Ma sitt å fundäär

Nu i dagarna vill jag mest packa ihop

resa bort

finna nya sammanhang



En av dessa goa vänner jag har vill att jag ska följa henne iväg -bara en vecka. Och herregud, vad jag vill. Just nu saknar jag perspektiv och relevans och objektiviteten har sprungit och gömt sig i ett smutsigt hörn i min ostädade lilla lägenhet. Kanske någonstans i disken? Den vågar jag snart inte närma mig längre. Den lever, jag hör hur den andas om nätterna.

Ibland möter man människor som påverkar en mer än andra -både på gott och ont. Ibland möter man människor och det känns som de kan läsa ens tankar och känner ens känslor efter att ha kastat endast en blick på en. Då kan jag bli totalt stum. Jag undrar dock hur mycket som är rent önsketänkande och hur mycket som har relevans. Hur viktigt det egentligen är att känna att man blir förstådd. Att någon ser och förstår. Och att man själv ser -och förstår. Utan ord. Utan fördömanden. Hur mycket kan man inbilla sig bara för att få känna ens en liten nanomillimeter av den känslan?

För mig verkar det vara rätt viktigt, för ty:

Jag är inget vidare duktig på att skilja mellan tankar och känslor. Inget vidare duktig på att avgöra gränser och skillnader. Inget vidare på att förstå och tolka signaler. Jag tolkar alltid fel. Åt alla håll och kanter. Vidare är jag väldigt duktig på att blanda ihop saker och ting. Jag brukar alltid köra på känslan. Men detta brukar också leda till att jag otvivelaktigen och i princip alltid tillslut står där naken, ömhudad och förvånad. För i slutändan visade det sig att det inte alls var så som jag trodde. Att jag fått det hela totalt om bakfoten. Och det spelar ingen roll om relationen i fråga handlar om Tjäääärlek eller vänskap. Jag brukar ändå alltid koppla fel någonstans.

 
De hitintills tvivelaktiga resultaten har således lett till det att jag tröttnat lite på att alltid försätta mig i sådana situationer. Tillslut så ledsnar man faktiskt på sig själv och på sina tvivelaktiga magkänslor. Därmed inte sagt att jag sitter hemma och är bitter (haha, jo kanske lite).

 
Just därför kommer jag också göra mitt bästa för att ignorera dessa känslor när de slår sig fram i kroppen på mig. Man blir faktiskt trött av att stå kvar och glo efter någon, gång efter annan. Så jag kanaliserar dem på annat sätt, antar jag. Ett Inte Lika Destruktivt sätt. Bland annat genom att skriva av mig här. Eller genom att ibland stänga ner systemet och rymma in i tv-seriernas förlovade land. Eller böckernas. Jag lever ut känslorna också, men inte på något destruktivt eller plågsamt sätt, jag bara riktar om dem i systemet så den där glädjen får glädjas åt något annat än den från början kanske gjorde. Men då är jag ju som fortfarande glad, så då torde det kvitta, tänker jag. Man får ju passa på, liksom.

 
Så! Den skarpögde torde nu ha förstått att de däringa känslorna pockar på just nu. Och för alla de som inte kopplat det har jag ju precis skrivit ner det svart på vitt. Jag är inte mycket för att traska som katten kring het gröt jag inte.  Jag ser liksom ingen riktig poäng i det.
-Just därför är jag också så duktig på att traska rakt på och få mitt hopklistrade hjärta (och i och med den formuleringen är jag nu officiellt tillbaka i fjortisträsket) krossat igen. Jag kanske helt enkelt borde lära mig lite distans. Jag är ju bara så fruktansvärt dålig på distans.
Jag tycker det kan vara så... Trist! Med distans.  
Men så har jag ju en måndagskompis också. Det är den stackarn som fått den stora äran att klistra ihop mig och reda ut förvirringarna åt mig. Reda ut garnnystanet och rulla alltihop till en jämn fin boll.

Kanske om jag sedan skulle ta och sticka mig en halsduk?    


Kommentarer
Postat av: Torparfrun i Meåfors

"Hur viktigt det egentligen är att känna att man blir förstådd. Att någon ser och förstår."?

Ja tror jag förstår
för du skriver bra
men egentligen har jag nog bara förstått
vad jag själv skulle känna.

Oj, det där blev ju så djupt formulerat att jag kanske kan titulera mej filosof...eller poet..men såå kufisk är jag inte...tror jag.

Fin formulering med garnnystanet! Men sticka inte en halsduk, hur ska hon då kunna reda ut allt åt dej?

Postat av: Elin

Men då har du ju fångat kärnan och essensen i det jag skrev. :) Att förstå vad man själv skulle känna, menar jag. Genom sig själv känner man andra.

Hihi, nej, halsduken tänkte jag sticka till efter att allt är utrett och ihoprullat igen. Om jag stickar mig en halsduk av det då, kan jag alltid bära den med mig. Som en erfarenhet eller ett minne.

Tack kära du för kommentar, det värmer i hjärteroten.

Postat av: Liv

Du skriver så bra. Och åååk! Nya perspektiv ger ny kraft!

2007-02-23 @ 12:24:08
URL: http://www.supergirl.webblogg.se
Postat av: Elin

LIv: Så du har kommit tillbaka från internetlösalandet nu? Trevligt trevligt.
Tack för komplimang *flinar generat och skrapar med foten* Ja, jag funderar på att åka, men pengarna, pengarna, pengarna.. De lyser ju med sin frånvaro. Så vi får se.
Kram på dig

Postat av: ak

"Jag tycker det kan vara så... Trist! Med distans."
Jomenvisst.

2007-02-26 @ 21:28:10
Postat av: Elin

ak: Jo. ;)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback