uppförs, nerförs och schlättförs

De senaste dagarna har varit intensiva men sköna. Det har varit en hel del plugg med en hel MASSA fika. Och jag skojar inte, det har varit MÄNGDER med sötsaker. Fast det kanske man behöver när man skriver dödslånga rapporter och ändlösa hemtentor. Håhåjaja. Men efter allt detta sockerintag har jag och en god vän bestämt oss för att ta en liten sockerpaus. Endast en endaste liten fikadag i veckan, minsann. Hårda bud i mellerud. Men det ska nog gå det med, det känns till och med skönt , hör och häpna. Att dessutom ha en vän i samma båt tror jag är en bra grej, särskilt som jag kanske inte är direkt känd för min våldsamt starka karaktär, hehe.

Med Maltemannen är det bra, men jag tror han är lite besviken över att snön försvinner så snabbt. Han rullar sig numer i varenda liten snöfläck han hittar. Hihi, han är så söt, rullar sig som en tok och glider liggandes på rygg saaaakta ner från snödrivan till lermodden nedanför. Mitt lilla lerlurvo.

Men jag har sköna dagar; vaknar kring halvnio-nio och går direkt ut med lillkillen. Oftast i vårsol och alltid ackompanjerad av fågelkvitter. Det, mina vänner, är vad jag kallar livskvalité. Mina gamla tankar om att spendera en sommar i tält börjar återkomma. Synd bara att jag ska vara så förbaskat mörkrädd!

Nu drar jag -snart- hem en sväng till lugnare puls och solbränd skog. En repa till systeryster och kanhända till mormor kanske hinns med också.

Förutom semester är även tanken den att jag skall leta reda på den däringa förlorade kreativiteten. För att kunna skriva bättre blogg än bara gnäll-blogg. För det var ju precis det jag inte ville skriva! Så tänkte jag hitta tillbaka till den där gamla insomnade målarådran som ligger och gömmer sig i krumkroppen också. Och så ska jag läsa en massa! Samt kanske dricka ett glas vin med tjära ömma modern och fadern.

Kommer tillbaka den nionde juli då mitt första dygnspass inleder "varannatdygnperioden". Surrade med en kollega idag och vi ska kanske ta med gänget på boendet och dra iväg till Lycksele djurpark och lite annat smått och gott. Det kan bli riktigt kul, så det ser jag fram emot.

Allt gott allihop!

Fridens.

Ja, äntligen har den däringa jäkla deppsvackan svängt och det går mot ljusare tider i det Elinska livet!

På onsdag bär det av hemåt för en välfötjänt en och en halv veckas semester, därefter blir det jobb jobb jobb. Kommer jobba vartannat dygn under en period, men det ger pengar och det är bra! Ska jag ändå vara här i stan är det som lika bra att jobba tänker jag.

Dagen till ära har jag varit hos Fru Doktorn och tagit bort en plupp, ett födelsemärke i storleken utdragen tioöring som växt till sig under armen. Pluppen ska nu iväg på analys och jag ska gå med plåster i armhålan i fjorton dagar. Därefter skall stygn tas och pluppen ska ha berättat om den var en snäll eller elak plupp. Men Fru Doktorn tyckte den såg snäll ut och det gjorde förallandel även jag. För inte kan någe elakt växa på mig inte!? Nej, just det.

Kommer strax. Leker Duktig Flicka just nu. Resultaten är i vissa fall beklämmande. Men jag är trött nu. Det tär på. Rasar ihop och famlar efter halmstrån när jag väl är hemma. Sover. I mängder. Alternativt intet alls. Befinner mig i en bubbla och iakttar världen utanför, utan förmåga att ta mig ut till den. Tankarna rasar i ilfart.

Men på jobbet går det bra. Ska börja på ett till ställe nu till veckan. Ny inskolning. Nya brukare. Två jobb. På nuvarande boendet trivs jag som tusan, för det mesta. Suverän personal, underbara brukare. Mycket sång, många kramar. En hel del känsloutbrott. En hel del lugnande av upprörda känslor. Men även fantastiskt mycket glädje. Vi jobbar dygnspass. Efter dessa kommer jag hem och är tom. Som nu.

