uppförs, nerförs och schlättförs

Ale Möller Band I Kväll I Umeå!

Yep, jag kommer vara där!

I går hörde jag talgoxen ordentligt för allra första gången det här året. Stadstalgoxen med sin två tituanden som gör mig alldeles varm i hjärtat - det finns hopp om en ljusning även detta år!

Förkylningen är mycket bättre, men dagens promenad tog verkligen musten ur mig: jag blev anfådd, svettig och fick hostattacker. (Fast inte så många hostattacker, bara några.) Men febern har inte varit i mig på ett par tre dar och igår var första dagen med endast utomhushosta (nästan iaf).

Malte har  kräkts och vankat omkring med oljud i magen inatt. Vi var ut nångång vid tre, (jag iförd morgonrock, vinterjacka, kängor och mössa, säkerligen en syn för gudar) men det kom inget. Han gick och lade sig efteråt, men jag hörde att det knorrade och mullrade och efter ett par timmar kräktes han lite galla. Nu på promenaden bajsade han en mycket märklig hög, den luktade ve och fördärvelse och såg mycket suspekt ut. Jag kunde inte lista ut vad han fått i sig dock. Nu ligger han och sover vid mina fötter, helt slut verkar det som. Men han åt inget igår och han har inte ätit idag. Han vill inte ens ha skinka! Nåja, det går väl över. Det brukar ju göra det. Och magen hanses är tyst nu. Lilla lurvot mitt.

Jag - som så många andra - är sjuk. Sjukskriven med evighetshosta, snor och feber. Hostmediciner har jag fått samt en inhalator då läkaren trodde jag hade förkylningsastma. Den hjälper lite, men inte mycket.

Malte är jääääätterastlös för jag busar inget med honom utan går bara lååångsamma promenader. Tur att jag har sådana fina vänner som ställer upp och tar ut honom på långisar!

Inga kort på Malte har det blivit heller av naturliga skäl. Jag har legat i snart en vecka och nu är jag LESS. Men det hjälps inte. Nåja.

Glatt inlägg och pepp va?

Till det positiva: jag har nu gått ner 12 (fast egentligen 15) kg. Det är ju bra. Riktigt bra.

Malte hälsar med en riktig rejäl blötpuss.

Bloggtorka. Tanketorka. I morgon har jag jobbat tio dar på raken och det känns både i kroppen och knoppen. Har ingen tankeverksamhet what so ever. Bara känslor som strömmar helt utan filter. Det blir lite mycket för mig så jag har tagit många och långa promenader för att kunna distansiera mig lite. Och så har jag sovit. Sovit och sovit. Så fort jag har haft chansen har jag sovit. Och då såklart vänt på dygnet då jag inte kunnat sova på natten. Men men. Drömt mängder av mardrömmar och haft två lampor tända i sovrummet. Jag som egentligen vill ha helmörkt när jag sover. Nåja. För att inte bli alldeles isolerad har jag nu bokat upp hela helgen - och givetvis hunnit ångra mig varannan sekund. Enbart och enkom för att jag vill sova, sova, sova. Men när jag sovit ut på fredag kommer jag om jag känner mig själv rätt vara pigg som en mört och vilja dricka vin. Så det blir bra.

Vikten går nedåt, har gått ner 10,5 kg officiellt och inoficiellt kring 13 kg. När jag gjorde en nyregistrering på Må Bra så hade jag redan gått ner tre kg nämligen, därav har jag enligt den sidan gått ner 10 kg men jag vet ju vad jag vägt som mest, så det räknar jag också. Nå.

Något som är ironiskt just nu är att jag håller min brukare och hans familjs hem i toppskick, medans mitt eget fullkomligt rasar ihop. Jag kanske behöver en personlig assistent jag med. Någon som kan massera min trötta rygg och mina onda fötter. Diska undan min disk och dammsuga, vika tvätt och vattna blommor. Och ta ner elljusstakarna och adventsstjärnan. Jag är den enda i hela grannskapet som har kvar mina julprylar i fönstren. Men skit i det, det ger mysig belysning om inte annat.

