uppförs, nerförs och schlättförs

På vägen hem genar jag min vana trogen genom skogen. Inga gatlyktor, inga människor. Förunderligt skönt. Nu är det den tiden då det inte blir riktigt mörkt, ljuset börjar tränga sig på. Klockan halv tre en måndagsmorgon är det grått, med mörkare skuggor under trädgrenar och under höga stenbumlingar. Det är också tyst. Fåglarna kommer igång ordentligt först om någon timme igen.
Mellan träden ser jag så småningom ut mot den asfalterade gångvägen. Där går ett gäng människor. De pratar högljuddt och gestikulerar vilt. Det kan inte uteslutas att de druckit alkohol. Det är då jag kommer på mig själv med att sakta in på stegen, bevaka dem genom buskarna och trädgrenarna. Jag stannar upp och låter mig smälta in i min omgivning. Jag har svart jacka och mörkblå jeans, så det går rätt bra. Människorna passerar och jag börjar smånigom röra på mig igen, dock med visst motstånd. Hade jag fått bestämma hade jag stannat där, mitt i ingenmanslandet: Ingen som vet var jag är, ingen som vet var jag är på väg. Endast träd, buskar, lav och mossa runt omkring mig. Och givetvis en hel massa annat.
Marken är mjuk under foten och gråskymningen omsluter mig vänligt. Här är jag trygg. Här kan jag bara -vara.



Denna bild fann jag här. "Utsikt över Ångermanälvens och Faxälvens sammanflöde vid Österås strax norr om Sollefteå." Vi bor ungefär 7 km därifrån (fågelvägen). Uppvuxen i denna skogsbygd är det kanske inte så underligt att jag ofta känner mig mer hemma bland granarna än bland människorna. Absolut inte alltid, men väldigt ofta. Inte har jag så soliga minnen egentligen av denna bygd, men ändå har den på något sätt ätit sig in i mitt hjärta. Det är ju ändå... Hemma.

Men vad i hela friden gjorde du ute kl halv tre en måndagsmorgon? Man ska inte gå ensam i skogen då! Tänk på alla fula gubbar!
Kramaisar från syster och lill Miro.

Torparfrun: =) =)

söstra: Pja, det hör väl inte till vanligheterna att jag är ute och traskar i arla gryningen en vanlig vardag, men du vet, det var ju valborg! Rent korrekt så borde det väl ha stått tisdagmorgon, iof. =) Och i skogen finns inga fula gubbar(never underestimate the power of denial)! Hrm.

Och jag fattar inte varför int kommentarena syns uppe i inlägget. Nu blev jag sur. =/