uppförs, nerförs och schlättförs

"Årstiderna är åtta.
     Vårvintern heter gyjre-daelvie och den kommer med ljuset. Då bländar snön. Inte ens under mulna dagar går det att komma undan det starka ljuset som får gamla människors ögon att rinna. Och i dagar då snöurn är som tätast vill ljuset ändå bända sig fram ur molntjockan. Då äter vi ljus.
     Gyrje som är våren kommer sorlande i mitten av maj och den varar fram till midsommar. Då drar vattnet genom markerna. Åarna sväller, bäckarna blir grumliga av allt de river med sig när de överfyllda rusar genom skogen. En dag är isen svartrutten. Nästa morgon har blåsten rivit opp den och isstyckena slår mot strandstenarna och smälter bort i det kalla vatnnet och det heta ljuset."
                         (Kerstin Ekman, Vargskinnet; Guds barmhärtighet s. 83)


Då jag inte har egna ord just nu lånar jag andras. Resterande sex årstider får ni läsa om själva. Det står en hel del trevligt om våren som jag inte tog med, mest på grund av att om jag inte stoppade mig själv någon gång skulle jag ha kunnat skriva ned hela kapitlet. Eller åtminstone om alla årstider.
    Men jag kan säga att om mornarna är det vårvinter och ljus och sisningar och pipningar och hackande i träd. Ja, om mornarna är det ljuvlighet och kåddoft och yr hund som rusar ut i allt det ljusa. Och jag känner mig stark i benen och lätt som fjäder och vill aldrig gå in utan bara vara ute i allt detta ljusa, sorlande, knäppande och droppande.

Promenaderna börjar bli längre, nätterna börjar bli kortare. Kroppen tar bara så pass lite sömn att den överlever, sedan vill den upp och  ut.

Och jag, jag längtar till fjälls.