"Det mesta blir väl inte som man tänkt sig...

...och ingen annan kan man skylla på" sjungar Allan Edwall (och senare Stefan Sundström). Och det är väl så sant som det är sagt det.

Dagen till ära skulle det grupparbetas med språkhistoriehemtentan (ja, vi får grupparbeta så länge vi inte hade indentiska svar, doh) och det gick väl som det gick . Det vill säga -inte alls. Pladder och okoncentration och irritation (den stod jag för) och låg låg energi. Men några riktlinjer blev det iallfall. Tror jag. Tanken är att vi ska fortsätta på torsdag, men jag blir nog, jag. Klarar det nog lika bra själv, så det så!

Det andra -och betydligt större- som inte blivit som jag tänkt mig är detta med att Bli Lärare. Jag vill nog inte det, ändå. Jag älskar svenskan och litteraturen och språket, men didaktiken.. Tja, intressant och kul, men Inte Alls det jag vill fokusera på. Så jag ska nog ta och sadla om och läsa litteraturvetenskap istället. Med siktet inställt på att bli forskare och doktorand; skulle gärna forska på norrländsk litteratur alternativt arbetarlitteratur. Haha, japps, det gäller att sikta mot stjärnorna och sen får man se vars åt man hamnar!

Fast innan jag gör någonting alls ska jag boka tid hos vår studievägledare. I morgon.

De här tankarna har funnits länge hos mig, i kombination med en önskan att läsa religionspsykologi alternativt religionssociologi. Tanken från början var då att bli gymnasielärare i just dessa ämnen (svenskan har alltid varit säker, andra ämnet har varierat mellan religion, geografi och bild) men som sagt -under senare tid har jag börjat tänka om. Det är egentligen för ämnena jag brinner och det är kunkapstörsten som lockar mig. Min egen kunskapstörst. Att inspirera människor är viktigt, men jag tror att andra kan göra det så mycket bättre än jag, iallafall på geundskole och/eller gymnasienivå. Det som skrämmer är att med en lärarexamen har man just det: en Lärar Examen. En utbildning, ett yrke. En... Tja, säker väg, på något sätt. Det känns en aning mer osäkert att läsa litteraturvetenskap. Men jag kan ju inte heller slösa bort en massa år på universitetet (CSN! Lån! Pengar!) på något som egentligen är ett andrahandsval.

Så jag får välan sikta mot stjärnorna och se vars jag hamnar.
Men lite läskigt är det!

Det här är ännu ett sådantdär vansinnestrist inlägg där jag fokuserar och resonerar med mig själv, men tankarna behövde luftas och synas svart på vitt. Det blir som lite eljest då. Dessa tankar har hittills bara diskuterats med Ulrica, min måndagskompis (haha, tack Emma för det begreppet!) och mamma. Fast bara lite med mamma: hon blir så ängslig så fort jag pratar om att byta inriktning eller göra något annat.

Nu ska jag vingla vidare i tillvaron. Önskar härmed mig själv ett rejält lycka till, det känns som om det kan behövas!

Kommentarer
Postat av: ak

känner igen mig, didaktiken känns så.. långt borta. jag- lärare? jag vet inte. men det är i alla fall egentligen inte så mycket att ängslas över. vi har hela livet på oss att göra fel och ångra oss och börja om och alltid hamnar vi någonstans. det löser sig!

2007-02-14 @ 12:46:44
Postat av: Elin

Jo, hela livet har vi onekligen. Men iaf jag har då inte så alltför mkt pengar kvar att låna av gamla kära csn...

Men hä orn sä, hä tror jag nog. Jag är till och med ganska så övertygad.
:)

Postat av: Torparfrun i Meåfors

Hmm, visst är det bra att brinna för sitt ämne som lärare, som du säger är det lättare att inspirera då. Men att bli lärare kräver nog ett kall, man ska vilja brottas och guida unga själar och dessutom ha någon slags talang för att få positiv uppmärksamhet och ta befälet i klassrummet.
Jag läste först de ämnen jag var intresserad av och kom sedan på att alla jobb inom biokemin fanns söderut, där jag inte ville bo. Efterssom jag tyckte det var kul att lära ut (jag fick vara undervisningsassistent på biokemin på Umu)så läste jag vidare till lärare. Det var kul men mest slitigt att vara lärare eftersom eleverna inte ville bli undervisade utan mera behövde en uppfostrare (vilket jag inte är).
Det kan vara bra att ta ut riktningen mot vad du vill bli men i slutändan så kanske du hamnar nån helt annastans (jag blev bonde och mejerist...;-))

Postat av: Elin

Torparfrun: Du beskriver det så precis! Även jag känner att jag inte är en uppfostrare, det är nog därför jag funderar på att läsa litteratur rakt igenom istället för att kånka i motvind i skolan och inte inspirera någon. Skulle jag komma att bli doktorand får jag ju undervisa då, och då dessutom människor som är intresserade av ämnet. Kanske kunna inspirera andra blivande lärare? jag har många funderingar.
Men att bli bonde och mejerist är efter vad jag har förstått inte helt fel det heller? :) Jag kanske kommer att styra upp billiga boendealternativ i Åretrakten i slutändan? (Det skulle jag faktiskt mycket väl kunna tänka mig att göra.)

Postat av: Anonym

Som jag alltid brukar säga: Det är en del av processen...

2007-02-16 @ 19:20:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback