Tvåsamhet
En dag på jobbet tittar jag på honom och ser hans längtan. Längtan efter någon och något. Längtan efter sammanhang och tillhörighet. Längtan efter att vara behövd. Längtan efter att få hjälpa till och finnas för någon annan. Längtan efter bekräftelse. Se mig, älska mig.
Hans längtan tar sig fysiska uttryck. Han tittar på mig och ser bröst och rumpa, lår och långt hår. Frodig och greppvänlig. Mjuk. Jag avisar så taktfullt jag kan, försöker vara snäll men ändå sätta upp tydliga gränser. Aldrig nedlåtande, aldrig föraktfull. När han inte får röra visar han upp sig: Likt en alfahanne spänner han överkroppen och visar musklerna, spänner upp sig och briljerar. "Se på mig, se vad du går miste om, en så'n karlakarl!".
Det är då jag ser den, ser den där längtan i hans blick. Och det sticker till lite i bröstet för den där längtan finns hos alla människor, även om det bara är vissa som inte förmår att riktigt dölja den. Ja, om man bortser från en lördagkväll på krogen kring kvart i två. Eller förresten, hela kvällen lång -beroende på alkoholintag.
Och jag tänker för mig själv: Varför är det så viktigt att gömma undan den längtan? Varför är det fult att vilja ha en annan människa i sitt liv? Vad är det som gör det så skamligt? Vi är flockdjur, det är väl för bövelen naturligt att vilja ha en egen flock? Föröken eder och allt det där. Ändå skäms så många. Det är fult att behöva. Det är fult att längta, ja närapå skamligt.
"Skaffa dig ett liv för helvete! Ensam är stark! Du är stark när du klarar dig själv, du behöver ingen annan för att överleva!" Ibland undrar jag om det är det som är budskapet. Finner du ingen så ska du banne mig inte visa upp din besvikelse eller din längtan offentilgt. Det blir alldeles för pinsamt närgånget och personligt.
("Och titta inte på mig, för jag är upptagen och tro inte att du ska få nå' här inte!" En nackdel med att vara tjej och singel: alla män tar i princip för givet att man raggar på dem när man själv mest försöker vara social och trevlig. Och så blir det det där ständiga huvudbryt att vilja vara trevlig och samtidigt asexuell. Det hela kan leda till de mest absurda situationer där jag oftast tänker: men slappna av för guds skull! Du är ändå inte min typ och jag vill inte gifta mig med dig och föda dina barn. Nej, du är inte Guds Gåva till Kvinnan. Det är Johnny Depp, Brad Pitt och George Clooney. Och Antonio Banderas. Och... )
Sedan går jag på affär'n och svär över alla jäkla stopack och gigantiska förpackningar. För i köpsamhället är det ju tvåsamhet och familj som gäller. (Det är som nästan skamligt att vara "skräckfyllt ensam" i de sammanhangen.) Därefter åker jag hem till min lilla lägenhet där jag njuter av solskenet som flödar genom köksfönstret. Jag mår gott, jag har ett bra liv. Vad är det för fel på att vilja dela det med någon? Även om jag för tillfället faktiskt nog har glömt hur man gör. Men längtan finns kvar, hos mig som hos han. Som hos så många andra. Visst fasen finns den där, djupt gömd i bottensatsen, icke för allmän beskådan. För även jag försöker ju dölja den. "Man vill ju inte verka desperat, liksom."
Ja jävlar i min lilla låda. Dagens I-landsproblem. Som en annan bloggare skrev (förvisso i ett helt annat sammanhang, men jag tycker det är ett sån't skönt uttryck, så jag har snott det och använder mig av det rätt ofta): "Livet är ett helvete ibland. Skicka kaviaren."
Dagens låtar: Allan Edwall - "Bli som far", "Som de flesta" samt "Förhoppning"
Hans längtan tar sig fysiska uttryck. Han tittar på mig och ser bröst och rumpa, lår och långt hår. Frodig och greppvänlig. Mjuk. Jag avisar så taktfullt jag kan, försöker vara snäll men ändå sätta upp tydliga gränser. Aldrig nedlåtande, aldrig föraktfull. När han inte får röra visar han upp sig: Likt en alfahanne spänner han överkroppen och visar musklerna, spänner upp sig och briljerar. "Se på mig, se vad du går miste om, en så'n karlakarl!".
Det är då jag ser den, ser den där längtan i hans blick. Och det sticker till lite i bröstet för den där längtan finns hos alla människor, även om det bara är vissa som inte förmår att riktigt dölja den. Ja, om man bortser från en lördagkväll på krogen kring kvart i två. Eller förresten, hela kvällen lång -beroende på alkoholintag.
Och jag tänker för mig själv: Varför är det så viktigt att gömma undan den längtan? Varför är det fult att vilja ha en annan människa i sitt liv? Vad är det som gör det så skamligt? Vi är flockdjur, det är väl för bövelen naturligt att vilja ha en egen flock? Föröken eder och allt det där. Ändå skäms så många. Det är fult att behöva. Det är fult att längta, ja närapå skamligt.
"Skaffa dig ett liv för helvete! Ensam är stark! Du är stark när du klarar dig själv, du behöver ingen annan för att överleva!" Ibland undrar jag om det är det som är budskapet. Finner du ingen så ska du banne mig inte visa upp din besvikelse eller din längtan offentilgt. Det blir alldeles för pinsamt närgånget och personligt.
("Och titta inte på mig, för jag är upptagen och tro inte att du ska få nå' här inte!" En nackdel med att vara tjej och singel: alla män tar i princip för givet att man raggar på dem när man själv mest försöker vara social och trevlig. Och så blir det det där ständiga huvudbryt att vilja vara trevlig och samtidigt asexuell. Det hela kan leda till de mest absurda situationer där jag oftast tänker: men slappna av för guds skull! Du är ändå inte min typ och jag vill inte gifta mig med dig och föda dina barn. Nej, du är inte Guds Gåva till Kvinnan. Det är Johnny Depp, Brad Pitt och George Clooney. Och Antonio Banderas. Och... )
Sedan går jag på affär'n och svär över alla jäkla stopack och gigantiska förpackningar. För i köpsamhället är det ju tvåsamhet och familj som gäller. (Det är som nästan skamligt att vara "skräckfyllt ensam" i de sammanhangen.) Därefter åker jag hem till min lilla lägenhet där jag njuter av solskenet som flödar genom köksfönstret. Jag mår gott, jag har ett bra liv. Vad är det för fel på att vilja dela det med någon? Även om jag för tillfället faktiskt nog har glömt hur man gör. Men längtan finns kvar, hos mig som hos han. Som hos så många andra. Visst fasen finns den där, djupt gömd i bottensatsen, icke för allmän beskådan. För även jag försöker ju dölja den. "Man vill ju inte verka desperat, liksom."
Ja jävlar i min lilla låda. Dagens I-landsproblem. Som en annan bloggare skrev (förvisso i ett helt annat sammanhang, men jag tycker det är ett sån't skönt uttryck, så jag har snott det och använder mig av det rätt ofta): "Livet är ett helvete ibland. Skicka kaviaren."
Dagens låtar: Allan Edwall - "Bli som far", "Som de flesta" samt "Förhoppning"
Kommentarer
Postat av: Liv
på pricken! gillar dina kåserier..
Postat av: Elin
Åh, tack! =)
Trackback