uppförs, nerförs och schlättförs

Det är grått och kymigt ute och vinden ligger på lite snålt sådär. Den tar med sig en sur lukt från pappersfabriken i Obbola som sticker i näsan och skapar ett lätt illamående. Jag går omkring och småhuttrar fast det egentligen inte är kallt. På vägen till måndagskompisen halkar jag till och småsvär för mig själv, förmodligen pratar jag rätt ljudligt då jag lyssnar på musik i lurarna och denna spelas -min vana trogen- alldeles för högt. Flickan som möter mig kastar förskrämda blickar på mig och ökar på stegen. "Vad är det där för nån galning" ser det ut som hon tänker. Jag rynkar ögonbrynen mot henne, drar ner mungiporna och fräser lite. Det är inte min soligaste dag. Det är en dag när jag borde ha stannat hemma och druckit mintte och stirrat ut på spektrat av färger som leder ner till den tyngd av gråhet som är världen idag.
Jag fortsätter gå. Det är mörkt och tungt och fuktigt. Rått. Fukten kryper in och sätter sig på huden. Upproriskt stirrar jag in i ögonen på fotgängare som kommer i motsatt riktnig. Ingen antar min tysta utmaning och jag skrumpnar långsamt ihop. Jag anländer till ingången och trycker på porttelefonen. Talar högt och tydligt, utmanar minsta tanke på osäkerhet. Väl insläppt stannar jag till innanför dörren. Någon sitter i väntrummet, någon annan som ska till sin måndagskompis. Inombords himlar jag med ögonen och suckar tungt. Herregud, tänker jag, ska man aldrig få vara ifred. Med tilltänkt likgiltighet och med frammanande av all den kyla jag kan uppbringa lyfter jag blicken och
 -Men det är ju Du!
Långsamt spirar ett litet ljus upp inne i skrumpkroppen. Ett litet fladder av en för dagen oanad glädje skälver till, blandas med förvåningen och igenkännandet. Vi hinner knappt hälsa på varandra förrän vår respektive måndagskompis kommer genom dörrarna till korridoren. Förvirrad vänder jag mig och följer efter in i rummet. Säger till måndagskompisen -rättså upprymd vid det här laget- "men det är ju (...)! Som jag pratat om, duvet! " Samtalet går bra, hinner trots min tidigare olust till Möte Av Världen harva igenom en del av bagaget. Efteråt träffar jag min vän och vi promenerar långsamt hemåt. Vi pratar lite i munnen på varandra: "Hur har du... Men hur är det med... Vilket sammanträffande!". Vi stannar till där våra vägar skiljs och pratar och tjatar  en lång stund, tills kylan och fukten trängt sig igenom alla lager av kläder igen. Lustigt nog känner jag den knappt längre.
Småningom vänder jag hemåt igen. Och jag kommer på mig själv med att le mot den där tjejen med hunden som jag möter och tänker för mig själv att "tänk så skönt det är att vara utomhus. Och vinden har nog vänt för jag känner knappt doften av Obbola längre".