Å int var det nån förbannad sol

Satt på bussen för ett tag sen. Det kom en liten tant och klättrade upp på sätet bredvid mig, och vi kom att börja prata. Hon hade satt fast rollatorn längre fram och vi satt och höll koll på den tillsammans. Så började vi prata om halkan och svårigheten i att ta sig fram bland alla människor på stan, särskilt med rollator. Hon brukade cykla om somrarna, berättade hon, och längtan trängde igenom hennes röst. Men som det nu var kunde hon tyvärr inte göra det längre. Detta kom sig av att hon i våras åkt buss. Bussen hade kört så snabbt och ryckigt och hon hann inte sätta sig innan den började köra. Hon ramlade framstupa i gången och bröt tummen samt fick whiplash. Blodtrycksförhöjning och en massa mediciner. Ingen mer cykel för hennes del. Ingen ersättning av bussbolaget för smärta och lidande, för medicinerna. Men det var inte det värsta. Det värsta var inte ens att busschauffören inte stannade bussen när han såg henne ramla, utan bara körde vidare. Nej, det värsta var att i en fullsatt buss var det ingen – ingen – som reste sig upp för att hjälpa henne. Hon fick vackert ta sig upp bäst hon ville.

 

Fy fan.

 

Ibland skäms jag för att vara människa.  


Kommentarer
Postat av: Bert

Ack så vanligt, med likgiltighet.



Att hjälpa till i kniviga situationer är kul! Jag säger bara... Prova!



;-)

Postat av: Ingalill Jönsson

Jag förstår ej varifrån denna likgiltighet kommer för alla levande varelser, det är skrämmande!!

2008-12-01 @ 08:34:41
Postat av: Torparfrun

Så folk bara stirrade rak fram medan hon kämpade och hade ont??

Jag saknar ord...

Postat av: Älin

Bert: Mm. Klart man hjälper till liksom, det var ju det som var själva poängen med inlägget - häpnaden att ingen gjorde det.



Mamma: Visst är det det. Skrämmande alltså.



Torparfrun: Jo, det var även min känsla när jag satt med Tanten och hörde hennes historia. Vad säger man liksom?

2008-12-06 @ 13:04:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback