uppförs, nerförs och schlättförs

"Det är väldigt svårt att sätta sig in i tankarna hos en tarmmask"

Meningen talar för sig själv. Fullständigt och totalt underbar.

Dessa visa ord yttrar Petter Böckman i artikeln om homosexualitet i djurriket på DN:s hemsida. En annan lika brännande och lika aktuell artikel -även om jag tyckte att den mer liknade en kort insändare än en artikel- är den lilla notisen om att många som söker hjälp mot depression varit mobbade som barn. Att jobba mot mobbbning är ett hjärteämne för mig och jag kan tycka att det inte finns tillräckligt med... Ja, INFORMATION eller vad man kan kalla det, kring detta ämne. Framförallt vilka effekter mobbning kan ha på en person -hela livet.

En gång i tiden jobbade jag ihop med en tjej som bestämt hävdade att efter det år man fyllt trettio kunde man inte "skylla på sin barndom längre". Nej, vem har sagt att man ska skylla på någonting? Däremot är det min fasta övertygelse att det en människa upplever och utsätts för under sin barndom/ungdom visst har full möjlighet att påverka henne även senare i livet, som vuxen. Skulle det annars vara så att man bara vips glömmer alla sina lärdomar och erfarenheter efter det år man fyllt arton? Och då kan man ju också fundera på när barndomen egentligen är över? Menade hon att den var över först när man fyllt trettio? Och att man då passerade en magisk gräns, ungefär som man passerar en magisk gräns hos försäkringskassan när man fyller tjugonio (och därmed inte längre får söka bostadsbidrag)? (Det där med försäkringskassan är också en stilla undran hos mig: Vad händer egntligen när man fyllt tjugonio och fortfarande är student? Blir man rik över en natt? Får man en hel massa pengar bara DRÖSANDES över sig helt plötsligt? Räknar de på något sätt med att jag då ska ha kommit in i den svenska mallen och ha hittat den Stora Tjärleken och att vi då givetvis har blivit sambos och delar på alla räkningar? Eller kommer jag få ett arv av en okänd släkting i Schweiz? Jag börjar onekligen bli lite nyfiken på vad som kommer att ske.)

Nå. Vad jag vill komma fram till är helt enkelt det att jag tycker det borde satsas mer på ungarna i skolan. Och att det borde forskas mer, så att folk inser allvaret i att skada en annan människa -psykiskt som fysiskt. Som det är nu slås mobbning upp två gånger om året i kvällsblaskorna, vid varje terminsstart. Men därefter är det så lätt att glömma och att traska vidare. Medan de utsatta barnen fortfarande kryper längs väggarna och gömmer sig på toaletterna. Dan Olweus har forskat och gjort mycket för mobbningen men det behövs mer, mer, mer!

Och när jag sitter och skriver om detta börjar jag tänka på alla barn som blir utsatta hemma och inte har någon som helst trygghet eller någon överhuvudtaget att lita på.

Ibland vet man verkligen inte vilken fot man ska stå på eller i vilken ände man ska börja. Men en kan inte göra allt, även om man (jag) vill. Får börja i en ände och jobba intå/framåt. Bara att tuta och köra.