Långa dagar II
Jaa, det är många funderingar som trängs i det Elinska huvudet. Allt från VFU-frågor till emigrerings- och enstöring-i-skogen drömmar.
Men mest av allt, det som alltid kommer upp varenda gång jag sitter i ett klassrum och tittar ut, eller går hem i skymningen genom skogen, är längtan: Längtan efter lugnet hemma. Pulsen i skogen. Tomma rum med dess välbekanta doft och ljud. Husljud, inte grannar över- och bredvid ljud. Sus i gran och talltoppar. Solstrimma mellan grenarna. Lav. Nästa gång jag kommer hem åker nog floran med. Det var ett tag sedan.
Och att gå ut i skogen och inte möta någon! Ack ljuvlighet.
Nu ska jag ner på skolan och göra momentplanering för tre klasser med ungkalvar. Jag hoppas ingen av dem hittar hit, men det tror jag inte, det är ju inte nå't jag nämner direkt, bloggen.
Och när jag skrev om vårvinter i något tidigare inlägg var jag nog en hel del optimistisk. För int fan är det vårvinter inte. Det är full vår. På gott och ont.
Nu må jag fara om jag ska hinna i tid.
Men mest av allt, det som alltid kommer upp varenda gång jag sitter i ett klassrum och tittar ut, eller går hem i skymningen genom skogen, är längtan: Längtan efter lugnet hemma. Pulsen i skogen. Tomma rum med dess välbekanta doft och ljud. Husljud, inte grannar över- och bredvid ljud. Sus i gran och talltoppar. Solstrimma mellan grenarna. Lav. Nästa gång jag kommer hem åker nog floran med. Det var ett tag sedan.
Och att gå ut i skogen och inte möta någon! Ack ljuvlighet.
Nu ska jag ner på skolan och göra momentplanering för tre klasser med ungkalvar. Jag hoppas ingen av dem hittar hit, men det tror jag inte, det är ju inte nå't jag nämner direkt, bloggen.
Och när jag skrev om vårvinter i något tidigare inlägg var jag nog en hel del optimistisk. För int fan är det vårvinter inte. Det är full vår. På gott och ont.
Nu må jag fara om jag ska hinna i tid.
Långa dagar
Nu är det tredje gången jag fösöker skriva något som inte är alltför jäkla trist att läsa, men det är bara att bita i det sura äpplet: Det blir lite gnäll.
Jag har VFU och det innenbär en MASSA jobb (för jag måste plugga in det jag ska undervisa i, för inte fa.. har vi läst om detta på lärarutbildningen inte). Det är kul att undervisa, eleverna är roliga och schyssta men mentalt blir jag totalt väck efteråt, när spänningen släpper. Blir nog varm i kläderna snart, men det är onekligen intensivt. Dessutom har den gode guden bestämt sig för att det först nu är dags för Älin att drabbas av influensa med otaliga febertoppar och allmänt snurr i huvudet. Den som känner mig vet att jag fryser ungefär aldrig. I gårkväll gick jag och lade mig under dubbla täcken fullt påbylsad med ullfrottetjockisar, mjukbyxor, linne och collage-tröja.
Och frös.
Och sov och vaknade såklart badande i svett kring fem. Gnäll, gnäll. Man ska inte gnälla, det förgiftar och tär. Men ibland är det förbannat skönt.
Och när disk och dammsugning och tvättning ska hinnas med, det vet nog varken fan eller hans mormor och ännu mindre jag.
Tove/Torparfrun! Jag har mailat dig, men jag vet inte om det har kommit rätt. Så jag tänkte jag skriver en liten rad här så kanske du ser. Jag går in hos dig och försöker maila där med. För nu är jag ju så nyfiken på vad det var för en seriestrip =)
Nu ska jag... Sova.
Dagens låtar: James & Karin, Hur ska jag göra för att komma över vägen samt Majs. Ane Brun: To let myself go och dessutom såklart Stefans Sundströms tolking av Ett gammalt fult och elakt troll (heter den egentligen det?). Fred Åkerstöms tolkning av Glimmande nymf och sist men inte minst: Gary Jules: Mad world.
Öööööver och ut.
Om vi säger såhär: det är inte den väna, sköra, eteriska lilla flickan i mitten jag är sådär slående lik.
Men det är helt okej, jag är väldigt förtjust i troll.
Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång...*nynnar för mig själv: *
Stefan Sundström
Jamen jag måste bara länka till Sundströms my space sida. Lyssna på låtarna som ligger uppe!
Ah!
Och när ni ändå är där (eller här?) så kan ni ta och kika in på Lars Demians sida också.
Nu: Mat och dusch och vin.
Ut och njut!
Bilden har jag googlat fram men just denna variant fanns på umeå kommuns sida. Häpp!
Ah!
Och när ni ändå är där (eller här?) så kan ni ta och kika in på Lars Demians sida också.
Nu: Mat och dusch och vin.
Ut och njut!
Bilden har jag googlat fram men just denna variant fanns på umeå kommuns sida. Häpp!
Vårvinter
Det blev inga fjäll och det blev ingen salstenta. Så går det ibland. Kanske var det lika bra då jag tror jag har feber i kroppen, konstant huvudvärk och är enormt trött. Eller så är det bara mitt sinne som spelar mig ett litet spratt så jag inte ska misströsta allt för mycket över den missade fjällturen. Någon form av en dåres tröst eller så.
Nu sitter jag med hemtena x 3, men det är okej.
Helgen lovar sol och vackert väder, skriva tentor och ta promenader samt dricka vin med tjejerna. Och det är ju inte helt fel det heller.
Det gäller att inte misströsta alltför mycket över missad tur. Fjället ligger kvar.
Nu ska jag njuta av av det överflöd som är vårvintern; allting flödar och är ljust, det knäpper och droppar och kvittrar. Och som alltid när ljuset är på väg efter svartvintern ser människorna nyvakna och överraskade ut. Plirar mot ljuset och ler mot främlingar. Kliver med osäkra steg på nyss framsmält mark, som om isen ännu låg kvar. Jag går ut och blir blöt om fötterna. Plirar nyvaket och ler mot främlingar. I går mötte jag en ung man som helt plötsligt svängde i väg i ett par danssteg innan han fortsatte gå. Vi log mot varandra när vi möttes. Och inuti mig kändes det som när en fisk slår mot ytan på ett stilla vatten: det spratt till och missmodet vände lite. Vattenringarna sprids än. Stilla och långsamt tinar kroppen upp. Krumryggen rätar på sig och solen värmer i ansiktet.
Nu sitter jag med hemtena x 3, men det är okej.
Helgen lovar sol och vackert väder, skriva tentor och ta promenader samt dricka vin med tjejerna. Och det är ju inte helt fel det heller.
Det gäller att inte misströsta alltför mycket över missad tur. Fjället ligger kvar.
Nu ska jag njuta av av det överflöd som är vårvintern; allting flödar och är ljust, det knäpper och droppar och kvittrar. Och som alltid när ljuset är på väg efter svartvintern ser människorna nyvakna och överraskade ut. Plirar mot ljuset och ler mot främlingar. Kliver med osäkra steg på nyss framsmält mark, som om isen ännu låg kvar. Jag går ut och blir blöt om fötterna. Plirar nyvaket och ler mot främlingar. I går mötte jag en ung man som helt plötsligt svängde i väg i ett par danssteg innan han fortsatte gå. Vi log mot varandra när vi möttes. Och inuti mig kändes det som när en fisk slår mot ytan på ett stilla vatten: det spratt till och missmodet vände lite. Vattenringarna sprids än. Stilla och långsamt tinar kroppen upp. Krumryggen rätar på sig och solen värmer i ansiktet.
Dagens i-lands problem
Sol ute sol inne.
Men det är lite hårt när det är finväder -även om jag tycker det kunde vara åtminstone nån minusgrad- och man måste sitta inomhus och skriva tentor.
Imorgon ska de hämta mina köksluckor för målning.
I morgon kan jag åka till fjällen om jag vill.
Om jag gör det, måste jag ta salstentan vi har på fredag som omtenta senare. Och så måste hemtentan jag skriver på nu bli klar idag. Det är väl i och för sig inget problem. Nej, problemet ligger i att jag redan ligger efter med tentor den här terminen. Och att eventuell omtenta ligger mitt i praktikperioden. Men jag BEHÖVER komma härifrån! Jag BEHÖVER fjäll! Jag BEHÖVER träffa allrakäraste syster! Jag behöver... INPUT! Ny miljö! Och jag BEHÖVER skriva den där jäkla tentan!
