Eftertanke
Solskenet flödar.
Jag läste en text idag. En text som fick mig att stanna upp, att Tänka Efter. Vad det är jag håller på med, åt vilket håll jag är på väg, vilka tankar som sakta slingrat sig in i mitt medvetande. Vad jag faktiskt Varit På Väg Att Göra.
Denna text påminde mig, fick mig att minnas. Det har funnits andra tider, tider då solskenet flödade på grund av Någon Annan. Då snöflingorna som nu stillsamt virvlar ner från himlen utanför mitt fönster var stora som russinflarn och dansade polka i min mage. Då jag ena minuten flög ett tiotal meter ovan jord, då jag inte ens med ett hårstrå hade någon som helst kontakt med jorden och Absolut Space, för att i nästa ögonblick åka rutschkana ner i avgrundsjupa hål i ändlösa myrar för att fajtas med Tvivlet, Skräcken och Rädslan. Och allt detta för denne Någon, som lekte med mitt då så unga trofasta hjärta. Någon som faktiskt tillhörde Någon Annan Flicka. Denna Den Andra Flickan for så oändligt illa. Så och även jag. Och nu i efterhand, ett par år senare, skäms jag som en strykrädd hund. Med all rätt. Jag hoppas hon mår bra idag. Jag gör det. Men det som fick mig att Stanna upp, att Tänka Efter, var tanken: Jisses!
Jag var visst på väg
att göra om det hela.
Igen.
Jag läste en text idag. En text som fick mig att stanna upp, att Tänka Efter. Vad det är jag håller på med, åt vilket håll jag är på väg, vilka tankar som sakta slingrat sig in i mitt medvetande. Vad jag faktiskt Varit På Väg Att Göra.
Denna text påminde mig, fick mig att minnas. Det har funnits andra tider, tider då solskenet flödade på grund av Någon Annan. Då snöflingorna som nu stillsamt virvlar ner från himlen utanför mitt fönster var stora som russinflarn och dansade polka i min mage. Då jag ena minuten flög ett tiotal meter ovan jord, då jag inte ens med ett hårstrå hade någon som helst kontakt med jorden och Absolut Space, för att i nästa ögonblick åka rutschkana ner i avgrundsjupa hål i ändlösa myrar för att fajtas med Tvivlet, Skräcken och Rädslan. Och allt detta för denne Någon, som lekte med mitt då så unga trofasta hjärta. Någon som faktiskt tillhörde Någon Annan Flicka. Denna Den Andra Flickan for så oändligt illa. Så och även jag. Och nu i efterhand, ett par år senare, skäms jag som en strykrädd hund. Med all rätt. Jag hoppas hon mår bra idag. Jag gör det. Men det som fick mig att Stanna upp, att Tänka Efter, var tanken: Jisses!
Jag var visst på väg
att göra om det hela.
Igen.
Och det är ju inte så det ska gå till. Inte Så. Inte alls Så.
Minnet är onekligen bra, men mycket kort. En sådan tur att det finns sån't som påminner. Som lockar fram de där omtumlande månaderna. Och minnet av skammen -efteråt.
Aldrig mer.
Nu ska jag ut i denna underbart slösande vackra dag. Ska ta en promenad med min Allra Finaste Ulrica.
Kommentarer
Trackback