Försöker komma ut och njuta av all grönska som jag de senaste fem åren missat då jag varit till fjälls. Jag doftar och sniffar och tittar och njuter. Har till och med varit och kikat efter bikini. Dock fann jag ingen utan blaffiga blommor i neonfärger.

Som ständig räddningsplanka och livsflykt har jag -förutom såklart Ulrica- mina böcker. Jag har några jag alltid tar till, några särskilda livräddare. Dessa mina käraste har följt mig i många år. Två av dem är beständiga och icke utbytbara: Händelser vid vatten (Kerstin Ekman) och Fröken Smillas känsla för snö (Peter Hoeg (kan inte hitta nå't danskt ö på tangentbordet så det får bli "försvenskad" stavning)). Det mest fantastiska med dessa böcker (förutom språket!) är att varje gång jag läser dem finner jag alltid något nytt. En ny mening (inte livsmening, utan helt enkelt en mening i boken jag inte kan minnas att jag läst förr), en ny tanke, en ny idé. Och i all hemlighet är jag tokförälskad i Birger (Händelser vid vatten).

Jag sitter nu idagarna och försöker skriva ikapp alla inlämningsuppgifter jag inte gjort under mina terminer på lärarprogrammet. Det är en del, tyvärr. Det blir mycket mailande och frågande och hänvisningar hit och dit.
Jag satsar på att få allting gjort nu i sommar så jag kan börja nästa termin lika vit och ren och  oskyldig som aldrig någonsin balladens ljuva lilla lilja.

Annars är det lite jobb, men inte mycket. Jag fick ingen egen rad på gruppboendet utan befinner mig nu i en sits där jag i princip är livegen och måste befinna mig här i Ume så jag snabbt kan infinna mig om de ringer och behöver vikarie. Det är inte så bra om man ska se till ekonomin, jag kan ju inte stämpla upp då jag är student, så tyvärr blir det väl att krypa til korset och traska iväg till soc. i slutet av månaden. Jämmer och elände. Dock är det bra med lite mindre jobb i juni om man ska se det till att jag nu kan hinna med att skriva alla de där sena arbetena. Men jag är allt bra dum, hum hum.

Annars är det dagen till ära molningt och blåsigt, men rätt så skönt. Jag tycker om vind, så länge det inte är sådan motvind att jag när jag cyklar måste trampa i nerförsbackarna. Det tycker jag inte om. I nerförsbackarna ska man rulla.

Detta är annars en ganska så lugn och intetsägande sommar. Det händer inte mycket, vilket även det är på gott och ont. Lugn och ro är skönt för irrsjälen. Men dumtankarna börjar ju surra nå så överjävulskt mycket ibland och det kan vara lite påfrestande. Dock tar jag det hela med en smula ro. Som vanligt saknar jag mina kära fjäll och friheten i att bege sig ut på vandring. Jag saknar den där mättade doften som ligger tungt över myrarna och får det att guppas i magen av en icke oanad energi. Jag saknar att befinna mig på folktomma plateser. Det är så mycket skönare att vara ensam där än här, här där jag för tillfället är ensam mitt bland alla människor.

Och så saknar jag vatten. Jag befinner mig en mil från kusten men har hittills inte tagit mig ut till de platser där himmel möter hav och horisonten försvinner i dis. Dock har jag fått upp mitt tält nu, kanske jag kan bege mig snart.

Längtar bort och ut och härifrån. det var längesedan jag spenderade en sommar på samma ställe som jag spenderat vintern. Det känns konstigt och jag blir mer rastlös än vanligt. Jag vill bara... Ha en bil och vara fri att bege mig var än jag vill. Fast det borde ju fungera med cykeln också. Kanske ska ta en lång cykeltur någon dag.


Ännu en bild från Friluftsteknink.

Det är mörka moln på kvällshimlen när jag går hemåt. De skiftar i mörklila, blått och mörkaste grått. Vissa är kantade med guld av en annars försvunnen sol. Det blåser ganska ordentligt men jag släpper ändå ut håret, som genast sveper omkring ansiktet och fastnar på ryggsäcken.

