uppförs, nerförs och schlättförs -

Sommarplaner

Det är förmiddag och jag har varit vaken ett par timmar. Ätit långfrukost, lyssnat på radio och läst. Ena halvan av krumkroppen är fylld med hämningslös energi, andra halvan är breddad med oöverstiglig trötthet. Vilket antiklimax.

Huvudet är fyllt av dåligt samvete för bristande matvanor den senaste veckan, toppat av pizza och vin igår. Förvisso var det mycket trevligt, men nog hade jag väl kunnat strunta i pizzan, tänker jag. Kroppen känns tung och osamarbetsvillig. Och det är inte -bara- vinets fel.

Till veckan är det dags för examination, då får jag mitt lärarbesök från universitetet. Personen i fråga skall följa med och titta på en av mina lektioner och därefter bedöma om jag blir godkänd eller inte. Och jag tycker det låter helt absurt. För hur ska man på en enda lektion kunna bedöma hur en praktik på sex veckor gått? Min kära handledare på skolan, alltså den lärare jag följer under dessa veckor, kommer såklart vara med också. Men hon kan inte betygsätta mig, bara guida mig. Och återigen: jag tycker det är en smula befängt. Det är ju hon som följt mig och sett utvecklingen! Och den enda gången man får "finbesök" från universitetet är man oftast så nervös att det mesta kan gå åt skogen. Nåja. Det ordnar sig nog, men jag tycker ändå att det är en smula... Befängt.

Veckan därpå är det dags för jobbintervju. Det är samordnaren för några boenden med utvecklingsstörda (är det en korrekt benämning?) som söker sommarpersonal samt eventuellt timvikarier till hösten. Och det låter ju toppen, tycker jag. Och jag har en sådan tur, för jag har inte haft... Tid (?) att söka sommarjobb ännu. Eller tid och tid, snarare har tanken funnits där men det har hela tiden blivit andra prioriteringar vilket kanske inte varit så smart.

Men så en dag ringde telefonen och det var den här samordnaren som ville pratas med mig. Hon hade fått mitt nummer av min kära bästaste vän Ulrica, som ju redan fått jobb. Tack Ulrica! Ulrica är så mycket bättre än mig på att tänka långsiktigt. Nu är det ju inte säkert alls att jag får detta jobb men jag har, återigen tack vare Ulrica, ett annat nummer, en annan samordnare, att ringa också. Dessutom har min kära handledare på skolan där jag har praktik gått med på att vara referensperson åt mig. Tydligen vägde lärarutbildningen tungt när det kom till möjligheten för mig att få jobb. Det var ju ett tag sedan jag arbetade inom vården, men den pedagogiska kompetensen från lärarprogrammet påpekades av samordnaden och då är ju min nuvarande handledare den perfekta referenspersonen! Jag hoppas det går bra och att jag får jobbet. Jag tror jag skulle komma att dels göra ett bra jobb, dels trivas med det. Nå, den som lever får se.

Det enda som skrämmer mig är att jag kommer "sitta fast" i Umeå. Inga fjäll, inga vandringar, inget fiske i blanka fjälltjärnar under arla morgontimman.

Men jag kanske får pengar över så jag kan ta upp det där med körkortet igen då. Det har legat i träda i snart tio år, sen senaste försöket då jag kuggades av "Kugg-Ove" med motiveringen: "inte tillräckligt systematisk säkerhetsgenomgång av bilen samt något för långsam hastighet i bostadsområde". Kugg-Ove var känd för att kugga tjejer och på den tiden hade jag hennafärgat långt hår, hål i näsan och långkjol. Förmodligen uppfyllde jag alla kriterier för en "flummig individ av det icke ansvarstagande kvinnliga könet". Han var en riktig stofil och sur---. Nu på senare år kan jag skratta ganska hjärtligt åt hans beteende men då var jag arton och inte direkt hårdhudad, så jag grät och tyckte världen var en hemsk och ond plats. Och även nu kan jag säga att han betedde sig som ett riktigt svin och praktarsel. Han var extremt otrevlig och osympatisk. Förmodligen var han bitter och hatade sitt jobb och alla galna människor som ville ge sig ut på vägarna. Maktgalen var han säkert också. Usch vad jag har fördomar.