Vojne vojne.
Och vännerna ger olika råd: en tycker bestämt att jag ska fara. Den andra tycker lika bestämt att jag ska stanna. De andra har jag inte vågat fråga.
Vad göra?
Men jag menar... Fjäll... Sol... Snö... God mat... Familj...
Kontra salstentamen.
Sylarna. Hittade den på google. Oooooohhhh....
Imorgon ska de hämta mina köksluckor för målning.
I morgon kan jag åka till fjällen om jag vill.
Om jag gör det, måste jag ta salstentan vi har på fredag som omtenta senare. Och så måste hemtentan jag skriver på nu bli klar idag. Det är väl i och för sig inget problem. Nej, problemet ligger i att jag redan ligger efter med tentor den här terminen. Och att eventuell omtenta ligger mitt i praktikperioden. Men jag BEHÖVER komma härifrån! Jag BEHÖVER fjäll! Jag BEHÖVER träffa allrakäraste syster! Jag behöver... INPUT! Ny miljö! Och jag BEHÖVER skriva den där jäkla tentan!
Vojne vojne.
Och vännerna ger olika råd: en tycker bestämt att jag ska fara. Den andra tycker lika bestämt att jag ska stanna. De andra har jag inte vågat fråga.
Vad göra?
Men jag menar... Fjäll... Sol... Snö... God mat... Familj...
Kontra salstentamen.
Sylarna. Hittade den på google. Oooooohhhh....
a'stårs
Och så finns det de här kvällarna och nätterna. De här ändlösa funderingarna. Tankarna som snurrar och aldrig lägger sig till ro.
När alla val och vägskäl känns oöverstigliga. När hjärtat har tystnat och jag inte längre hör dess röst. Då blir jag vilsen och rädd, liten och osäker. Jag går i barndom igen. Vill inte ta ansvar för mig själv, mitt liv, mina tankar, mina val, mina känslor och alla de där jävla rädslorna. För det mesta blir inte som man tänkt sig och vad i hela helvete ska jag göra då? När det visar sig att de drömmar jag trodde jag hade var helt annorlunda mot för hur de verkligen har visat sig vara. Vilken fot ska jag stå på då? Helt plötsligt måste jag revidera om hela min självbild och självuppfattning.
Är det här sånt som händer när man har en måndagskompis? Är det här en del av processen? Att finna sanningar om sig själv man visste om fanns där men inte var så starka, så drivande?
Helt plötsligt hoppar något ut ur munnen som man helt plötsligt vet är sanning. Ristat i sten. Men vad gör man med den vetskapen? Den rubbar ju allt! Och om man inte kan uppnå den, vad gör man då? Ger upp? Väljer alternativ två och nöjer sig med det? Men vad är då egentligen alternativ två?
Nej, mer än någonsin skriker det i kroppen på mig: Dags att packa ihop, dags att fara, dags att göra något annat! Det var ju inte såhär du hade tänkt dig det eller hur? Du skulle ju ut och upptäcka världen! Du skulle ju segla jorden runt, du skulle ju resa och se, se och resa! Du skulle ju vandra i Himalaya och i Andalusien och titta på ändlösa landskap längs Transibiriska järnvägen. Åka upp till Sibirien och tundran. Vandra på Island. Paddla floderna i Kanada. Meditera i Indien. Göra alla de där grejerna.
Kanske bara en flykt från verkligheten, men då är jag väl feg då.
Men det känns som luften är sur och tung och jag får svårt att andas. Allt känns så inåthelvete ändlöst. Plugga hela våren, börja jobba i april för annars går inte ekonomin ihop i maj då vi kära studenter inte får låna några pengar längre. För i maj behöver vi ju inte längre betala några hyror eller äta någon mat, tycks de tro, de som bestämmer. Jobba en hel sommar och sedan börja plugga igen. Gärna jobba extra så det går ihop. Kanske får råd att gå till tandläkaren och doktorn. Och mitt i alltihop står man och ska försöka ha ett liv också. Så man gnäller lite och då får man höra om alla som minsann gick fjorton mil till skolan, barfota i djupsnön. Och som sedan jobbade extra kvällar och helger och nog egentligen var vakna dygnet runt och frös. Och jobbade. Och mitt i alltihop träffade de människan i sitt liv och vips hade de gift sig och skaffat fjorton ungar och måste försöja dem och här sitter reultaten och är jävligt otacksamma och lata.
