uppförs, nerförs och schlättförs

Det är mörka moln på kvällshimlen när jag går hemåt. De skiftar i mörklila, blått och mörkaste grått. Vissa är kantade med guld av en annars försvunnen sol. Det blåser ganska ordentligt men jag släpper ändå ut håret, som genast sveper omkring ansiktet och fastnar på ryggsäcken.

Som jag går där genom skogen kommer jag givetvis och oundvikligen att tänka på dig. Du, du, du. På ett sätt är jag är innerligt så trött på dig. På ett helt annat sätt är jag oerhört nöjd. Jag försöker minnas den tiden innan och mellan våra konstiga sammandrabbningar, jag minns dessa tider som... Fria.  Nu är jag inte på något sätt eller vis alls tillbaka i den gamla mörktjärnen, men om jag vill kan jag doppa i en tå och känna av temperaturen. Men jag väljer att inte göra det. För jag är så innerligt trött. Trött på att tänka och grubbla och fundera och analysera. Trött på ord som ingenting menas med. Ord, min vän, ska man inte slösa med allt för mycket. De kan bli tomma och innehållslösa. De kan till och med få motsatt betydelse. De kan bli djupt ironiska och sarkastiska. Ord utan påföljande handling betyder i vissa fall ingenting mer än just... Tomma ord.

Och jag funderar för mig själv: Hur länge ska jag duga för dig den här gången? Det som är så oerhört djupt ironiskt på ett sätt är att du vet egentligen just ingenting om mig längre. Du vet inte, att jag numer har blivit ganska så stark och självständig. Att jag har gått och skaffat mig en smula stolthet. Att nuförtiden är det inte längre frågan om hur länge jag ska duga eller räcka till eller inte ta för mycket plats och begära för mycket. Nuförtiden är frågan riktad åt andra hållet. Hur länge, min vän, kommer jag orka hållas med dig och våra... Tillfälligheter? Hur länge kommer jag tycka att dessa ger mig något mer än en tillfällig sängvärmare?
Frågan jag ställer mig är också: vad tycker jag just nu? Och om jag ska vara helt ärlig, min vackra vän, så vet jag inte. Jag vet faktiskt ingenting. Jag är tömd på känslor. Totalt tom.
Och det gör lite ont i mig, för en gång i tiden var jag beredd att ge dig så mycket.
 
Någonstans djupt inuti mig kommer du alltid att ha en alldeles egen och speciell plats. Du kommer alltid att ha en smula av min omtanke och kärlek.
Och jag är ännu inte helt beredd att låta dig försvinna från mig helt och hållet. Ännu behöver jag en smula av det som du ger mig.


                                   Men det känns så konstigt inuti mig i kväll.

                                         Alldeles sorgset och ekande tomt.

                                          

                                       

---

Dagens låt: Frida Ohrn, Release me.

Jag är en sådan där unge som aldrig har pengar och aldrig skickar kort. Så min mamma fick inget kort av mig i år. Heller. För att kompensera skickar jag heller inget kort till pappa på farsdag. Kanske är det dumt, kanske inte. Jag försöker visa min uppskattning och kärlek på andra sätt. När vi ses kramas vi ofta, mycket och länge. Och om jag inte pratar med mamma i telefonen en dag känns det konstigt i magen när jag går och lägger mig.

För jag älskar min mamma så otroligt mycket. Hon är min stöttepelare och min klippa i livet. Hon är den jag alltid kan vända mig till och den person jag alltid kan skratta och gråta tillsammans med, Mamma är också den enda person jag kan bråka med och bli riktigt förbannad på. För med mamma törs jag det. Mamma finns kvar även när jag har gjort bort mig och sagt dumma okänsliga saker. Det är det finaste med min mamma. Hon finns alltid där för oss i familjen. Alltid. Det må gälla stort som smått - idag till exempel satt mamma och hjälpte sin struliga avkomma med räkningar och diverse papper. Benade upp och redde ut. Visst, jag hade klarat det själv även om det kanske inte hade blivit gjort i samma goda tid som när mamma tryckte på. Men bara det att mamma sätter sig ner och hjälper sin snart tjugoåttaåriga dotter med en sådan sak tycker jag är så... Fint på nå't sätt. Det värmer i hjärteroten.

Min mamma är bräddfull av kärlek till både människor och djur och min stora förebild här i livet.

För det finns nog ingen som jag är så stolt över som min mamma.

Mamma: Jag älskar dig, mer än du någonsin kan förstå. Jag blir så glad när du ringer och uppskattar ditt intresse mer än du kan ana. Vad gjorde jag utan dig?

All min varmaste kärlek till dig.

Dotra.

Gårdagkvällen blev dyr -det var klassfest och utgång. Och jag kan säga att även om man alltid går på billigaste studentpuben (de gånger man faktiskt går ut på krogen) så nog sjutton sitter man där och inser att de där trettio kronorna i inträde kunde ha varit socker (jag har slut) vitlök (även den slut) och lite toalettpapper (inne på sista rullen nu).

Jag är bara så trött på att behöva tänka på pengar vad tusan jag än gör! Till saken hör att jag är världssämst på ekonomi och endast har tur som har en sådan förstående moder: varje månad sätter hon sig snällt med sin snart tjugoåttaåriga dotter och benar upp inkomster och utgifter. Allt medan jag är sur och motvillig och har ångest och kallsvettningar. Jag kan till och med drömma om att alla pengar är slut och att jag kommer bli vräkt, får lov att hoppa av utbildningen (av någon anledning har också CSN sagt upp bekantskapen med mig i de här drömmarna) och att jag slutligen sitter på gatan och tigger eller hamnar på parkbänken eller i busskuren med en flaska t-sprit. Gärna med polisen, kronofogden och ett gäng advokater efter mig också. "Personlig konkurs" brukar det eka i dessa drömmar. Och jag vaknar med kallsvetten rinnande, ångestflämtningar och kryp i benen. Oftast måste jag efter dessa drömmar kliva upp och göra något praktiskt för att få ångesten att mildras. Det är vidrigt kan jag säga!

Egentligen förstår jag inte min egen rädsla: jag har aldrig tagit några lån utöver CSN, jag betalar alla räkningar i tid (nåja, kanske en dag sent ibland) och har bara fått ett brev med hot från inkasso i hela mitt liv. Det brevet fick jag när jag som sextonåring glömde lämna igen biblioteksböckerna: de hade gömt sig i röran i min lilla studentlägenhet och vägrade komma fram.
Så varför denna pengaångest? Jag vet inte.

Det närmsta problemet just nu är att i slutet av maj får vi kära studenter endast låna ca3300kr, med motiveringen att de flesta kurser tar sommarlov i början på juni. Hur man ska överleva i juni är det ingen som har sagt något om.

Jag har inget emot att arbeta under somrarna men som det är nu blir man som student i princip tvingad att arbeta under hela sin studietid. Jag tycker det är vansinne. Man ska ha ett val: arbeta eller inte arbeta under sina studier. Vill man jobba -visst. Men om man känner att ens studieresultat blir lidande är det då inte mest logiskt att man borde kunna klara sig på de pengar man får låna utan att behöva arbeta extra? Som det ser ut nu måste man börja extraarbeta redan i april för att kunna få ut pengar i slutet av maj.
Jag ser tillbaka, vad gjorde jag i april?
I april hade jag praktik. Arbetstiden låg rejält över 40h/vecka strecket. Det fanns inte på världskartan att jag hade orkat med ett extraarbete då. Jag kan tacka alla gudar att jag har en förstående mor och far som, i och för sig inte utan knorr och mumlande men ändå, bidrar till att få min ekonomi att gå ihop de månader det kniper som mest (hos mig är det tyvärr ganska ofta). Tack vare dem behövde jag inte börja arbeta i april. Tack vare dem och skatteåterbäringen.

Men de som inte har föräldrar som kan hjälpa till då?

Jag blir så... Förbannad! Det är ju inte direkt ett studiefrämjande klimat det här. Och nu följer den gamla välnötta ramsan kring CSN: Vi lånar ju pengarna! De ska betalas tillbaka! En viss del är (tack och lov) bidrag, men en hel del är lån. Och om jag ändå ska betala tillbaka pengarna kan jag väl för tusan gubbar få låna åtminstone så jag klarar maj/juni månads utgifter? Är det för mycket begärt?

Nu har jag eldat igång mig ordentligt här. Dags att sätta mig med skolböckerna.

Idag har jag "klorinat" badrummet. För att få rent toalett, golv och handfat fick jag -utöver klorin- lov att ta till yes diskmedel, en kniv, rotborste och stålull. Jag tycker egentligen inte om att använda klorin, det är inte miljövänligt. Dessutom luktar det badhus i hela badrummet så jag blir hög som ett hus när jag går på toaletten. Men nog fan blev det rent! Hela fettranden på golvet är nu endast ett minne blott, kanske kan jag till och med duscha utan badtofflor nu också. Och inte halka eller få något konstigt på tårna.
Jag har arbetat på sjukhusets storstäd, jag har städat vandrarhem och hotell och sett hur folk beter sig och vad de lämnar efter sig. Och tro mig, det är en del konstiga och äckliga saker. En hel del konstiga och äckliga saker. Ändå må jag säga att mitt badrum låg på topp tio listan över Äckliga Utrymmen Jag Har Städat. Det är nästan så jag undrar om det någonsin faktiskt har grovstädats där inne förut. Nå, nu är det gjort och även om jag inte är nöjd över klorinanvändandet så är jag åtminstone nöjd att det är rent. Må bara hitta ett bra alternativ till klorin.

---

På något sätt känns det som jag tappat förmågan att skriva. Jag har fastnat i upprapningsträsket. Nå, var sak har sin tid, så ock även denna. Om ett tag lossnar det säkert igen. Tills vidare får jag vara trist och tråkig och skriva trivialiteter. Och nej, jag är inte ute med håven. Jag bara... Skriver som det känns just nu.

---

Utomhus är luften tung av fukt och maskarna ligger draperade utefter asfalten. Jag ser mig noga för så jag inte ska råka trampa på någon, men det är svårt. Om jag glömmer mig ett endaste ögonblick kan jag råka platta till någon stackare som ligger och sörplar. Och jag som är så disträ!

"Hur ska det gå?" funderar jag för mig själv och hinner i sista stund hejda foten som närapå krossat en oskyldig liten larv som ligger och trycker precis utanför min ytterdörr.

---

Jag får inte ur mig ett vettigt ord nu ikväll men har ändå någon konstig lust att skriva. Kanske för att skjuta på det där jobbiga som MÅSTE göras NU så jag hinner göra det där andra innan lektionen i morgon. Vad är det Hr. Winnerbäck sjunger... Jo! "Jag blir oinspirerad och ledsen, av kraven och stressen". Det känns oerhört barnsligt och töntigt och ickeansvarigt och allmänt jäkla... Ingen Duktig Flicka. Inte En Bra Kandidat. Men fan, ibland så... Äh. Ibland får man vara liten och klumpig och dum och allt det där. Ibland får man be om hjälp! Så det så.

Men det ska erkännas: hur kul det än är med praktik och att det går bra och allt det där, så ska det ändå bli sanslöst skönt att nästa vecka bara få vara... Student. Gå på lektioner man inte själv behöver planera. Dricka kaffe och snacka skit. Skriva. Få Ett Liv. Det där livet där om jag är oansvarig går det bara ut över mig själv. En så konstig mening det där blev. Nåja.

Dagens fundering: Varför i hela friden har man med sig hundbajspåsar som man duktigt skopar in högen i om man ändå inte tänkt slänga dem i därför avsedda behållare utan lägger dem på gångvägen? Va? Jag menar.. Då är det väl bättre att låta bajset ligga kvar i dess naturliga form att multna bort? Jag förstår det verkligen inte! Och det är inte bara en bajspåse som ligger efter gångvägarna härikring. Nej det är en hel drös! Vissa ligger lämpligt utspridda på behörigt avstånd, andra ligger tillsammans i en liten hög.
Kan någon förklara detta fenomen för mig?
Jag har själv traskat med hund i stad och inte tusan lägger jag bajspåsarna på vägen eller trottoaren inte. Vissa påstår att det är alldeles för långt mellan bajspåsbehållarna, men vad spelar det för roll? De är ju inte direkt tunga (fast vad vet jag, någon kanske har en jättehund som de matat med plommon och som lägger en hög stor som Kilimanjaro -men de bajspåsar som ligger här är så små och nätta med prydliga knutar, så)! Tycker de det är pinsamt att gå med bajspåsar? Men varför då? Va?

Lämpligen lägger jag här in en bild på världens finaste  Miro




Nu är det dags! Eller... Snart i alla fall.

Vi rör oss i cirklar. Vi närmar oss och omsluter varandra för att efter ett ögonblick, en stund, fortsätta vidare. Så rör vi oss bort från vår gemenskap, längre och längre -för att sedan åter närma oss igen. Frågan är bara hur stora våra cirklar är. Kanske är din mindre än min. Kanske tvärtom. Kanske är de nästan lika stora.

Ibland vill jag bryta mig fri, slå mig lös. Bort från dessa cirklar. Bryta mig fri från mönstret. Ibland käner jag mig nedtyngd och otymplig: inte längre i rörelse. Och jag behöver rörelse. Jag behöver min frihet. Jag behöver drömmar och visioner och hopp.

Du behöver inte ta åt dig, jag riktar mig inte till någon särskild. Kanske mest till mig själv och min egen frustration. Ibland känns det som jag har stagnerat.

Rastlösheten gräver djupa svarta hål i kroppen på mig och jag har ingenting att fylla igen dem med annat än drömmar. Drömmar om att bryta mig loss, packa ihop, försvinna. Drömmar om andra världar, andra landskap, andra cirklar.

Jag har möblerat om för säkert femte gången. Nu är jag (nästan) nöjd. Jag har plockat in alla böcker och placerat dem i bokhyllorna. Jag har gjort sovrum av sovrummet som innan mest såg ut som en gammal ungkarlslya. Eller en gammpojkes torftiga sovplats. Nu är där sovrum, det är bra. Sovrum ska vara plats för ro utan en massa störande saker. Rent och fritt med luft. Jag har hängt några fotografier på väggen. Foton av fjäll och hav och skog, så jag kan titta på dem innan jag släcker lampan. Så jag kan påminnas om att det finns en värld utanför den här -lilla. Så jag minns att om jag verkligen vill är det egentligen inte mycket som hindrar mig att packa ihop väskan och resa bort, långt härifrån, till andra möten och människor.

Jag läste en bok, jag såg en film. Jag andades en stund. Ensamhet är en blandning av ljuvlighet och lidande. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket. Vad jag mest av allt saknar är beröring. Jag är inte ensam i ordets fysiska mening egentligen. Jag har massor och åter massor av människor omkring mig. Ett telefonsamtal bort ligger nästintill ändlösa möjligheter till umgänge och samvaro. Denna vetskap är en trygghet och en förutsättning.

Ändå. Ändå ligger den där och lurar under kristyrytan. Längtan efter beröring. Så stark att det nästintill krampar i armarna och utplånar allt annat. Någon form av tillhörighet. Det var så längesedan nu, om det ens någonsin varit.  Och jag drömmer om nätterna. Drömmer om närhet och tillit. Drömmer om en ansiktslös människa som omfamnar mig och vaggar mig. Viskar ljuvliga ord i mitt öra.