uppförs, nerförs och schlättförs

Det är förmiddag och jag har varit vaken ett par timmar. Ätit långfrukost, lyssnat på radio och läst. Ena halvan av krumkroppen är fylld med hämningslös energi, andra halvan är breddad med oöverstiglig trötthet. Vilket antiklimax.

Huvudet är fyllt av dåligt samvete för bristande matvanor den senaste veckan, toppat av pizza och vin igår. Förvisso var det mycket trevligt, men nog hade jag väl kunnat strunta i pizzan, tänker jag. Kroppen känns tung och osamarbetsvillig. Och det är inte -bara- vinets fel.

Till veckan är det dags för examination, då får jag mitt lärarbesök från universitetet. Personen i fråga skall följa med och titta på en av mina lektioner och därefter bedöma om jag blir godkänd eller inte. Och jag tycker det låter helt absurt. För hur ska man på en enda lektion kunna bedöma hur en praktik på sex veckor gått? Min kära handledare på skolan, alltså den lärare jag följer under dessa veckor, kommer såklart vara med också. Men hon kan inte betygsätta mig, bara guida mig. Och återigen: jag tycker det är en smula befängt. Det är ju hon som följt mig och sett utvecklingen! Och den enda gången man får "finbesök" från universitetet är man oftast så nervös att det mesta kan gå åt skogen. Nåja. Det ordnar sig nog, men jag tycker ändå att det är en smula... Befängt.

Veckan därpå är det dags för jobbintervju. Det är samordnaren för några boenden med utvecklingsstörda (är det en korrekt benämning?) som söker sommarpersonal samt eventuellt timvikarier till hösten. Och det låter ju toppen, tycker jag. Och jag har en sådan tur, för jag har inte haft... Tid (?) att söka sommarjobb ännu. Eller tid och tid, snarare har tanken funnits där men det har hela tiden blivit andra prioriteringar vilket kanske inte varit så smart.

Men så en dag ringde telefonen och det var den här samordnaren som ville pratas med mig. Hon hade fått mitt nummer av min kära bästaste vän Ulrica, som ju redan fått jobb. Tack Ulrica! Ulrica är så mycket bättre än mig på att tänka långsiktigt. Nu är det ju inte säkert alls att jag får detta jobb men jag har, återigen tack vare Ulrica, ett annat nummer, en annan samordnare, att ringa också. Dessutom har min kära handledare på skolan där jag har praktik gått med på att vara referensperson åt mig. Tydligen vägde lärarutbildningen tungt när det kom till möjligheten för mig att få jobb. Det var ju ett tag sedan jag arbetade inom vården, men den pedagogiska kompetensen från lärarprogrammet påpekades av samordnaden och då är ju min nuvarande handledare den perfekta referenspersonen! Jag hoppas det går bra och att jag får jobbet. Jag tror jag skulle komma att dels göra ett bra jobb, dels trivas med det. Nå, den som lever får se.

 

Det enda som skrämmer mig är att jag kommer "sitta fast" i Umeå. Inga fjäll, inga vandringar, inget fiske i blanka fjälltjärnar under arla morgontimman.

Men jag kanske får pengar över så jag kan ta upp det där med körkortet igen då. Det har legat i träda i snart tio år, sen senaste försöket då jag kuggades av "Kugg-Ove" med motiveringen: "inte tillräckligt systematisk säkerhetsgenomgång av bilen samt något för långsam hastighet i bostadsområde". Kugg-Ove var känd för att kugga tjejer och på den tiden hade jag hennafärgat långt hår, hål i näsan och långkjol. Förmodligen uppfyllde jag alla kriterier för en "flummig individ av det icke ansvarstagande kvinnliga könet". Han var en riktig stofil och sur---. Nu på senare år kan jag skratta ganska hjärtligt åt hans beteende men då var jag arton och inte direkt hårdhudad, så jag grät och tyckte världen var en hemsk och ond plats. Och även nu kan jag säga att han betedde sig som ett riktigt svin och praktarsel. Han var extremt otrevlig och osympatisk. Förmodligen var han bitter och hatade sitt jobb och alla galna människor som ville ge sig ut på vägarna. Maktgalen var han säkert också. Usch vad jag har fördomar.

Efter det försöket har jag flyttat omkring i Sverige och arbetat och studerat på alla möjliga och omöjliga orter. Det är ju inte så lätt att övningsköra i väglöst land liksom. Och inte har man råd att ta ens en endaste liten körlektion när man är student! Men nu om jag får detta jobbet, så kanske, kanske. Det skulle ju vara så oerhört skönt att få det avklarat. Och

-freeeeeeeedooooooom!

Oh, ljuva tanke: att kunna brassa iväg hem eller upp till fjälls eller ut till någon sjö eller åka på road trip, närhelst jag vill! Ja, förutsatt att man har råd med bil då. Men med extrajobb till hösten kanske man har råd med det också. Ah, nu har jag en plan och en idé, så skönt! Nu gäller det "bara" att få jobb också då.

(Och så ska jag banne mig köpa en digitalkamera.)

 

Men det löser sig som han sa, den däringa gubben som sket i vasken.


(Och här hade jag tänkt lägga in en jättefin bild på en blomsteräng hemifrån, men jag har skaffat vista och fattar helt enkelt inte hur man gör för att få skrivaren och scannern att tillåtas köras av datorn. Äh. Ni får föreställa er!)