Vi hade i alla fall tur med vädret
Har sagt till ömma modern att de kanske får hem en unge igen. Plus hund. Jag får ju ingen a-kassa heller då jag pluggar på distans samt har hoppat lärarprogrammet. Så alla tusen som jag betalat in till kassan under hela min studietid känns ju jävligt onödigt just nu. Och jag vill ju inte hoppa ur a-kassan eller facket heller, rent principiellt (en av mina få principer här i livet) men just nu står de ju inte så högt i kurs hos mig. Fast det kanske är regeringen jag ska gnälla på som har höjt avgifterna och tryckt på nya regler. Dock är jag lite för dåligt insatt för att kunna häva ur mig ordentligt angående det.
Nåja. Än så länge har jag jobbat hela 5.5 timmar i september. Och en fyra timmar till i morgon. Det blir en riktigt fet lön i slutet av oktober det, vill jag lova. I morgon ska jag också träffa en enhetschef för ett assistansbolag för att få timvi(c)ka där. Så man blir livegen igen, men man tjänar ju pengar. På gamla jobbet behövs det inte så mycket extrapersonal nu så det är bara att stallka en massa andra enhetschefer och tvinga dem att skola in mig på deras olika uppdrag.
Det är ju aldrig kul att behöva oroa sig för pengar jämt. Det lägger liksom lite sordi på stämningen. Och skulle allt skita sig så måste jag säga upp min underbara lilla lägenhet. Vilket mörker. Svårt att koncentrera sig nu.
I övrigt? Pja, det är ju underbart väder. Det är bra! Härliga Malteprommisar.
Ska fota lite mer också så jag kan lägga upp några bilder bland alla orden.
Det låter jobbigt det där. Ovisshet är värst. Och visst har den nuvarande regimen skruvat åt ordentligt.
Och här kommer jag och har nyss fått fast tjänst. Det känns hur bra som helst. Men det är förstås ingen tröst till dig.
Kämpa på. Jag gick arbetslös i 2,5 år för en tid sedan. Det var en tung period, där just ovissheten var inbjuden till köksbordet. Varje dag. Sökte jobb, efter jobb, efter jobb. Men jag var då redan 55-plussare och det kändes hopplöst. Nu är jag 60-minusare och det gick bra, till slut.
Tur att du har stadigt herrsällskap. :wink:
Nähä - en liten smiley gick inte att få till. Men jag menade en sådan här: ;)
Tack för pepp!
Jo, nog är det ovissheten som är värst. 2.5 år är lång tid att gå arbetslös, jag kan bara föreställa mig hur stressande det var. Att du fått fast jobb nu tycker jag är hoppingivande, även om det tog tid för dig. Just nu timvikarierar jag som sagt, men man vet ju aldrig från månad till månad hur mycket man får jobba. Ovisshet, ovisshet.
Men även jag söker jobb på jobb på jobb, så det är väl bara att fortsätta ligga i.
Och jo, Malteman är en guldklimp jag inte skulle klara mig förutan! :)