Efter det försöket har jag flyttat omkring i Sverige och arbetat och studerat på alla möjliga och omöjliga orter. Det är ju inte så lätt att övningsköra i väglöst land liksom. Och inte har man råd att ta ens en endaste liten körlektion när man är student! Men nu om jag får detta jobbet, så kanske, kanske. Det skulle ju vara så oerhört skönt att få det avklarat. Och

-freeeeeeeedooooooom!

Oh, ljuva tanke: att kunna brassa iväg hem eller upp till fjälls eller ut till någon sjö eller åka på road trip, närhelst jag vill! Ja, förutsatt att man har råd med bil då. Men med extrajobb till hösten kanske man har råd med det också. Ah, nu har jag en plan och en idé, så skönt! Nu gäller det "bara" att få jobb också då.

(Och så ska jag banne mig köpa en digitalkamera.)

Men det löser sig som han sa, den däringa gubben som sket i vasken.

(Och här hade jag tänkt lägga in en jättefin bild på en blomsteräng hemifrån, men jag har skaffat vista och fattar helt enkelt inte hur man gör för att få skrivaren och scannern att tillåtas köras av datorn. Äh. Ni får föreställa er!)

2007-04-28 @ 13:18:04 Permalink Lite ditt och datt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Min lägenhet har renoverats och jag har varit hemlös ett tag. Men tänk så fint det blev! Jag går här och bara tittar. Fingrar lite. Pillar på en del "nyinköp": en god vän ska till att lämna sta'n och har haft rea. Jag slog till och köpte ett skrivbord ett soffbord och en... Bänkdiskmaskin! Och Prisa Gudarna -vilken ljuvlighet! Jag gnuggar händerna och försöker att inte tänka på vilken urbota usel och lat människa jag är som köper diskmaskin när jag är ensamstående student och således inte torde kunna få till de diskberg jag tyvärr lyckas producera. Diska undan efter en person, ska det va' så svårt? Nåja, jag är nöjd och glad och tänker INTE släppa ifrån mig min lilla älskling.

Själen, kroppen och sinnet är annars enbart och endast inställt på överlevnad. Det är sannerligen både uppförs och nerförs och schlättförs dessa dagar. Jag tar små pauser och försöker fokusera på nuet. Anstränger mig hårt, ty tanken skenar så lätt iväg.

På gränsen, med ena foten över kanten, kikar jag ner och både förfäras och fascineras av de hissnande djupen. Sätter mig ner och dinglar med benen ett tag. Beundrar utsikten. Gnolar för mig själv medan jag sparkar med hälarna på lite lös jord. Men jag har suttit här så många gånger förut, det hissnar inte lika mycket i maggropen längre. Lika bra att pallra sig vidare.

Trött-tankar och tröttrader.

Dags att sova.

Dagens låt: Tiger Lou, Days will pass
Sannerligen.

2007-04-19 @ 00:36:36 Permalink Lite ditt och datt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Ord och inga visor

Jodå, jag är tillbaka från kära fäderneshemmet. Där var så skönt så, även om jag kanske inte tog mig den tid jag ville till att ströva utomhus. Men det blir ju alls aldrig som man tänkt det i vilket fall, så jag strövar lite här i Umeå i stället.

Bloggande har det inte blivit så mycket varken tid eller lust till de senaste dagarna. Det är ju vår och tid för utomhus och promenader och fikor i solen. Inte tid för att läsa läxor eller planera eller skrubba lister, dörrar och väggar hemma i lägenheten. Det är nu också tiden för att plocka ut de däringa eländiga hörlurarna ur öronen (och spara på hörseln!) för att istället lyssna till kvittranden och sisningar och pipanden inne bland träden. Jag håller väl inte på att vänja mig, men i alla fall lära mig att acceptera, alla bilarnas-, bussarnas- och långtradarnas eländiga oljud. Har så smått börjat acceptera att det är en period på ett par år när jag får stå ut med alla dessa fordon och vägar.

