Om sömn - narkoleptiker?
Just insomning, trötthet och uppvaknanden under natten trodde jag väl inte att jag var så ensam om. Där tänkte jag mest att jag var slö, ofokuserad, inte tillräckligt alert.
Men så kom jag på att man kanske skulle ta och söka reda på lite information kring fenomenet "inte kunna vakna" och se vad jag fann:
"Sömnförlamning eller sömnparalys är en ohygglig upplevelse som uppstår i samband med insomning eller uppvakning. Narkoleptikern upplever att han inte kan röra sig, inte tala, inte öppna ögonen även om han är helt vid medvetande. Ofta uppträder sömnparalysen tillsammans med hallucinationer. Sömnparalysen kan pågå i åtskilliga minuter.
Hallucinationer kan upplevas i samband med insomning (hypnagoga hallucinationer) eller vid uppvaknandet (hypopompa hallucinationer). Det är ofta synintryck, men också röster eller andra ljud kan förekomma. Det är tal om starka sinnesintryck som narkoleptikern inte kan skilja från verkligheten.
Orolig sömn. Sömnen hos narkoleptikern är ofta orolig och avbruten av många uppvaknanden. Drömmar är mycket framträdande hos narkoleptikerna, dels i samband med sömnparalys, insomnings- och uppvakningshallucinationer och dels som kraftiga drömmar under den egentliga sömnen. Drömmarna kan utveckla sig till riktiga mardrömmar."
Källa: http://www.scansleep.dk/Default.aspx?ID=230
Det finns namn för det! Det finns till och med en hemsida för det! Jag tillhör definitivt inte dessa som somnar stående och som inte går att väcka. O nej. Jag minns en person som var så, som vi inte kunde väcka ens med tio väckarklockor samtidigt. Som vi kunde leda hem då personen i fråga fortfarande sov. Som kunde somna när som helst, hur som helst. Som inte mindes det efteråt. Så jag har sett hur det är för den som verkligen lider av det.
Dock, det jag gärna skulle vilja vara utan är just den där sömnförlamningen och de där "hallucinationerna". Det är, precis som det står i texten ovan, ohyggligt fasansfullt.
Så nu ska jag gå och lägga mig. Förbannat sent. Attans. jag som hade börjat få in bra rutiner! Nåja. Bara att börja om och inte ge efter för den däringa sluga John Blund.
Natti natti.
("Hos personer med narkolepsi infaller vidare REM-sömnen ofta snabbt och nästan omedelbart efter insomningen." Ja, ja! Det stämmer så jäkla väl! En liten parentes bara, hämtad från hemsidan.)
Hej gumman! Jag känner igen det du skriver, även om det är lugnare nu när man är äldre. Jag minns särskilt när jag låg och solade på en strand för många år sedan, låg på rygg, men jag var helt övertygad om att jag höll på att dö, för jag kunde inte röra en fena, och ingen såg vad som höll på att hända mig, jag var helt förlamad och skräckslagen. Men det gick tydligen bra för jag lever ju ännu! Men känslorna var väldigt intensiva och otäcka när det pågick! Kramisar från mamma!
mamma: Oh, skönt att höra att det upphör med åldern :)
Det lät otäckt det där, att ligga "fast" på rygg i solen, hua.
Puss och kram till du den bästaste av mammor! :)
...och det var förstås jag som skrev där ovan, ja.
Puss igen!
Dotra
Men det där är inget att vara rädd för. När kroppen ändå sover kan ju själen passa på att latja runt lite. Ibland är den lite för upptagen med det för att hinna komma direkt när kroppen kallar igen. Njut bara av din själs tokiga infall och låt bli att bli rädd. Ropar kroppen så lyder själen...så småningom.
Jag brukar tom försöka komma in i det där tillståndet medvetet för det är då man kan uppleva känslan av att flyga;-)
Torparfrun: Jo, jag brukar tänka så - men när man tror att man ska dö så liksom är det inte lika roligt längre. Och kvävningskänslorna har blivit starkare med åren, såklart. Även jag försökte komma in i tillståndet förr, men inte nu. Jag blir lite rädd för vad jag kan möta. Men det är en annan och mycket längre diskussion.
:)