uppförs, nerförs och schlättförs

Jag är lite sugen på att börja skriva anonymt igen. Faktiskt. Då kanske en del av den däringa prestationsångesten släpper.
Jag känner att det blir lite VÄL mycket upprapande av så-här-ser-min-vardag-ut-jobb-promenad-plugg-tugg, här. Trist. Och inte särskilt inspirerande heller. Varken för mig eller nå'n annan.

Riktigt SÅ trist skrev jag inte på det förra stället. Men då var man som sagt mer anonym, på nå sätt. Det var en befrielse i vissa fall. Lite terapi, typ.

Här känner jag inte att jag kan skriva av mig fjårtisångesten eller fjårtisbeteendet. Fråga mig inte varför. Kan inte skriva de där fåniga små dikterna som poppar upp ibland. Och, fan, jag vet inte. Men men. Får vänta och se vad tiden ger antar jag.

I övrigt: Jag har minsann gått ner 2,2kg på en vecka jag! *stolt* Har ju en hel del kilon att gå ner, och i början brukar det gå fort. Sen gäller det att kunna komma in i lunken och fortsätta, fortsätta. Göra det till vardag. Fast den här gången känns det... bättre av någon anledning. Lite lättare. Förmodligen för att jag kommit upp i en vikt som skrämt mig REJÄLT. Och för att om jag ska bli jägmästare någon gång i livet så kan jag ju inte se ut som - eller ha kondition som - jabba the hutt. Men det ska gudarna veta att inte fasen är det lätt inte! Jag är inte en av dem som kommer säga "ooooh, neeeejdå, det har gått SÅ bra, jag har inte varit hungrig en enda gång! Man får ju äta så MYCKET!"

SKITSNACK!

Den här första veckan känns det som om jag varit Konstant Hungrig. Och jag äter tillräckligt, följer en av alla dessa poängdieter. Inte VV dock, för de suger ut en på pengar och tar ockerpriser. Men magsäcken kommer ju minska lite den med och kroppen vänja sig. Det är riktigt bra att jobba också, då får jag så mycket bättre matrutin. Och det är något som har saknats. Och så Malte-älsklingen. Han kräver ju en hel del promenader. Det är bra. Ska börja göra situps och sånt också, men inte_riktigt_än. Var sak har sin tid. Ma sku int sträääss.

Nu ska ma sova.