Men man kan ju undra vad som ska hända med fröken Elin efter dessa år i Umeå? För här blir jag inte kvar, det är jag nästintill säker på. Kanske hamnar jag tillslut i mitt kråkslott ute i skogen med en packmoppe ändå. Eller så sadlar jag om helt och styr upp ett litet vandrarhem eller hotell eller om vi ska vara internationella; ett litet bed and breakfast någonstans kring fjällen. Eller vid havet. Hamnar väl på Lofoten till slut, jag.

Men då kan man ju fundera på varför jag läser till lärare? Ja, det har jag också funderat på. Jag har funderat så pass mycket att jag till och med har sökt ett nytt program, socionomprogrammet. Ömma modern tvår sina händer, hon som själv sitter på soc och jobbar. Men jag tror det passar mig så mycket bättre. Om jag nu kommer in, vill säga. För det här med lärare, det är för det mesta hur kul som helst i klassrummet, men allt det där... Planerandet! Det är ju inte riktigt min kopp te, om man säger så. Min ömma moder säger att min livsläxa är att lära mig organisera och planera. Så med andra ord är inte det min starkast lysande sida. Och då är det ju lite knas att välja ett yrke där mer än 50% av tiden går åt till att just planera och organisera. Herregud, jag skulle ju gå i bitar. Och mina stackars elever skulle bli de som blev lidande. Och jag, jag skulle också bli lidande. Och det går ju inte! *flinar*

Och visst inser även jag att man inte trivs till hundra procent alla dagar på ett jobb, men... Ja. Jag hoppas jag kommer in på andra programmet, för då sadlar jag nog om.

Egentligen hade jag tänkt skriva om den där fet-genen de har hittat (Läs på DN) och hela kommersen som blivit därikring. Jag hade tänkt skriva om fetma och att vara en tjockis. Men helt ärligt så känns det just nu idag så förbannat uttjatat att jag helt enkelt inte har lust. Jag nöjer mig med att enkelt och fegt säga att det är något vajsing i samhället som letar efter gener för att "förkalara" varför vissa personer är tjocka, och andra inte. Eller, nej det är väl inte själva forskningen som det är vajsing på, utan snarare allas vår jäkla fixering vid vikt och utseende. För inte är det hälsan som står i första ropet när folk kastar blickar på tjockisar. Nu generaliserar jag grovt och tillyxat, visst finns det de som bryr sig om sina medmänniskors hälsa, absolut, det gör det. Men kan vi inte bara släppa den här jäkla fixeringen? Mig själv inberäknad.

Att det finns så många tjockisar är väl rätt enkelt förklarat. Det är dels en klassfråga, dels ett socialt arv, dels en omedvetenhet och okunskap kring mat och motion, samt dels en fråga om hur man mår. Och dessutom så tjänar en massa stora företag och grossister storkovan på att förföra oss med allehanda, ofta billiga, produkter fullproppade med en massa fula saker för att skapa mer och mer sug. Vissa kan stå emot, andra inte. Och dessutom tror jag också en hel del på arv och gener. Vissa har mer anlag för fetma, andra inte. Precis som vissa har anlag för alkoholism. Och såklart det kapitalistiska samhälle vi lever i satsar pengar på snabba utvägar, snabba förklaringar. Snabba "ursäkter". Medan de i andra änden pumpar ut mer mer mer raffinerat socker och snabba kolhydrater och säljer bilar så vi ska slippa röra på oss och tv-spel och datorer och internet så vi ska slippa gå utomhus överhuvudtaget.

