uppförs, nerförs och schlättförs

Gårdagkvällen blev dyr -det var klassfest och utgång. Och jag kan säga att även om man alltid går på billigaste studentpuben (de gånger man faktiskt går ut på krogen) så nog sjutton sitter man där och inser att de där trettio kronorna i inträde kunde ha varit socker (jag har slut) vitlök (även den slut) och lite toalettpapper (inne på sista rullen nu).

Jag är bara så trött på att behöva tänka på pengar vad tusan jag än gör! Till saken hör att jag är världssämst på ekonomi och endast har tur som har en sådan förstående moder: varje månad sätter hon sig snällt med sin snart tjugoåttaåriga dotter och benar upp inkomster och utgifter. Allt medan jag är sur och motvillig och har ångest och kallsvettningar. Jag kan till och med drömma om att alla pengar är slut och att jag kommer bli vräkt, får lov att hoppa av utbildningen (av någon anledning har också CSN sagt upp bekantskapen med mig i de här drömmarna) och att jag slutligen sitter på gatan och tigger eller hamnar på parkbänken eller i busskuren med en flaska t-sprit. Gärna med polisen, kronofogden och ett gäng advokater efter mig också. "Personlig konkurs" brukar det eka i dessa drömmar. Och jag vaknar med kallsvetten rinnande, ångestflämtningar och kryp i benen. Oftast måste jag efter dessa drömmar kliva upp och göra något praktiskt för att få ångesten att mildras. Det är vidrigt kan jag säga!

Egentligen förstår jag inte min egen rädsla: jag har aldrig tagit några lån utöver CSN, jag betalar alla räkningar i tid (nåja, kanske en dag sent ibland) och har bara fått ett brev med hot från inkasso i hela mitt liv. Det brevet fick jag när jag som sextonåring glömde lämna igen biblioteksböckerna: de hade gömt sig i röran i min lilla studentlägenhet och vägrade komma fram.
Så varför denna pengaångest? Jag vet inte.

Det närmsta problemet just nu är att i slutet av maj får vi kära studenter endast låna ca3300kr, med motiveringen att de flesta kurser tar sommarlov i början på juni. Hur man ska överleva i juni är det ingen som har sagt något om.

Jag har inget emot att arbeta under somrarna men som det är nu blir man som student i princip tvingad att arbeta under hela sin studietid. Jag tycker det är vansinne. Man ska ha ett val: arbeta eller inte arbeta under sina studier. Vill man jobba -visst. Men om man känner att ens studieresultat blir lidande är det då inte mest logiskt att man borde kunna klara sig på de pengar man får låna utan att behöva arbeta extra? Som det ser ut nu måste man börja extraarbeta redan i april för att kunna få ut pengar i slutet av maj.
Jag ser tillbaka, vad gjorde jag i april?
I april hade jag praktik. Arbetstiden låg rejält över 40h/vecka strecket. Det fanns inte på världskartan att jag hade orkat med ett extraarbete då. Jag kan tacka alla gudar att jag har en förstående mor och far som, i och för sig inte utan knorr och mumlande men ändå, bidrar till att få min ekonomi att gå ihop de månader det kniper som mest (hos mig är det tyvärr ganska ofta). Tack vare dem behövde jag inte börja arbeta i april. Tack vare dem och skatteåterbäringen.

Men de som inte har föräldrar som kan hjälpa till då?

Jag blir så... Förbannad! Det är ju inte direkt ett studiefrämjande klimat det här. Och nu följer den gamla välnötta ramsan kring CSN: Vi lånar ju pengarna! De ska betalas tillbaka! En viss del är (tack och lov) bidrag, men en hel del är lån. Och om jag ändå ska betala tillbaka pengarna kan jag väl för tusan gubbar få låna åtminstone så jag klarar maj/juni månads utgifter? Är det för mycket begärt?

Nu har jag eldat igång mig ordentligt här. Dags att sätta mig med skolböckerna.