Som jag går där genom skogen kommer jag givetvis och oundvikligen att tänka på dig. Du, du, du. På ett sätt är jag är innerligt så trött på dig. På ett helt annat sätt är jag oerhört nöjd. Jag försöker minnas den tiden innan och mellan våra konstiga sammandrabbningar, jag minns dessa tider som... Fria.  Nu är jag inte på något sätt eller vis alls tillbaka i den gamla mörktjärnen, men om jag vill kan jag doppa i en tå och känna av temperaturen. Men jag väljer att inte göra det. För jag är så innerligt trött. Trött på att tänka och grubbla och fundera och analysera. Trött på ord som ingenting menas med. Ord, min vän, ska man inte slösa med allt för mycket. De kan bli tomma och innehållslösa. De kan till och med få motsatt betydelse. De kan bli djupt ironiska och sarkastiska. Ord utan påföljande handling betyder i vissa fall ingenting mer än just... Tomma ord.

Och jag funderar för mig själv: Hur länge ska jag duga för dig den här gången? Det som är så oerhört djupt ironiskt på ett sätt är att du vet egentligen just ingenting om mig längre. Du vet inte, att jag numer har blivit ganska så stark och självständig. Att jag har gått och skaffat mig en smula stolthet. Att nuförtiden är det inte längre frågan om hur länge jag ska duga eller räcka till eller inte ta för mycket plats och begära för mycket. Nuförtiden är frågan riktad åt andra hållet. Hur länge, min vän, kommer jag orka hållas med dig och våra... Tillfälligheter? Hur länge kommer jag tycka att dessa ger mig något mer än en tillfällig sängvärmare?
Frågan jag ställer mig är också: vad tycker jag just nu? Och om jag ska vara helt ärlig, min vackra vän, så vet jag inte. Jag vet faktiskt ingenting. Jag är tömd på känslor. Totalt tom.
Och det gör lite ont i mig, för en gång i tiden var jag beredd att ge dig så mycket.
 
Någonstans djupt inuti mig kommer du alltid att ha en alldeles egen och speciell plats. Du kommer alltid att ha en smula av min omtanke och kärlek.
Och jag är ännu inte helt beredd att låta dig försvinna från mig helt och hållet. Ännu behöver jag en smula av det som du ger mig.


                                   Men det känns så konstigt inuti mig i kväll.

                                         Alldeles sorgset och ekande tomt.

                                          

                                       

---

Dagens låt: Frida Ohrn, Release me.

Jag är en sådan där unge som aldrig har pengar och aldrig skickar kort. Så min mamma fick inget kort av mig i år. Heller. För att kompensera skickar jag heller inget kort till pappa på farsdag. Kanske är det dumt, kanske inte. Jag försöker visa min uppskattning och kärlek på andra sätt. När vi ses kramas vi ofta, mycket och länge. Och om jag inte pratar med mamma i telefonen en dag känns det konstigt i magen när jag går och lägger mig.

För jag älskar min mamma så otroligt mycket. Hon är min stöttepelare och min klippa i livet. Hon är den jag alltid kan vända mig till och den person jag alltid kan skratta och gråta tillsammans med, Mamma är också den enda person jag kan bråka med och bli riktigt förbannad på. För med mamma törs jag det. Mamma finns kvar även när jag har gjort bort mig och sagt dumma okänsliga saker. Det är det finaste med min mamma. Hon finns alltid där för oss i familjen. Alltid. Det må gälla stort som smått - idag till exempel satt mamma och hjälpte sin struliga avkomma med räkningar och diverse papper. Benade upp och redde ut. Visst, jag hade klarat det själv även om det kanske inte hade blivit gjort i samma goda tid som när mamma tryckte på. Men bara det att mamma sätter sig ner och hjälper sin snart tjugoåttaåriga dotter med en sådan sak tycker jag är så... Fint på nå't sätt. Det värmer i hjärteroten.

Min mamma är bräddfull av kärlek till både människor och djur och min stora förebild här i livet.

För det finns nog ingen som jag är så stolt över som min mamma.

Mamma: Jag älskar dig, mer än du någonsin kan förstå. Jag blir så glad när du ringer och uppskattar ditt intresse mer än du kan ana. Vad gjorde jag utan dig?

All min varmaste kärlek till dig.

Dotra.