara" ett stort furuköksbord (jag älskar det) men tyvärr blir det ju då så att allt allt allt hamnar på detta mitt köksbord så det tillslut ser ut som skrivbord/avstjälpningsplats, med en ungefär 10 x 10 centimeter stor plats att tränga ner en tallrik på. Dessutom har jag "råkat" glömma lite kläder på golvet och vips! I kombination med bordet, lite disk och en obäddad säng ser det ut som om horder av Hunner dragit igenom och därefter Den Stora Folkvandringen (på flykt från Hunnerna). Och därefter har de alla vänt tagit samma väg tillbaka.
Igårkväll fann jag ett intressant textstycke. Jag vill gärna tro att det torde vara förlagan till vår (alltså hemma hos modern och fadern) granne Ingbritts lilla trudelutt:
"När jag dör vill jag bli begraven i en källare full av vin"(Hon sjöng också fortsättningen på den lilla vinsången men av någon anledning är det bara desa rader som fastnat hos mig.)Nå, här är raderna jag fann:
"Blier jagh af dricka döder,
Så beer Jagh alla drickz-Bröder
Att de min afdödde Krop
När under ett Wijnfaat uthsträkka
Om torsten migh wäkker op
At Jagh thensamma må släkka."1
Detta är 6.e och sista versen ur "I Männ af höga Sinnen" av Lars Johansson (Lucidor) (1638-1674)2
Och äsch, de kanske inte alls har med varandra att göra, men jag tyckte det var lite kul, sådär.
Och förresten: Jo, jag fick VG på B-uppsatsen. Hihi. *gör vågen för mig själv och sjunger i bästa Ricki Lake stil: Go Elin, Go Elin, Go Elin*
Nu har solen traskat över hela himlen och glöder bak tallarna utanför mitt fönster. Stressen i kroppen börjar så smått att avta och jag ska bara -vara- resten av dagen.
31 Olsson, Bernt; Från runorna till 1730 - svensk litteratur , Norstedts Förlag, Stockholm (1993) s. 345
2 Ibid: s. 341, 345
3 Bilden lånad från: www.ling.gu.se/~wengelin/puh/
"Det här är drömmen om att stanna upp...
...allt brinner upp, allt går för fort"*
Dagarna rusar iväg och jag hinner inte riktigt med: ligger hela tiden och nafsar dem i hälarna men når inte riktigt ända fram kära du.
Ni vet den där känslan när man står mitt i ett nav och allting känns suddigt omkring en, man får inget riktigt grepp på vad som sker då det går för fort för att man ska hinna med? Eller den där känslan av att ha sprungit med huvudet före rätt in i en gråtrist betongvägg? Så världen snurrar? Ni vet den känslan? Nå, det är i alla fall där jag är nu.
(Ok, nu MÅSTE jag fråga: Ska iallafall skrivas ihop? Jag menar, man SÄGER det ju som ett ord, men det är inte alltid den regeln gäller! Ska man skriva "i allafall"? Eller "I alla fall"??? Det beror väl på hur man betonar? Väl? Jag menar: Jag kanske SÄGER "I Alla Fall" (Ung.: i alla fall i niagara finns...) Nej , det ska nog skrivas ihop. Tror jag. Hm.Hm, näe, det kändes också fel... Fan.Har nu funderat en stund och kommit på att det nog ska särskrivas ändå: Om man tänker "i alla (olika) fall". Fall som typ... Ja, som eh... Ett fall för Sherlock -typ? Eller? Äh. )
Nå.
Jag ber om ursäkt för dessa osammanhängande och lätt knastertrista rader jag producerat. Denna våg av gnäll.
STOR PARENTES OCH ÄNNU MER OSAMMANHÄNGANDE DRAVEL:
(Och det ska sägas att när jag kom hem i kväll (efter überfika med Jenny på sta'n.: trevligt, trevligt och mycket mättande) såg jag slutet på en dokumentär av något slag där en flicka satt och grät för hon skulle bli bortgift. Då tänkte jag att shit! Va gnäll ma för? Det är ju inte dirket så att jag inte kan föda min svältande och dödligt sjuka samt blinda mor om jag inte får ett jobb på studs eller att jag måste gifta mig med en läskig farbror som pappa har mutat med två getter och en ko för att han ska vilja ha mig: (fast det vet vi å andra sidan inte ännu, den dagen KAN komma. Snart får vi väl ta till sådana drastiska metoder för att någonsin få mig bortgift *suckar dystert* ) det är liksom inte så att jag måste gå på knäna för att överleva. Vad jag menar är att jag inte har så mycket att gnälla över om man ser på det hela med ett något vidare perspektiv än jag hittills gjort (Läs: Gått med tunnelseende och skygglappar). Men ja ä int bitter.