Så jag är inte bara feg, jag är otacksam och lat också.
Dessutom har jag upptäckt slumrande drömmar som jag inte visste jag närde. Och de skrämmer skiten ur mig. Ursäkta språket.
Kanske inte min soligaste dag.
När alla val och vägskäl känns oöverstigliga. När hjärtat har tystnat och jag inte längre hör dess röst. Då blir jag vilsen och rädd, liten och osäker. Jag går i barndom igen. Vill inte ta ansvar för mig själv, mitt liv, mina tankar, mina val, mina känslor och alla de där jävla rädslorna. För det mesta blir inte som man tänkt sig och vad i hela helvete ska jag göra då? När det visar sig att de drömmar jag trodde jag hade var helt annorlunda mot för hur de verkligen har visat sig vara. Vilken fot ska jag stå på då? Helt plötsligt måste jag revidera om hela min självbild och självuppfattning.
Är det här sånt som händer när man har en måndagskompis? Är det här en del av processen? Att finna sanningar om sig själv man visste om fanns där men inte var så starka, så drivande?
Helt plötsligt hoppar något ut ur munnen som man helt plötsligt vet är sanning. Ristat i sten. Men vad gör man med den vetskapen? Den rubbar ju allt! Och om man inte kan uppnå den, vad gör man då? Ger upp? Väljer alternativ två och nöjer sig med det? Men vad är då egentligen alternativ två?
Nej, mer än någonsin skriker det i kroppen på mig: Dags att packa ihop, dags att fara, dags att göra något annat! Det var ju inte såhär du hade tänkt dig det eller hur? Du skulle ju ut och upptäcka världen! Du skulle ju segla jorden runt, du skulle ju resa och se, se och resa! Du skulle ju vandra i Himalaya och i Andalusien och titta på ändlösa landskap längs Transibiriska järnvägen. Åka upp till Sibirien och tundran. Vandra på Island. Paddla floderna i Kanada. Meditera i Indien. Göra alla de där grejerna.
Kanske bara en flykt från verkligheten, men då är jag väl feg då.
Men det känns som luften är sur och tung och jag får svårt att andas. Allt känns så inåthelvete ändlöst. Plugga hela våren, börja jobba i april för annars går inte ekonomin ihop i maj då vi kära studenter inte får låna några pengar längre. För i maj behöver vi ju inte längre betala några hyror eller äta någon mat, tycks de tro, de som bestämmer. Jobba en hel sommar och sedan börja plugga igen. Gärna jobba extra så det går ihop. Kanske får råd att gå till tandläkaren och doktorn. Och mitt i alltihop står man och ska försöka ha ett liv också. Så man gnäller lite och då får man höra om alla som minsann gick fjorton mil till skolan, barfota i djupsnön. Och som sedan jobbade extra kvällar och helger och nog egentligen var vakna dygnet runt och frös. Och jobbade. Och mitt i alltihop träffade de människan i sitt liv och vips hade de gift sig och skaffat fjorton ungar och måste försöja dem och här sitter reultaten och är jävligt otacksamma och lata.
Så jag är inte bara feg, jag är otacksam och lat också.
Dessutom har jag upptäckt slumrande drömmar som jag inte visste jag närde. Och de skrämmer skiten ur mig. Ursäkta språket.
Kanske inte min soligaste dag.
Söndagstugg
Idag har jag bekantat mig med min lilla tvättstuga. Det har hitintills faktiskt varit oerhört angenämt då de små raringarna till maskiner är minivarianter på den jätte till industrimaskin som finns på Sylarna. Med andra ord kan även en icke-ingengör som jag hantera dem och vet alltså hur man gör för att skippa program eller centrifugera det där lilla extra -och det utan att behöva krångla sig igenom en manual i samma tjocklek som Svea Rikets Lag. Dessutom är tvättstugan belägen i ett litet mysigt hus på gården som jag lätt hade kunnat bosätta mig i. Bara att lyfta bort det och placera det i skogen nån'stans och bums! Ett alldeles eget litet tomtebo.