Men tänk om man inte vill ha någon ursäkt då? Tänk om man kanske faktiskt hör och häpna mår rätt bra som mullig, rund, go' och glad kexchoklad? Men ändå får höra allt detta jävla tjat? Hur många gånger fick jag inte höra -givetvis i all välmening- av en släkting: "Åh, du är så fin, men TÄNK så fin du skulle vara om du bara gick ner lite i vikt! Vilken KROPP du skulle få!" när jag växte upp. Och det var de milda välmenande kommentarerna. Vad andra sa och gjorde, det vill jag helst inte skriva om för deras ord och handlingar har satt djupa spår i min själ och i min hela person, och lett till att jag nuförtiden får gå till en måndasgskompis för att lära mig att tycka om mig själv igen.

Detta har lärt mig att även de mest välmenande kommentarer kan leda till skam och självförakt. Att man kanske ska tänka till en gång eller två innan man kommer med goda råd. Därmed inte sagt att jag själv är fläckfri och aldrig säger rent idiotiska saker eller har fördomar mot andra människor. Visst har jag det. Men jag är medveten om det och därmed kan jag försöka motarbeta dessa och tänka till ibland. Ganska så ofta får jag tyvärr tänka till efter en inte alltför intelligent kommentar. Återigen, att tänka innan jag talar är inte heller en av mina allra mest lysande sidor. Inte att tänka innan jag skriver heller, för den delen. Jag inser inte alltid att mina ord och handlingar faktiskt kan få konsekvenser för andra människor. Men man lär så länge man lever.

Och för att avlsuta denna långa harang, som ju kom att handla om fetma ändå, så måste jag väl säga att det är något sjukt i samhället. En varböld har spruckit och dess illaluktande innehåll sprids över hela världen. Och det säger: "Om du ser ut så här och om du beter dig så här, då får du vara med och leka med de Stora Grabbarna. Då får du vara med, då blir du accepterad, ja kanske till och med en smula omtyckt! Så det är bäst du anpassar dig, för annars kommer du få leva ditt lilla sunkiga skamliga liv utanför vår stora fina gemenskap av perfekta, duktiga, lyckade människor i all evighet, amen."

-----

Men jag har gått hos en måndagskompis och jag har insett att jag duger alldeles utmärkt som jag är. Så nu för tiden har jag släppt det mesta av deras budskap. Nu för tiden står jag längst fram på barrikaderna och vrålar:

"I helvete heller!"

2007-04-15 @ 17:39:35 Permalink Lite ditt och datt Kommentarer (10) Trackbacks ()

Gränser

Jag funderar:

Vari ligger skillnaden mellan stolthet och självrespekt?

Är det samma sak, sak samma?

Nej men det är det ju inte

Men var går gränsen?

När blir man trampad på och när sätter man sig själv åt sidan för ett Ädlare Syfte? Och måste man bli trampad på bara för att man är snäll? Nej, men det måste man ju såklart inte. Men vari är skillnaden mellan att förstå och ställa upp -och bli utnyttjad?

När drar man gränser och när är man bara... Envist, enögt stolt?

När far man illa? När gör det ont? Och vad är det egentligen som gör ont? Är det egentligen stoltheten som får sig en törn oftare än man vill erkänna för sig själv?

Och vad är poängen med att vara stolt om man blir ensam? Ska man då sitta där, ensam med sin stolthet? Men såklart vill man ju inte bli respektlöst behandlad. Men vari består gränsen? Vars åt drar man den?

Och varför har människor sådant behov av dessa... Spel? Vari ligger svårigheten att vara ärlig? Är det bara och endast på grund av rädslan att bli sårad eller förlora ansiktet? Men vad är då så hemskt med att förlora ansiktet om man varit sann mot sig själv? Och vad är det som gör att vi är så vansinnigt rädda för att bli sårade? Jag är själv precis lika rädd som alla andra, men jag undrar: Är det rädslan som ska styra mitt liv, mina val?

Nej, jag tror då inte det.

Men då kommer jag tillbaka till grundfrågan: Vari ligger skillnaden mellan självrespekt och stolthet, stolthet och självrespekt? För nog finns det en skillnad.

Och när är man snäll och förstående och när blir man utnyttjad och trampad på?

Och varför, varför är det så svårt för folk att bara vara Ärliga?