Sen såg jag på Eddie Izzard. Från det ena diket till det andra, liksom. Men det var kul. Jag gillar Eddie Izzard. A lot. )
Eddie Izzard. Inte riktigt så uppklädd som han ibland kan vara, men dock. Bilden är helt sonika hämtad från någon obskyr sida på nätet. Jag googlade.
För övrigt: Jag var in en sväng på Ladok och kikade (Ladok är det ställe där alla betyg och sådant registreras, som gjort för en gnutta prestationsångest, med andra ord) och jag tror att jag lyckade skramla ihop till ett VG på B-uppsatsen! Men jag tänker nog inte riktigt köpa det förrän jag de facto har den i handen.
Sen vill jag minsann tillägga att på Universitetsnivå så är VG minsann högsta betyg. Så det så. Men som sagt: Ska inte ropa hej ännu.
Nu är det nog dags att lägga tant.
Tudelu!
Dagarna rusar iväg och jag hinner inte riktigt med: ligger hela tiden och nafsar dem i hälarna men når inte riktigt ända fram kära du.
Ni vet den där känslan när man står mitt i ett nav och allting känns suddigt omkring en, man får inget riktigt grepp på vad som sker då det går för fort för att man ska hinna med? Eller den där känslan av att ha sprungit med huvudet före rätt in i en gråtrist betongvägg? Så världen snurrar? Ni vet den känslan? Nå, det är i alla fall där jag är nu.
(Ok, nu MÅSTE jag fråga: Ska iallafall skrivas ihop? Jag menar, man SÄGER det ju som ett ord, men det är inte alltid den regeln gäller! Ska man skriva "i allafall"? Eller "I alla fall"??? Det beror väl på hur man betonar? Väl? Jag menar: Jag kanske SÄGER "I Alla Fall" (Ung.: i alla fall i niagara finns...) Nej , det ska nog skrivas ihop. Tror jag. Hm.Hm, näe, det kändes också fel... Fan.Har nu funderat en stund och kommit på att det nog ska särskrivas ändå: Om man tänker "i alla (olika) fall". Fall som typ... Ja, som eh... Ett fall för Sherlock -typ? Eller? Äh. )
Nå.
Jag ber om ursäkt för dessa osammanhängande och lätt knastertrista rader jag producerat. Denna våg av gnäll.
STOR PARENTES OCH ÄNNU MER OSAMMANHÄNGANDE DRAVEL:
(Och det ska sägas att när jag kom hem i kväll (efter überfika med Jenny på sta'n.: trevligt, trevligt och mycket mättande) såg jag slutet på en dokumentär av något slag där en flicka satt och grät för hon skulle bli bortgift. Då tänkte jag att shit! Va gnäll ma för? Det är ju inte dirket så att jag inte kan föda min svältande och dödligt sjuka samt blinda mor om jag inte får ett jobb på studs eller att jag måste gifta mig med en läskig farbror som pappa har mutat med två getter och en ko för att han ska vilja ha mig: (fast det vet vi å andra sidan inte ännu, den dagen KAN komma. Snart får vi väl ta till sådana drastiska metoder för att någonsin få mig bortgift *suckar dystert* ) det är liksom inte så att jag måste gå på knäna för att överleva. Vad jag menar är att jag inte har så mycket att gnälla över om man ser på det hela med ett något vidare perspektiv än jag hittills gjort (Läs: Gått med tunnelseende och skygglappar). Men ja ä int bitter.
Sen såg jag på Eddie Izzard. Från det ena diket till det andra, liksom. Men det var kul. Jag gillar Eddie Izzard. A lot. )
Eddie Izzard. Inte riktigt så uppklädd som han ibland kan vara, men dock. Bilden är helt sonika hämtad från någon obskyr sida på nätet. Jag googlade.
För övrigt: Jag var in en sväng på Ladok och kikade (Ladok är det ställe där alla betyg och sådant registreras, som gjort för en gnutta prestationsångest, med andra ord) och jag tror att jag lyckade skramla ihop till ett VG på B-uppsatsen! Men jag tänker nog inte riktigt köpa det förrän jag de facto har den i handen.
Sen vill jag minsann tillägga att på Universitetsnivå så är VG minsann högsta betyg. Så det så. Men som sagt: Ska inte ropa hej ännu.
Nu är det nog dags att lägga tant.
Tudelu!
*Stefan Sundström, Visa om Maregerite och en död grävling