uppförs, nerförs och schlättförs

Det blev inga fjäll och det blev ingen salstenta. Så går det ibland. Kanske var det lika bra då jag tror jag har feber i kroppen, konstant huvudvärk och är enormt trött. Eller så är det bara mitt sinne som spelar mig ett litet spratt så jag inte ska misströsta allt för mycket över den missade fjällturen. Någon form av en dåres tröst eller så.

Nu sitter jag med hemtena x 3, men det är okej.

Helgen lovar sol och vackert väder, skriva tentor och ta promenader samt dricka vin med tjejerna. Och det är ju inte helt fel det heller.

Det gäller att inte misströsta alltför mycket över missad tur. Fjället ligger kvar.

Nu ska jag njuta av av det överflöd som är vårvintern; allting flödar och är ljust, det knäpper och droppar och kvittrar. Och som alltid när ljuset är på väg efter svartvintern ser människorna nyvakna och överraskade ut. Plirar mot ljuset och ler mot främlingar. Kliver med osäkra steg på nyss framsmält mark, som om isen ännu låg kvar. Jag går ut och blir blöt om fötterna. Plirar nyvaket och ler mot främlingar. I går mötte jag en ung man som helt plötsligt svängde i väg i ett par danssteg innan han fortsatte gå. Vi log mot varandra när vi möttes. Och inuti mig kändes det som när en fisk slår mot ytan på ett stilla vatten: det spratt till och missmodet vände lite. Vattenringarna sprids än. Stilla och långsamt tinar kroppen upp. Krumryggen rätar på sig och solen värmer i ansiktet.