uppförs, nerförs och schlättförs

Och så finns det de här kvällarna och nätterna. De här ändlösa funderingarna. Tankarna som snurrar och aldrig lägger sig till ro.
När alla val och vägskäl känns oöverstigliga. När hjärtat har tystnat och jag inte längre hör dess röst. Då blir jag vilsen och rädd, liten och osäker. Jag går i barndom igen. Vill inte ta ansvar för mig själv, mitt liv, mina tankar, mina val, mina känslor och alla de där jävla rädslorna. För det mesta blir inte som man tänkt sig och vad i hela helvete ska jag göra då? När det visar sig att de drömmar jag trodde jag hade var helt annorlunda mot för hur de verkligen har visat sig vara. Vilken fot ska jag stå på då? Helt plötsligt måste jag revidera om hela min självbild och självuppfattning.
Är det här sånt som händer när man har en måndagskompis? Är det här en del av processen? Att finna sanningar om sig själv man visste om fanns där men inte var så starka, så drivande?
Helt plötsligt hoppar något ut ur munnen som man helt plötsligt vet är sanning. Ristat i sten. Men vad gör man med den vetskapen? Den rubbar ju allt! Och om man inte kan uppnå den, vad gör man då? Ger upp? Väljer alternativ två och nöjer sig med det? Men vad är då egentligen alternativ två?

Nej, mer än någonsin skriker det i kroppen på mig: Dags att packa ihop, dags att fara, dags att göra något annat! Det var ju inte såhär du hade tänkt dig det eller hur? Du skulle ju ut och upptäcka världen! Du skulle ju segla jorden runt, du skulle ju resa och se, se och resa! Du skulle ju vandra i Himalaya och i Andalusien och titta på ändlösa landskap längs Transibiriska järnvägen. Åka upp till Sibirien och tundran. Vandra på Island. Paddla floderna i Kanada. Meditera i Indien. Göra alla de där grejerna.

Kanske bara en flykt från verkligheten, men då är jag väl feg då.

Men det känns som luften är sur och tung och jag får svårt att andas. Allt känns så inåthelvete ändlöst. Plugga hela våren, börja jobba i april för annars går inte ekonomin ihop i maj då vi kära studenter inte får låna några pengar längre. För i maj behöver vi ju inte längre betala några hyror eller äta någon mat, tycks de tro, de som bestämmer. Jobba en hel sommar och sedan börja plugga igen. Gärna jobba extra så det går ihop. Kanske får råd att gå till tandläkaren och doktorn. Och mitt i alltihop står man och ska försöka ha ett liv också. Så man gnäller lite och då får man höra om alla som minsann gick fjorton mil till skolan, barfota i djupsnön. Och som sedan jobbade extra kvällar och helger och nog egentligen var vakna dygnet runt och frös. Och jobbade. Och mitt i alltihop träffade de människan i sitt liv och vips hade de gift sig och skaffat fjorton ungar och måste försöja dem och här sitter reultaten och är jävligt otacksamma och lata.

Så jag är inte bara feg, jag är otacksam och lat också.

Dessutom har jag upptäckt slumrande drömmar som jag inte visste jag närde. Och de skrämmer skiten ur mig. Ursäkta språket.

Kanske inte min soligaste dag.