Mest av allt skulle jag just nu vilja resa till Irland och sitta på pubar och dricka öl och promenera över de gröna kullarna och blåsas omkull vid havet. Bo i en liten stuga längs kusten och skriva en bok. Skriva musik.
Eller så skulle jag vilja jobba på fjällstation igen. Fast inte de där stora, flashiga, häftiga. Nej en liten en. Mitt ute i ingenstans.
Just nu känns det som att jag skulle vilja vara ungefär var som helst förutom Umeå. Är så hjärtligt less på denna stad. När jag säsongade for jag runt en massa. Som jag saknar det. Det och alla människor man träffade. Och min hittills enda ensamvandring då jag fiskade mitt i natten och krigade med en spindel som slagit bo i mitt tält. Det var vekligen världens största spindel, jag lovar! Det slutade med att jag satt i absiden när det spöregnade, haha. Sen packade jag ihop tältet med spindeln i.
Jag tror Malte skulle älska fjällen. Och havet. Jag tror han känner lite som jag nu, att var som helst utom Ume. Men här är vi fast. Utan pengar och med distanskurser att genomföra så är det som kört att lämna stan än på ett tag.

Jodå, i dag fyller min kära älskade pappa år! Och då måste man ju - utöver den obligatoriskt över telefon framförda med en eeenkel tulipaaaan - även uppmärksamma honom här! Inte för att det finns internet hemmavid så att han kan läsa, men ändå. Grattis pappa min! Hoppas du haft en fin dag fast det var stekt lax till middag...

I övrigt då? Jo, i det Elinska livet har det varit seriöst plugg nu. Har insett att det är tentadax den 16:e och att jag inte på långa väääägar kan ens hälften av det jag borde kunna. Och jisses, nu är det beräkningar och begrepp och det snurrar i skallen. Att använda formler är inte så svårt, men ibland kan jag räkna ut en massa grejer och få rätt svar - utan att riktigt veta vad det är jag räknat ut, haha. Så jag har suttit nere hos Ullis och Daniel - de tentapluggar också - och ansträngt mig. Daniel är ju en stjärna på det här med matte och formler och sånt och det är vansinnigt tacksamt att ha någon att fråga, som är i samma rum, när man sitter med nå knepigt. Malteman är givetvis också med!

Viktmässigt har jag nu gått ner det jag gick upp, samt fyra hekto till, så nu har jag sammanlagt gått ner 9,2kg. Minsann! Jag är mycket stolt. Men så går jag minst en timmes sammanhängade promenad och äter tamejtusan efter schema varenda jäkla dag. Nejdå, det gör jag inte alls det - men det ska i alla fall ingen komma och tro att: det är superenkelt att gå ner i vikt! Det är ju bara att röra på sig mer och äta mindre! Jo, förvisso, svart på vitt så är det så. Men sen finns det ju andra faktorer som spelar in också. Så det så. Det är en sådan kamp vissa dagar att det kan ingen som inte försökt gått ner i vikt förstå. Basta.  Och bara för det så har jag säkerligen gått upp ett hakvt kg tills i morgon för att jag öste på lite för mycket majs på maten i dag.

Här är några bilder från dagens promme i skogen och på myren (nej mamma, inte på sjön, på myren, där går man om sommaren med, om man har stövlar):







Inte de bästa bilderna men va fasen.. Det var kallt så jag tog inte med mig kameran utan mobilen. Men fint var det, det vill jag lova! Fint som snus, och det är ju bland det finaste som finns det!

Massor med extrapussar och kramar till pappa i dag!

Malte och jag ligger däckade i varit hörn av soffan. Malte för att vi nu i kväll kommit tillbaka till Ume efter att ha spenderat den senaste veckan i västernorrland, med allt vad det innebar av släkt och hundar och människor och stoj. Jag för att jag liksom råkade dricka upp hela flaskan starkglögg. Alldeles själv.

Iiiinte riktigt planen, kan jag meddela.

schkabarautmämaltämääänsåskajagåhansoooovasågooott

Hörde jag en skål?

Nej, just det.

damn


Mer om jul senare. Fler biler på malte, har ju fotat juh. fast inte i jul så klart för ajg liksom gölmde det. äh, nu orkar jag inte ens koncentrera mit på att stava rätt haha

trore ä dax att sussa nu

Jag för en något torftig tillvaro för tillfället. Jobb utan kollegor, plugg på distans. Lite pengar. Ingen kör, ingen klass att hänga med, ingen man i livet. Via jobbet går jag dessutom i kyrkan varannan söndag. Jag känner mig som en turist där, men börjar vänja mig. Dock är jag den enda i hela den fullsatta kyrkan (jo, det är alltid fullsatt) som inte tar nattvarden. Jag inbillar mig att det hänger ett litet svart moln ovanför mitt huvud då. Att påstå att mitt liv tagit en underlig twist vore en grov underdrift. Jag kan inte säga att det var så här jag såg mitt liv som tjugonioåring när jag fantiserade om det i forna ungdomsdagar.

Jag tröstar mig med att det är en tillfällig torftighet, att jag gör det för att nå ett mål. Jag uthärdar. Jag gör det jag ska. Jag fantiserar om framtida händelser och göromål. Men det skall erkännas att jag inte direkt är känd för att vara uthållig och tålmodig. Nåja. Ett halvår kvar innan jag får mitt livs första semester. Och sedan spelar det ingen roll om jag klarat kemin och fysiken eller ej, om jag kommer in på det program jag vill eller inte - då läser jag väl något annat. För det ska sägas att ett år till av denna torftighet det går icket.  

I kväll blir det dock ett avbrott i ledan, i kväll blir det konsert! Demina minsann! Och Kjellvander. Kjellvander har jag väl lyssnat lite på, men har egentligen inte så stor koll på honom. Men Demian! Oh heliga guds moder, fan så bra det kommer bli.

Dessutom har jag nu gått ner åtta kilo. Gött. Bara trettiotvå kvar.

Satt på bussen för ett tag sen. Det kom en liten tant och klättrade upp på sätet bredvid mig, och vi kom att börja prata. Hon hade satt fast rollatorn längre fram och vi satt och höll koll på den tillsammans. Så började vi prata om halkan och svårigheten i att ta sig fram bland alla människor på stan, särskilt med rollator. Hon brukade cykla om somrarna, berättade hon, och längtan trängde igenom hennes röst. Men som det nu var kunde hon tyvärr inte göra det längre. Detta kom sig av att hon i våras åkt buss. Bussen hade kört så snabbt och ryckigt och hon hann inte sätta sig innan den började köra. Hon ramlade framstupa i gången och bröt tummen samt fick whiplash. Blodtrycksförhöjning och en massa mediciner. Ingen mer cykel för hennes del. Ingen ersättning av bussbolaget för smärta och lidande, för medicinerna. Men det var inte det värsta. Det värsta var inte ens att busschauffören inte stannade bussen när han såg henne ramla, utan bara körde vidare. Nej, det värsta var att i en fullsatt buss var det ingen – ingen – som reste sig upp för att hjälpa henne. Hon fick vackert ta sig upp bäst hon ville.

 

Fy fan.

 

Ibland skäms jag för att vara människa.  

Jag har gått ner 4,3kg! Wiiiiiiiii!

*stolt* Bara kring 36 pannor kvar nu då. Woho. Långsamt leder också någonstans *nynnar för mig själv*.

Till helgen blir till att fara hem och hälsa på mamma och pappa. Fira lite födelsedag ett par veckor förtidigt. Gå på konsert på måndagkväll med Euskefeurat. Ååååh, det ska bli så härligt!

Och så har jag fått en sån därn träningsmaskin i födelsedagspresent (utöver Euskefeuratkonserten). Hittade en begagnad en som jag ville ha. Jag har ju varken råd eller lust att gå på IKSU. Det blir för mycket tid iväg från Malte tycker jag (och 300 spänn i månaden!!! VA?!?!?!). Så nu blir det långa promenader med Malteman + en massa svett på apparata. Ska nog ordna sig det här med. I alla fall med vikten.

Men snön den försvann den. Vilket mörker.

Jäpp så var högskoleprovet avklarat. Det blev inget jättestrålande resultat, men tillräckligt för att jag numer kan ta mig in på både jägmästar- och sjuksysterutbildningen. Och socionom. Fascinerande vad ett litet prov kan göra. Men tabelldelen var jag RIKTIGT värdelös på haha. Och matten. Och orden gick inte heller så bra. Inte så bra som de borde ha gjort med tanke på all svenska jag läst. Meeeeeen, det är ju en rejält stressande situation också. Och det gick ju. OCH! Jag SLIPPER göra om provhelvetet!
Muahahahahahahahahaha!

