uppförs, nerförs och schlättförs

På väg ut till tvättstugan möter jag en kille och hans lilla svarta hund. Det är en valp som med spetsiga öron och viftande svans nyfiket plirar åt mitt håll. Jag ler och hälsar tyst på den.  Tänker att det är ju en hund, nog borde den kunna med lite telepati? Känna att jag kliar den bakom öronen och nosar den i pälsen? Hunden och jag fortsätter tjuvkika på varandra. Husse blir lite besvärad och drar med sig lillhundet en bit bort. Det är uppenbart att de väntar på någon, men inte på mig.
Jag går in och bokar tvätt-tid. Det fanns en ikväll vilket var bra, för jag ska ju flytta nu så mina kläder behöver vara rena tills jag lärt känna min nya tvättstuga och dess innevånare.

Ut igen och valp med husse står kvar. Nu viftar den ännu mer på svansen, sådär så hela gumpen följer med i rena glädjen. Och det är klart, vi känner ju varandra nu, är nästintill gamla bekanta! Hussen backar ett par steg och vänder sig om. Är han rädd att jag ska rusa fram och "Ååååhhh, vilken SÖT liten rackare, vad kan lilla voffsingen heeeeeetaaaaa?"  med min allra mest bäbisliknande röst. Hade han känt mig hade han vetat att det inte riktigt är Min Stil, kära du. Men han gör ju inte det. Känner mig. Nå, jag pratar vidare med hundet och går in igen. En kvart senare har jag rafsat ihop tre välfyllda påsar till återvinningen och är återigen påväg ut genom dörren. Ser dem i ögonvrån, men nu är det annat ljud i skällan, för nu har jag med mig påsar som det kling-klingelingar (glas och metall) om. Lille valpen gömmer sig bakom husse och kikar fram bakom hans ben. Rädsla blandat med nyfikenhet. När jag kommer tillbaka från sophuset är de borta, men valpen har satt sina spår, både på marken och i mig:
"Nu när jag flyttar större kanske... Men inte nu, ska ju strax på VFU... Hm, men kanske till sommaren -nä då hoppas jag ju på att få jobba heltid...  Men...  Men..."

Kanske måste ringa syster och fråga om jag får vara hundvakt i ett par veckor. Deras Lill-Miro är hela familjens ögonsten. Världens snällaste.

I telefon: Mammas röst med pappa i bakgrunden. Billjud och mixtrande med radion: "Vad sa du gumman, jag måste sänka... Jo, vi har åkt från Ö-vik nu, vi ringer när vi närmar oss! Puss puss!" Pappa brummar bifallande i bakgrunden och jag tänker: Vilken tur jag har.



Miro med collie-kompis som jag i skrivande stund glömt namnet på. Kan vara Axel eller något dylikt. Och allrakärastesyster eller svågern min har knäppt bilden. Tror jag. Eller hans pappa. Eller mamma.