uppförs, nerförs och schlättförs

Jag har möblerat om för säkert femte gången. Nu är jag (nästan) nöjd. Jag har plockat in alla böcker och placerat dem i bokhyllorna. Jag har gjort sovrum av sovrummet som innan mest såg ut som en gammal ungkarlslya. Eller en gammpojkes torftiga sovplats. Nu är där sovrum, det är bra. Sovrum ska vara plats för ro utan en massa störande saker. Rent och fritt med luft. Jag har hängt några fotografier på väggen. Foton av fjäll och hav och skog, så jag kan titta på dem innan jag släcker lampan. Så jag kan påminnas om att det finns en värld utanför den här -lilla. Så jag minns att om jag verkligen vill är det egentligen inte mycket som hindrar mig att packa ihop väskan och resa bort, långt härifrån, till andra möten och människor.

Jag läste en bok, jag såg en film. Jag andades en stund. Ensamhet är en blandning av ljuvlighet och lidande. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket. Vad jag mest av allt saknar är beröring. Jag är inte ensam i ordets fysiska mening egentligen. Jag har massor och åter massor av människor omkring mig. Ett telefonsamtal bort ligger nästintill ändlösa möjligheter till umgänge och samvaro. Denna vetskap är en trygghet och en förutsättning.

Ändå. Ändå ligger den där och lurar under kristyrytan. Längtan efter beröring. Så stark att det nästintill krampar i armarna och utplånar allt annat. Någon form av tillhörighet. Det var så längesedan nu, om det ens någonsin varit.  Och jag drömmer om nätterna. Drömmer om närhet och tillit. Drömmer om en ansiktslös människa som omfamnar mig och vaggar mig. Viskar ljuvliga ord i mitt öra.