uppförs, nerförs och schlättförs

Jag är tillbaka. Hann bara vara hemma ett par timmar innan lägenheten såg ut som skit. Kläder överallt. Disk. Prylar. Grus, lera, damm och hundhår på golvet. Ihopknycklad matta (Malte använder den som busmatta när han ätit eller varit ute). Halvt uppackade väskor. Och så jag som sitter och surar i soffan. Härligt.

Nä, jag tror jag ska ge upp den här dagen nu. Kissa doggen och försöka sova. Sura lite till. Det finns en skitbra (barn)låt som heter surlåten. Lyssna på den. Den finns på spotify. Kanske på you tube med, vem vet.

Ajöss.

Sitter och lyssnar på radio Västernorrland. Regn hemma. Sol här. Hm.

Annars är jag färdigpackad och ska bara ta och diska bort frukostdisken samt gå med soporna, dra ner persiennerna en smula och stänga fönstren.

Jag tror inte jag tar med mig så många böcker den här gången, får lov att utnyttja biblioteket hemma. Så kanske man kan upptäcka nåt nytt också.

Malte blir alldeles till sig när jag packar och när även hans grejer åker ner i ryggsäcken blir han alldeles vild av glädje. Lillemannen min. Särskilt bollen - såklart - orsakar ett riktigt glädjeryck. Dock blir han en smula sur när han inser att han nte får leka med den nu utan att den ska ligga kvar i väskan. Man ska inte hoppa upp på väskan, välta den och försöka rafsa fram bollen. Non. Icket. Njet.

Inte har jag dammsugat heller. Men va fan, det är ju jag som bor här, ingen annan! Jag får väl bestämma själv om jag vill dammsuga nu eller sen. Visst är det jätteskönt att komma hem till en ren lägenhet, men det är inte the end of the world om jag inte gör det heller. Så det så.

En timme kvar till avfärd. Ska göra sista rycket.

Trevlig sommar på er, och på återseende!

Nu har två små söta flickor varit här och tittat på min lilla lägenhet. Jättegulliga tjejer båda två, och inte för att jag kommer ha något att göra med huruvida vem som flyttar in här, så känns det ändå bra att de två kandidater jag hitintills sett varit trevliga och sociala människor. En mamma har varit med också. Vilket får mig att minnas när jag flyttade till min första egna lägenhet i Härnösand när jag gick gymnasiet:
Jag gjorde ett avtal innan mamma hann se stället, och tur var väl det för hade mamma fått ett ord med i bilden hade hon sagt ett blankt nej! Hon nästan grät när hon såg den första gången och förtvivlade över att hennes avkomma skulle bo i ett - som hon tyckte att det var - råtthål! Men jag älskade den där lägenheten och bodde kvar där under de 2½ år jag då hade kvar av gymnasiet. Skitsamma att duschen låg i källaren (och hade ett stort fyrkantigt hål i golvet med vattenpump precis bredvid där man stod - man fick akta sig lite bara) och att det var snedtak så man fick huka sig inne i den minimala kokvrån. Skitsamma att toaletten var så liten att jag kunde vila armarna på handfatet samtidigt som jag satt på klo. Och skitsamma att mina grannar var gamla hippies med en stor tipi på gården och hundra ungar springandes. Jag älskade alltihop. Tyvärr var jag så blyg (ja, faktiskt!) på den tiden att jag aldrig fick till något egentligt samtal med någon av mina gulliga grannar, så det vette tusan om de fattade hur mycket jag trivdes där. Hela huset var ett gammalt kollektiv, så dörrarna i trappuppgången brukade stå öppna och alla barnen sprang runt runt och ikring. Även uppe hos mig. Och var det fest så var jag medbjuden. Det var ljuva tider, även om tonårstiden inte annars är något jag direkt längtar tillbaka till. Men det var där jag upptäckte Stefan Sundström och teater och hembryggt vin och en hel massa annat. Ja, jisses vad jag hann med de där åren! Haha, nu blev jag nostalgisk också!

Nu håller jag på och packar och städar undan lite, för jag och Malte ska hem till mamma och pappa ett par veckor nu under semestern. Vet inte när jag kommer tillbaka igen.

Varit och gjort min medborgeliga rättighet och röstat idag. Känns bra. Men det är också i princip det enda bra med den här dagen. For ner på stan med håret utsläppt och insåg när vinden kastade kalufsen rakt i ansiktet på mig med en pisksnärt att jag glömt hårsnodden hemma. Kläderna jag hade på mig kändes som om de satt snett och vint och gick inte att rätta till. Människorna och barnvagnsmaffian ska vi inte tala om. De gånger man själv inte känner för att strosa utan bara uträtta sina ärenden och sedan fara hem hamnar man alltid i en flaskahals mitt i mellan två reparationer av gågatan med en propp av människor som inte tycks veta om de ska framåt eller bakåt och därför mest står still. Eller de som träffar någon de känner och inte kan ta två steg bort utan stannar mitt i flaskhalsen så att vi andra liksom får åla oss runt dem... *iiiih* Dagar som idag blir jag en mänsklig bulldozer och tränger mig bryskt mittimellan dem med ett "ursäkta" frampressat mellan mina hårt åtslutna läppar.

Nåja, ikväll ska det drickas lite vin och det är väl det som behövs, kanske. Ska bli skönt att sjunka ner i soffan med ett glas och bara stänga av omvärlden en stund i alla fall.

I morgon kommer det en tjej och ska kolla på min lägenhet. Men hon lät rätt trevlig så hon kanske, kanske blir godkänd ändå. Kanske.

Lägenheten uppsagd och låg ute på Bostadens sida igår. Telefon och internet uppsagt idag. Det blir mer och mer definitivt det här. På gott och ont. Det kändes skitläskigt att se mitt hem utlagt till allmänhetens giriga käftar. Min fina fina lägenhet som jag värdesätter så högt! Det ska erkännas att jag fick en liten klump i halsen.
Samtidigt är det skönt, jag vill inte vara alltför beroende av prylar och grejer, mer än det nödvändigaste. Nu är jag onekligen snart en hel del mycket friare än jag är nu. Fri att kunna sätta kosan dit jag vill! Hade jag varit hund hade jag ivrigt satt nosen i vädret och känt vinden vina, full med en massa spännande dofter.

Nu väntar städ så jag kan visa upp min lilla pärla för framtida ockupanter.

Uppdatering: Nu har jag beställt adressändring också. Här går det undan!

Jäpp, nu är det officiellt: Jag har i dag den första dagen på mitt livs första betalade semester. Lägenheten ser ut som ett ras, disk och tvätt hopar sig, men jag vill bara ut ut ut och iväg. Utan krav på mig blir jag sjukt rastlös.
Nu skulle det inte suttit fel med antingen ett konsertbesök i storstaden, eller en rejäl tur till fjälls. Då dessa alternativ inte står till förfogande får jag väl ta mammas gamla cykel med två av tre fungerande växlar och gnisslande trampa ut mot havet. Men jag tror det är lite för långt för Malteman att springa så långt, så i slutändan blir det väl en tur runt sjön.

*butter tystnad*

Om jag ändå haft körkort och bil! NU!

Nåja, vad är väl en bar på slottet...

Får väl leka vuxen och ta tag i disken i stället.