I morgon är jag ledig, men sen blir det jobb resten av veckan. Det är tur att jag har ett bra jobb även om det inte är ett jobb jag skulle vilja ha för resten av livet. Jag är liksom inte skapt för att bli... Ropad på. Eller hur jag ska uttrycka det. Inte riktigt få bestämma själv. Eller... Ja, alltså, som personlig assistent kan man bli en smula livegen. Och det är inte utan att gränserna suddas ut för vad man bör göra och inte. Lite piga blir jag nog och det tycker jag INTE om. Nu är min brukare med familj ytterst trevliga och generösa människor, men visst är det så att de passar på att ta tillfället i akt när det finns en tredje person i hemmet som är både yngre, starkare och friskare. Och visst är det svårt att sätta gränser. Jag tycker mycket om att ta hand om en människa som inte klarar sig i vardagen utan en stödjande hand, men jag måste även medge att om det är något som detta arbete bidrar till så är det studielusten. Och nu med högskoleprovsfacit i hand så är det ju bara att köra.

---------------------

Nu börjar kylan krypa på, tillsammans med mörkret. Jag och Malte traskar våra rundor och nu ikväll hade frosten lagt sig. Jag väntar med spänning på kylan. Funderar på snön. Minns de där otroligt vackra förmiddagarna i vintras med en alldeles vinteryr Malte och sol som gnistrade i snön.
Önskar jag hade någon att dela detta med. Men samtidigt gör tanken på närhet mig alldeles rädd. Jag minns inte längre hur man gör. Hur man släpper in en främmande människa. Att beröra. Nej, bara tanken känns konstig och onaturlig. Pansaret åker upp och murarna byggs på. Superflickan Utan Känslor kommer fram.
Och hon skrämmer mig en smula.

Jag tycker om när den person som bokat tvättstugan för fyra timmar inte disponerar den tiden utan tillåter lilla mig att husera där i stället. Nu kan jag äntligen tvätta det där som låg längst ner i tvättkorgen, och det är så skönt att bli av med det. Dessutom tycker jag det är lite mysigt att tvätta. I tvättstugan är det varmt och mjukt och rent och doftar gott och jag står och viker och lyssnar till tvättmaskin, torrskåp och tumlare.

I dag är första dagen jag är ledig efter en tiodagars arbetsvecka, det är ofantligt skönt, men jag studsade upp ur sängen i morse i tron att jag skulle till jobbet ändå, såklart. Men sen gick jag faktiskt och lade mig igen. Jag har varit så trött de senaste dagarna så jag tyckte att jag förtjänade en liten sovmorgon. Och Malte låg helt utslagen i soffan (han rörde knappt på sig när jag pussade honom godmorgon) så det var som ingen panik med utgång där heller. Mycket skönt med morgontrött hund!

Dagen till ära blir det plugg inför högskoleprovet som vankas i morgon. Jag är inte ett dugg pepp på det, tycker inte om upplägget av det hela, men det är bara att bita i det sura äpplet och gå dit. Jag räknar kallt med att få lägsta möjliga snitt. Det kommer ett till, till våren, och skiter det sig rejält nu så är det väl bara att göra om det då.

Jag börjar vilja ha snö nu, skulle vilja att sjön frös till så man kan gå ut och gå på isen.

Nästa år fyller jag trettio (hu!!!!) och då ska jag TEMEJFAN vara SMAL!!! Eller åtminstonde kunna gå i normala storlekar. Helst strl 38. Hehe. I morse hade jag gått UPP ett kg, trots att jag följt poängräkningen slaviskt. Men sen fick jag mens så då var det lilla kilot förklarat. Men det är ändå jobbigt att gå upp när man tror man är på väg ner. Nåja. Det är bara att fortsätta kämpa. Jag och Malte får ta en till tur till Bräntisbacken. Vi var där häromdagen och traskade upp och jag känner fortfarande av det i benen! Jisses! Mina gamla fjällben är sannerligen ett minne blott!


För övrigt vill jag ge en eloge till alla mina vänner som stält upp som Maltevakter och Maltepromenerare. I helgen jobbade jag extra och jag hade inte klarat det om det inte vore för er! Stort tack! (Nu vet jag i och för sig att dessa människor inte läser här, inte alla i alla fall, men ändå.)

Nu är det dags att lägga in nytvättat i skåpen och byta påslakan.

Jag är lite sugen på att börja skriva anonymt igen. Faktiskt. Då kanske en del av den däringa prestationsångesten släpper.
Jag känner att det blir lite VÄL mycket upprapande av så-här-ser-min-vardag-ut-jobb-promenad-plugg-tugg, här. Trist. Och inte särskilt inspirerande heller. Varken för mig eller nå'n annan.

Riktigt SÅ trist skrev jag inte på det förra stället. Men då var man som sagt mer anonym, på nå sätt. Det var en befrielse i vissa fall. Lite terapi, typ.

