uppförs, nerförs och schlättförs

Jäpp så var högskoleprovet avklarat. Det blev inget jättestrålande resultat, men tillräckligt för att jag numer kan ta mig in på både jägmästar- och sjuksysterutbildningen. Och socionom. Fascinerande vad ett litet prov kan göra. Men tabelldelen var jag RIKTIGT värdelös på haha. Och matten. Och orden gick inte heller så bra. Inte så bra som de borde ha gjort med tanke på all svenska jag läst. Meeeeeen, det är ju en rejält stressande situation också. Och det gick ju. OCH! Jag SLIPPER göra om provhelvetet!
Muahahahahahahahahaha!

I morgon är jag ledig, men sen blir det jobb resten av veckan. Det är tur att jag har ett bra jobb även om det inte är ett jobb jag skulle vilja ha för resten av livet. Jag är liksom inte skapt för att bli... Ropad på. Eller hur jag ska uttrycka det. Inte riktigt få bestämma själv. Eller... Ja, alltså, som personlig assistent kan man bli en smula livegen. Och det är inte utan att gränserna suddas ut för vad man bör göra och inte. Lite piga blir jag nog och det tycker jag INTE om. Nu är min brukare med familj ytterst trevliga och generösa människor, men visst är det så att de passar på att ta tillfället i akt när det finns en tredje person i hemmet som är både yngre, starkare och friskare. Och visst är det svårt att sätta gränser. Jag tycker mycket om att ta hand om en människa som inte klarar sig i vardagen utan en stödjande hand, men jag måste även medge att om det är något som detta arbete bidrar till så är det studielusten. Och nu med högskoleprovsfacit i hand så är det ju bara att köra.

---------------------

Nu börjar kylan krypa på, tillsammans med mörkret. Jag och Malte traskar våra rundor och nu ikväll hade frosten lagt sig. Jag väntar med spänning på kylan. Funderar på snön. Minns de där otroligt vackra förmiddagarna i vintras med en alldeles vinteryr Malte och sol som gnistrade i snön.
Önskar jag hade någon att dela detta med. Men samtidigt gör tanken på närhet mig alldeles rädd. Jag minns inte längre hur man gör. Hur man släpper in en främmande människa. Att beröra. Nej, bara tanken känns konstig och onaturlig. Pansaret åker upp och murarna byggs på. Superflickan Utan Känslor kommer fram.
Och hon skrämmer mig en smula.

Jag tycker om när den person som bokat tvättstugan för fyra timmar inte disponerar den tiden utan tillåter lilla mig att husera där i stället. Nu kan jag äntligen tvätta det där som låg längst ner i tvättkorgen, och det är så skönt att bli av med det. Dessutom tycker jag det är lite mysigt att tvätta. I tvättstugan är det varmt och mjukt och rent och doftar gott och jag står och viker och lyssnar till tvättmaskin, torrskåp och tumlare.

I dag är första dagen jag är ledig efter en tiodagars arbetsvecka, det är ofantligt skönt, men jag studsade upp ur sängen i morse i tron att jag skulle till jobbet ändå, såklart. Men sen gick jag faktiskt och lade mig igen. Jag har varit så trött de senaste dagarna så jag tyckte att jag förtjänade en liten sovmorgon. Och Malte låg helt utslagen i soffan (han rörde knappt på sig när jag pussade honom godmorgon) så det var som ingen panik med utgång där heller. Mycket skönt med morgontrött hund!

Dagen till ära blir det plugg inför högskoleprovet som vankas i morgon. Jag är inte ett dugg pepp på det, tycker inte om upplägget av det hela, men det är bara att bita i det sura äpplet och gå dit. Jag räknar kallt med att få lägsta möjliga snitt. Det kommer ett till, till våren, och skiter det sig rejält nu så är det väl bara att göra om det då.

Jag börjar vilja ha snö nu, skulle vilja att sjön frös till så man kan gå ut och gå på isen.

Nästa år fyller jag trettio (hu!!!!) och då ska jag TEMEJFAN vara SMAL!!! Eller åtminstonde kunna gå i normala storlekar. Helst strl 38. Hehe. I morse hade jag gått UPP ett kg, trots att jag följt poängräkningen slaviskt. Men sen fick jag mens så då var det lilla kilot förklarat. Men det är ändå jobbigt att gå upp när man tror man är på väg ner. Nåja. Det är bara att fortsätta kämpa. Jag och Malte får ta en till tur till Bräntisbacken. Vi var där häromdagen och traskade upp och jag känner fortfarande av det i benen! Jisses! Mina gamla fjällben är sannerligen ett minne blott!


För övrigt vill jag ge en eloge till alla mina vänner som stält upp som Maltevakter och Maltepromenerare. I helgen jobbade jag extra och jag hade inte klarat det om det inte vore för er! Stort tack! (Nu vet jag i och för sig att dessa människor inte läser här, inte alla i alla fall, men ändå.)

Nu är det dags att lägga in nytvättat i skåpen och byta påslakan.

Jag är lite sugen på att börja skriva anonymt igen. Faktiskt. Då kanske en del av den däringa prestationsångesten släpper.
Jag känner att det blir lite VÄL mycket upprapande av så-här-ser-min-vardag-ut-jobb-promenad-plugg-tugg, här. Trist. Och inte särskilt inspirerande heller. Varken för mig eller nå'n annan.

Riktigt SÅ trist skrev jag inte på det förra stället. Men då var man som sagt mer anonym, på nå sätt. Det var en befrielse i vissa fall. Lite terapi, typ.

Här känner jag inte att jag kan skriva av mig fjårtisångesten eller fjårtisbeteendet. Fråga mig inte varför. Kan inte skriva de där fåniga små dikterna som poppar upp ibland. Och, fan, jag vet inte. Men men. Får vänta och se vad tiden ger antar jag.

I övrigt: Jag har minsann gått ner 2,2kg på en vecka jag! *stolt* Har ju en hel del kilon att gå ner, och i början brukar det gå fort. Sen gäller det att kunna komma in i lunken och fortsätta, fortsätta. Göra det till vardag. Fast den här gången känns det... bättre av någon anledning. Lite lättare. Förmodligen för att jag kommit upp i en vikt som skrämt mig REJÄLT. Och för att om jag ska bli jägmästare någon gång i livet så kan jag ju inte se ut som - eller ha kondition som - jabba the hutt. Men det ska gudarna veta att inte fasen är det lätt inte! Jag är inte en av dem som kommer säga "ooooh, neeeejdå, det har gått SÅ bra, jag har inte varit hungrig en enda gång! Man får ju äta så MYCKET!"

SKITSNACK!

Den här första veckan känns det som om jag varit Konstant Hungrig. Och jag äter tillräckligt, följer en av alla dessa poängdieter. Inte VV dock, för de suger ut en på pengar och tar ockerpriser. Men magsäcken kommer ju minska lite den med och kroppen vänja sig. Det är riktigt bra att jobba också, då får jag så mycket bättre matrutin. Och det är något som har saknats. Och så Malte-älsklingen. Han kräver ju en hel del promenader. Det är bra. Ska börja göra situps och sånt också, men inte_riktigt_än. Var sak har sin tid. Ma sku int sträääss.

Nu ska ma sova.

Idag har jag dammsugat, torkat golv, tvättat och bakat. Jobbat två timmar. Kollat Heroes och suttit och lipat till Scrubs.
Surrat på telefåån och msn. Torkat av Malte efter regnpromenad. Läst på lite olika forum. Läst lite skönlitteratur (just nu Marianne Fredrikssons Enligt Maria Magdalena - fullständigt underbar, även om inget riktigt klår Kerstin Ekman. Men å andra sidan är det som svårt att jämföra också. Tycker jag. Hä beror ju som på va man ä ute efter. Nå.) samt funderat på om komposten utanför sophuset är "igång".

Men inte fan har jag pluggat nån kemi inte.