Ord
Det är mörka moln på kvällshimlen när jag går hemåt. De skiftar i mörklila, blått och mörkaste grått. Vissa är kantade med guld av en annars försvunnen sol. Det blåser ganska ordentligt men jag släpper ändå ut håret, som genast sveper omkring ansiktet och fastnar på ryggsäcken.
Som jag går där genom skogen kommer jag givetvis och oundvikligen att tänka på dig. Du, du, du. På ett sätt är jag är innerligt så trött på dig. På ett helt annat sätt är jag oerhört nöjd. Jag försöker minnas den tiden innan och mellan våra konstiga sammandrabbningar, jag minns dessa tider som... Fria. Nu är jag inte på något sätt eller vis alls tillbaka i den gamla mörktjärnen, men om jag vill kan jag doppa i en tå och känna av temperaturen. Men jag väljer att inte göra det. För jag är så innerligt trött. Trött på att tänka och grubbla och fundera och analysera. Trött på ord som ingenting menas med. Ord, min vän, ska man inte slösa med allt för mycket. De kan bli tomma och innehållslösa. De kan till och med få motsatt betydelse. De kan bli djupt ironiska och sarkastiska. Ord utan påföljande handling betyder i vissa fall ingenting mer än just... Tomma ord.
Och jag funderar för mig själv: Hur länge ska jag duga för dig den här gången? Det som är så oerhört djupt ironiskt på ett sätt är att du vet egentligen just ingenting om mig längre. Du vet inte, att jag numer har blivit ganska så stark och självständig. Att jag har gått och skaffat mig en smula stolthet. Att nuförtiden är det inte längre frågan om hur länge jag ska duga eller räcka till eller inte ta för mycket plats och begära för mycket. Nuförtiden är frågan riktad åt andra hållet. Hur länge, min vän, kommer jag orka hållas med dig och våra... Tillfälligheter? Hur länge kommer jag tycka att dessa ger mig något mer än en tillfällig sängvärmare?
Frågan jag ställer mig är också: vad tycker jag just nu? Och om jag ska vara helt ärlig, min vackra vän, så vet jag inte. Jag vet faktiskt ingenting. Jag är tömd på känslor. Totalt tom.
Och det gör lite ont i mig, för en gång i tiden var jag beredd att ge dig så mycket.
Någonstans djupt inuti mig kommer du alltid att ha en alldeles egen och speciell plats. Du kommer alltid att ha en smula av min omtanke och kärlek.
Och jag är ännu inte helt beredd att låta dig försvinna från mig helt och hållet. Ännu behöver jag en smula av det som du ger mig.
Men det känns så konstigt inuti mig i kväll.
Alldeles sorgset och ekande tomt.
Dagens låt: Frida Ohrn, Release me.
Som jag går där genom skogen kommer jag givetvis och oundvikligen att tänka på dig. Du, du, du. På ett sätt är jag är innerligt så trött på dig. På ett helt annat sätt är jag oerhört nöjd. Jag försöker minnas den tiden innan och mellan våra konstiga sammandrabbningar, jag minns dessa tider som... Fria. Nu är jag inte på något sätt eller vis alls tillbaka i den gamla mörktjärnen, men om jag vill kan jag doppa i en tå och känna av temperaturen. Men jag väljer att inte göra det. För jag är så innerligt trött. Trött på att tänka och grubbla och fundera och analysera. Trött på ord som ingenting menas med. Ord, min vän, ska man inte slösa med allt för mycket. De kan bli tomma och innehållslösa. De kan till och med få motsatt betydelse. De kan bli djupt ironiska och sarkastiska. Ord utan påföljande handling betyder i vissa fall ingenting mer än just... Tomma ord.
Och jag funderar för mig själv: Hur länge ska jag duga för dig den här gången? Det som är så oerhört djupt ironiskt på ett sätt är att du vet egentligen just ingenting om mig längre. Du vet inte, att jag numer har blivit ganska så stark och självständig. Att jag har gått och skaffat mig en smula stolthet. Att nuförtiden är det inte längre frågan om hur länge jag ska duga eller räcka till eller inte ta för mycket plats och begära för mycket. Nuförtiden är frågan riktad åt andra hållet. Hur länge, min vän, kommer jag orka hållas med dig och våra... Tillfälligheter? Hur länge kommer jag tycka att dessa ger mig något mer än en tillfällig sängvärmare?
Frågan jag ställer mig är också: vad tycker jag just nu? Och om jag ska vara helt ärlig, min vackra vän, så vet jag inte. Jag vet faktiskt ingenting. Jag är tömd på känslor. Totalt tom.
Och det gör lite ont i mig, för en gång i tiden var jag beredd att ge dig så mycket.
Någonstans djupt inuti mig kommer du alltid att ha en alldeles egen och speciell plats. Du kommer alltid att ha en smula av min omtanke och kärlek.
Och jag är ännu inte helt beredd att låta dig försvinna från mig helt och hållet. Ännu behöver jag en smula av det som du ger mig.
Men det känns så konstigt inuti mig i kväll.
Alldeles sorgset och ekande tomt.
Dagens låt: Frida Ohrn, Release me.
Kommentarer
Trackback