Semester

Nu drar jag -snart- hem en sväng till lugnare puls och solbränd skog. En repa till systeryster och kanhända till mormor kanske hinns med också.

Förutom semester är även tanken den att jag skall leta reda på den däringa förlorade kreativiteten. För att kunna skriva bättre blogg än bara gnäll-blogg. För det var ju precis det jag inte ville skriva! Så tänkte jag hitta tillbaka till den där gamla insomnade målarådran som ligger och gömmer sig i krumkroppen också. Och så ska jag läsa en massa! Samt kanske dricka ett glas vin med tjära ömma modern och fadern.

Kommer tillbaka den nionde juli då mitt första dygnspass inleder "varannatdygnperioden". Surrade med en kollega idag och vi ska kanske ta med gänget på boendet och dra iväg till Lycksele djurpark och lite annat smått och gott. Det kan bli riktigt kul, så det ser jag fram emot.

Allt gott allihop!

Fridens.

image88



Flyttfundering

Ja, jag funderar på att byta hak, så att säga. Har skapat en fin liten blogg med samma namn, men på blogger istället. Enda problemet är att jag vill ta med mig alla mina inlägg och kommentarer härifrån, men är det möjligt?

Ta en tjuvkik
här!




Äntligen!

Ja, äntligen har den däringa jäkla deppsvackan svängt och det går mot ljusare tider i det Elinska livet!

På onsdag bär det av hemåt för en välfötjänt en och en halv veckas semester, därefter blir det jobb jobb jobb. Kommer jobba vartannat dygn under en period, men det ger pengar och det är bra! Ska jag ändå vara här i stan är det som lika bra att jobba tänker jag.

Dagen till ära har jag varit hos Fru Doktorn och tagit bort en plupp, ett födelsemärke i storleken utdragen tioöring som växt till sig under armen. Pluppen ska nu iväg på analys och jag ska gå med plåster i armhålan i fjorton dagar. Därefter skall stygn tas och pluppen ska ha berättat om den var en snäll eller elak plupp. Men Fru Doktorn tyckte den såg snäll ut och det gjorde förallandel även jag. För inte kan någe elakt växa på mig inte!? Nej, just det.


Fridens gott folk, nu ska jag ta och dricka en slurk kaffe.

Adjöken!

Vi skulle klara vad som helst

Kommer strax. Leker Duktig Flicka just nu. Resultaten är i vissa fall beklämmande. Men jag är trött nu. Det tär på. Rasar ihop och famlar efter halmstrån när jag väl är hemma. Sover. I mängder. Alternativt intet alls. Befinner mig i en bubbla och iakttar världen utanför, utan förmåga att ta mig ut till den. Tankarna rasar i ilfart.

Men på jobbet går det bra. Ska börja på ett till ställe nu till veckan. Ny inskolning. Nya brukare. Två jobb. På nuvarande boendet trivs jag som tusan, för det mesta. Suverän personal, underbara brukare. Mycket sång, många kramar. En hel del känsloutbrott. En hel del lugnande av upprörda känslor. Men även fantastiskt mycket glädje. Vi jobbar dygnspass. Efter dessa kommer jag hem och är tom. Som nu.

Försöker komma ut och njuta av all grönska som jag de senaste fem åren missat då jag varit till fjälls. Jag doftar och sniffar och tittar och njuter. Har till och med varit och kikat efter bikini. Dock fann jag ingen utan blaffiga blommor i neonfärger.

Som ständig räddningsplanka och livsflykt har jag -förutom såklart Ulrica- mina böcker. Jag har några jag alltid tar till, några särskilda livräddare. Dessa mina käraste har följt mig i många år. Två av dem är beständiga och icke utbytbara: Händelser vid vatten (Kerstin Ekman) och Fröken Smillas känsla för snö (Peter Hoeg (kan inte hitta nå't danskt ö på tangentbordet så det får bli "försvenskad" stavning)). Det mest fantastiska med dessa böcker (förutom språket!) är att varje gång jag läser dem finner jag alltid något nytt. En ny mening (inte livsmening, utan helt enkelt en mening i boken jag inte kan minnas att jag läst förr), en ny tanke, en ny idé. Och i all hemlighet är jag tokförälskad i Birger (Händelser vid vatten).



Pidelipom

pomparom

Hum hum

Jag sitter nu idagarna och försöker skriva ikapp alla inlämningsuppgifter jag inte gjort under mina terminer på lärarprogrammet. Det är en del, tyvärr. Det blir mycket mailande och frågande och hänvisningar hit och dit.
Jag satsar på att få allting gjort nu i sommar så jag kan börja nästa termin lika vit och ren och  oskyldig som aldrig någonsin balladens ljuva lilla lilja.

Annars är det lite jobb, men inte mycket. Jag fick ingen egen rad på gruppboendet utan befinner mig nu i en sits där jag i princip är livegen och måste befinna mig här i Ume så jag snabbt kan infinna mig om de ringer och behöver vikarie. Det är inte så bra om man ska se till ekonomin, jag kan ju inte stämpla upp då jag är student, så tyvärr blir det väl att krypa til korset och traska iväg till soc. i slutet av månaden. Jämmer och elände. Dock är det bra med lite mindre jobb i juni om man ska se det till att jag nu kan hinna med att skriva alla de där sena arbetena. Men jag är allt bra dum, hum hum.

Annars är det dagen till ära molningt och blåsigt, men rätt så skönt. Jag tycker om vind, så länge det inte är sådan motvind att jag när jag cyklar måste trampa i nerförsbackarna. Det tycker jag inte om. I nerförsbackarna ska man rulla.

