uppförs, nerförs och schlättförs

En dag med en början då krumkroppen värkte och var icke samarbetsvillig. Då det var ett projekt att resa sig ur sängen; själva rörelsen i tiden kändes mig omänskligt onödig och betydelselös. Men med tiden lär man sig vissa knep att ta till, även de mornar då kylan värker i magen och hjärtat sprungit och gömt sig i halsgropen i skräckslagen väntan på Bättre Tider och Varmare Mornar.

Utomhus gråvind och snövind. En skala av smuts och utanför fönstret har någon i snön lämnat en svart sopsäck med innehåll att långsamt smälta fram och virvla utanför tillsammans med de löv som föll i fjol. Jag fastnar med blicken och följer dess säregna dans: runt, runt, runt. Småningom lägger den sig bekvämt tillrätta utanför min dörr. Den påminner om ett blött djur som vill in. Jag känner en oanad sympati för den dumpade säcken och dess nu utspridda innehåll.

Men dagen fortsätter, sin dystra början till trots. Och plötsligt har en oväntad liten spillra av kvarglömd glädje fått fäste i krumkroppen. Och den tar plats, vägrar ge vika. Även om jag till en början visst kämpar emot.

Efter lunch har jag totalt glömt dystra morgonen och yrar omkring med outtömlig energi. Eftermiddagen och kvällen fylls med aktivitet och varm vänskap.

När jag så kommer hem efter fjorton timmar på vift ser jag blötdjuret ligga på sin gamla plats utanför fönstret igen.
I morgon ska jag förbarma mig över den.
Den kan ju inte ligga där alldeles ensam och frysa.



En regnig blöt grådag för många år sedan. Kornigt och lite sjaskigt, jag skyller på kameran.