Här känner jag inte att jag kan skriva av mig fjårtisångesten eller fjårtisbeteendet. Fråga mig inte varför. Kan inte skriva de där fåniga små dikterna som poppar upp ibland. Och, fan, jag vet inte. Men men. Får vänta och se vad tiden ger antar jag.

I övrigt: Jag har minsann gått ner 2,2kg på en vecka jag! *stolt* Har ju en hel del kilon att gå ner, och i början brukar det gå fort. Sen gäller det att kunna komma in i lunken och fortsätta, fortsätta. Göra det till vardag. Fast den här gången känns det... bättre av någon anledning. Lite lättare. Förmodligen för att jag kommit upp i en vikt som skrämt mig REJÄLT. Och för att om jag ska bli jägmästare någon gång i livet så kan jag ju inte se ut som - eller ha kondition som - jabba the hutt. Men det ska gudarna veta att inte fasen är det lätt inte! Jag är inte en av dem som kommer säga "ooooh, neeeejdå, det har gått SÅ bra, jag har inte varit hungrig en enda gång! Man får ju äta så MYCKET!"

SKITSNACK!

Den här första veckan känns det som om jag varit Konstant Hungrig. Och jag äter tillräckligt, följer en av alla dessa poängdieter. Inte VV dock, för de suger ut en på pengar och tar ockerpriser. Men magsäcken kommer ju minska lite den med och kroppen vänja sig. Det är riktigt bra att jobba också, då får jag så mycket bättre matrutin. Och det är något som har saknats. Och så Malte-älsklingen. Han kräver ju en hel del promenader. Det är bra. Ska börja göra situps och sånt också, men inte_riktigt_än. Var sak har sin tid. Ma sku int sträääss.

Nu ska ma sova.

Idag har jag dammsugat, torkat golv, tvättat och bakat. Jobbat två timmar. Kollat Heroes och suttit och lipat till Scrubs.
Surrat på telefåån och msn. Torkat av Malte efter regnpromenad. Läst på lite olika forum. Läst lite skönlitteratur (just nu Marianne Fredrikssons Enligt Maria Magdalena - fullständigt underbar, även om inget riktigt klår Kerstin Ekman. Men å andra sidan är det som svårt att jämföra också. Tycker jag. Hä beror ju som på va man ä ute efter. Nå.) samt funderat på om komposten utanför sophuset är "igång".

Men inte fan har jag pluggat nån kemi inte.

...är på G men inte riktigt ännu. Kanske i kväll, men mest troligt i morgon.

Barasånivetliksom. Jag är fortfarande kvar.

Tudelu.

Det är många praktiska bekymmer nu. Främst vad det gäller pengar. Har tamejtusan anmält mig till alla jobb jag kan, men det är ju hugget i sten att få nalta. Och de jag får ligger på alldeles för lite timmar/procent för att jag ska kunna ta dem. Damn.

Har sagt till ömma modern att de kanske får hem en unge igen. Plus hund. Jag får ju ingen a-kassa heller då jag pluggar på distans samt har hoppat lärarprogrammet. Så alla tusen som jag betalat in till kassan under hela min studietid känns ju jävligt onödigt just nu. Och jag vill ju inte hoppa ur a-kassan eller facket heller, rent principiellt (en av mina få principer här i livet) men just nu står de ju inte så högt i kurs hos mig. Fast det kanske är regeringen jag ska gnälla på som har höjt avgifterna och tryckt på nya regler. Dock är jag lite för dåligt insatt för att kunna häva ur mig ordentligt angående det.

Nåja. Än så länge har jag jobbat hela 5.5 timmar i september. Och en fyra timmar till i morgon. Det blir en riktigt fet lön i slutet av oktober det, vill jag lova. I morgon ska jag också träffa en enhetschef för ett assistansbolag för att få timvi(c)ka där. Så man blir livegen igen, men man tjänar ju pengar. På gamla jobbet behövs det inte så mycket extrapersonal nu så det är bara att stallka en massa andra enhetschefer och tvinga dem att skola in mig på deras olika uppdrag. 

Det är ju aldrig kul att behöva oroa sig för pengar jämt. Det lägger liksom lite sordi på stämningen. Och skulle allt skita sig så måste jag säga upp min underbara lilla lägenhet. Vilket mörker. Svårt att koncentrera sig nu.

I övrigt? Pja, det är ju underbart väder. Det är bra! Härliga Malteprommisar.


Ska fota lite mer också så jag kan lägga upp några bilder bland alla orden.