Detta är annars en ganska så lugn och intetsägande sommar. Det händer inte mycket, vilket även det är på gott och ont. Lugn och ro är skönt för irrsjälen. Men dumtankarna börjar ju surra nå så överjävulskt mycket ibland och det kan vara lite påfrestande. Dock tar jag det hela med en smula ro. Som vanligt saknar jag mina kära fjäll och friheten i att bege sig ut på vandring. Jag saknar den där mättade doften som ligger tungt över myrarna och får det att guppas i magen av en icke oanad energi. Jag saknar att befinna mig på folktomma plateser. Det är så mycket skönare att vara ensam där än här, här där jag för tillfället är ensam mitt bland alla människor.

Och så saknar jag vatten. Jag befinner mig en mil från kusten men har hittills inte tagit mig ut till de platser där himmel möter hav och horisonten försvinner i dis. Dock har jag fått upp mitt tält nu, kanske jag kan bege mig snart.

Längtar bort och ut och härifrån. det var längesedan jag spenderade en sommar på samma ställe som jag spenderat vintern. Det känns konstigt och jag blir mer rastlös än vanligt. Jag vill bara... Ha en bil och vara fri att bege mig var än jag vill. Fast det borde ju fungera med cykeln också. Kanske ska ta en lång cykeltur någon dag.

image87
Ännu en bild från Friluftsteknink.


Ensam vecka

Man lägger in dagen i sjok, i små delar.
Kliver upp. Tittar ut genom fönstret och på termometern. Gör morgontoalett. På det får man kaffe och äggsmörgås. Därefter följer en räcka av oifyllda händelser som måste skapas och fyllas i. Plocka undan från soffan. Dammsuga golvet. Våttorka. Läsa en stund. Vattna blommor. Och jag ska laga riktig mat, inte bara äta något småvarmt eller ta en macka ibland. Sätta på en till panna kaffe. Sätta en bröddeg. Därefter  promenad.

När det blivit lite svalare ute.

Tvåsamhet

En dag på jobbet tittar jag på honom och ser hans längtan. Längtan efter någon och något. Längtan efter sammanhang och tillhörighet. Längtan efter att vara behövd. Längtan efter att få hjälpa till och finnas för någon annan. Längtan efter bekräftelse. Se mig, älska mig.

Hans längtan tar sig fysiska uttryck. Han tittar på mig och ser bröst och rumpa, lår och långt hår. Frodig och greppvänlig. Mjuk. Jag avisar så taktfullt jag kan, försöker vara snäll men ändå sätta upp tydliga gränser. Aldrig nedlåtande, aldrig föraktfull. När han inte får röra visar han upp sig: Likt en alfahanne spänner han överkroppen och visar musklerna, spänner upp sig och briljerar. "Se på mig, se vad du går miste om, en så'n karlakarl!".

Det är då jag ser den, ser den där längtan i hans blick. Och det sticker till lite i bröstet för den där längtan finns hos alla människor, även om det bara är vissa som inte förmår att riktigt dölja den. Ja, om man bortser från en lördagkväll på krogen kring kvart i två. Eller förresten, hela kvällen lång -beroende på alkoholintag.

Och jag tänker för mig själv: Varför är det så viktigt att gömma undan den längtan? Varför är det fult att vilja ha en annan människa i sitt liv? Vad är det som gör det så skamligt? Vi är flockdjur, det är väl för bövelen naturligt att vilja ha en egen flock? Föröken eder och allt det där. Ändå skäms så många. Det är fult att behöva. Det är fult att längta, ja närapå skamligt.
"Skaffa dig ett liv för helvete! Ensam är stark! Du är stark när du klarar dig själv, du behöver ingen annan för att överleva!" Ibland undrar jag om det är det som är budskapet. Finner du ingen så ska du banne mig inte visa upp din besvikelse eller din längtan offentilgt. Det blir alldeles för pinsamt närgånget och personligt.

("Och titta inte på mig, för jag är upptagen och tro inte att du ska få nå' här inte!" En nackdel med att vara tjej och singel: alla män tar i princip för givet att man raggar på dem när man själv mest försöker vara social och trevlig. Och så blir det det där ständiga huvudbryt att vilja vara trevlig och samtidigt asexuell. Det hela kan leda till de mest absurda situationer där jag oftast tänker: men slappna av för guds skull! Du är ändå inte min typ och jag vill inte gifta mig med dig och föda dina barn. Nej, du är inte Guds Gåva till Kvinnan. Det är Johnny Depp, Brad Pitt och George Clooney. Och Antonio Banderas. Och... )

Sedan går jag på affär'n och svär över alla jäkla stopack och gigantiska förpackningar. För i köpsamhället är det ju tvåsamhet och familj som gäller. (Det är som nästan skamligt att vara "skräckfyllt ensam" i de sammanhangen.) Därefter åker jag hem till min lilla lägenhet där jag njuter av solskenet som flödar genom köksfönstret. Jag mår gott, jag har ett bra liv. Vad är det för fel på att vilja dela det med någon? Även om jag för tillfället faktiskt nog har glömt hur man gör. Men längtan finns kvar, hos mig som hos han. Som hos så många andra. Visst fasen finns den där, djupt gömd i bottensatsen, icke för allmän beskådan. För även jag försöker ju dölja den. "Man vill ju inte verka desperat, liksom."

Ja jävlar i min lilla låda. Dagens I-landsproblem. Som en annan bloggare skrev (förvisso i ett helt annat sammanhang, men jag tycker det är ett sån't skönt uttryck, så jag har snott det och använder mig av det rätt ofta):
"Livet är ett helvete ibland. Skicka kaviaren."



Dagens låtar: Allan Edwall - "Bli som far", "Som de flesta" samt "Förhoppning"