uppförs, nerförs och schlättförs

Kommer strax. Leker Duktig Flicka just nu. Resultaten är i vissa fall beklämmande. Men jag är trött nu. Det tär på. Rasar ihop och famlar efter halmstrån när jag väl är hemma. Sover. I mängder. Alternativt intet alls. Befinner mig i en bubbla och iakttar världen utanför, utan förmåga att ta mig ut till den. Tankarna rasar i ilfart.

Men på jobbet går det bra. Ska börja på ett till ställe nu till veckan. Ny inskolning. Nya brukare. Två jobb. På nuvarande boendet trivs jag som tusan, för det mesta. Suverän personal, underbara brukare. Mycket sång, många kramar. En hel del känsloutbrott. En hel del lugnande av upprörda känslor. Men även fantastiskt mycket glädje. Vi jobbar dygnspass. Efter dessa kommer jag hem och är tom. Som nu.

Försöker komma ut och njuta av all grönska som jag de senaste fem åren missat då jag varit till fjälls. Jag doftar och sniffar och tittar och njuter. Har till och med varit och kikat efter bikini. Dock fann jag ingen utan blaffiga blommor i neonfärger.

Som ständig räddningsplanka och livsflykt har jag -förutom såklart Ulrica- mina böcker. Jag har några jag alltid tar till, några särskilda livräddare. Dessa mina käraste har följt mig i många år. Två av dem är beständiga och icke utbytbara: Händelser vid vatten (Kerstin Ekman) och Fröken Smillas känsla för snö (Peter Hoeg (kan inte hitta nå't danskt ö på tangentbordet så det får bli "försvenskad" stavning)). Det mest fantastiska med dessa böcker (förutom språket!) är att varje gång jag läser dem finner jag alltid något nytt. En ny mening (inte livsmening, utan helt enkelt en mening i boken jag inte kan minnas att jag läst förr), en ny tanke, en ny idé. Och i all hemlighet är jag tokförälskad i Birger (Händelser vid vatten).