Annars händer det inte så mycket. Jag och fläckarna på golv, tak och dörrar kastar bittra blickar på varandra, disken gjorde ett tappert försök till anfall men jag utmanövrerade den. Nu funderar jag på vilka medel man kan använda sig av för att få bort kalkavlagringar på rostfria diskbänkar samt hur man kan få bänkskivan mellan spis och ho vit igen. Gamla fläckar från ägare ända tillbaka till forntiden har som smält in det översta lagret lack. Eller om det är plastmaterial eller vad det nu är man täcker bänkskivor med. Rena går de iallafall inte att få. Kanske ska fråga Tjära Hyresvärden om de vill byta ut bänkarna också. De ska ju liks måla köksluckorna ändå, tänker jag.
Pjå, pjå, det låter som jag är väldans duktig men egentligen ligger jag bara i soffan och läser Harry Potta. Men det känns fint det med, så jag tänker inte klaga! Det är ju ändå söndag.
Och jo! Linda har kommit hem igen så nu är det återigen tramp och lite musik i våningen ovanför. Det är lustigt, när det är någon jag känner och tycker om, då är det bara hemtrevligt med de däringa ljuden. För övrigt måste jag även något dystert tillägga att jag förmodligen är den sämsta blomvattnerska som finns då jag vattnade blomman som kunde ta hur mycket som helst med en liten dutt då och då, vattnade en blomma som jag tyckte såg konstig ut betydligt mer (den var död, fick jag höra sen) och sen helt enkelt inte såg den blomma som faktiskt behövde en liten gnutta vatten dagligen. Så nu är den död. (Jag hittade den igår och försökte mig på lite uppmuntrande upplivningsförsök men den hade redan gett upp.)
Nu är det dags för lite käk, hämta den torra fina tvätten och läsa läsa läsa. Go'Linda hade dessutom med sig en kulturdel från DN till mig där det fanns med en intervju med Kerstin Ekman anbelagandes hennes senaste alster, "Herrarna i skogen". Med tanke på min förkärlek för just skogen torde denna bok falla mig på läppen tänkte jag. Jag hade redan satt upp den (boken alltså) på min ständigt ökande bokönskelista och nu har den ju kommit ut, så nästa gång det vankas pengar tänker jag beställa hem den i rasket! Så det finns saker att se fram emot vill jag lova!
Läsa lite mer om boken kan man göra här om man vill.
Nu: Slöa-Söndag!
Annars händer det inte så mycket. Jag och fläckarna på golv, tak och dörrar kastar bittra blickar på varandra, disken gjorde ett tappert försök till anfall men jag utmanövrerade den. Nu funderar jag på vilka medel man kan använda sig av för att få bort kalkavlagringar på rostfria diskbänkar samt hur man kan få bänkskivan mellan spis och ho vit igen. Gamla fläckar från ägare ända tillbaka till forntiden har som smält in det översta lagret lack. Eller om det är plastmaterial eller vad det nu är man täcker bänkskivor med. Rena går de iallafall inte att få. Kanske ska fråga Tjära Hyresvärden om de vill byta ut bänkarna också. De ska ju liks måla köksluckorna ändå, tänker jag.
Pjå, pjå, det låter som jag är väldans duktig men egentligen ligger jag bara i soffan och läser Harry Potta. Men det känns fint det med, så jag tänker inte klaga! Det är ju ändå söndag.
Och jo! Linda har kommit hem igen så nu är det återigen tramp och lite musik i våningen ovanför. Det är lustigt, när det är någon jag känner och tycker om, då är det bara hemtrevligt med de däringa ljuden. För övrigt måste jag även något dystert tillägga att jag förmodligen är den sämsta blomvattnerska som finns då jag vattnade blomman som kunde ta hur mycket som helst med en liten dutt då och då, vattnade en blomma som jag tyckte såg konstig ut betydligt mer (den var död, fick jag höra sen) och sen helt enkelt inte såg den blomma som faktiskt behövde en liten gnutta vatten dagligen. Så nu är den död. (Jag hittade den igår och försökte mig på lite uppmuntrande upplivningsförsök men den hade redan gett upp.)
Nu är det dags för lite käk, hämta den torra fina tvätten och läsa läsa läsa. Go'Linda hade dessutom med sig en kulturdel från DN till mig där det fanns med en intervju med Kerstin Ekman anbelagandes hennes senaste alster, "Herrarna i skogen". Med tanke på min förkärlek för just skogen torde denna bok falla mig på läppen tänkte jag. Jag hade redan satt upp den (boken alltså) på min ständigt ökande bokönskelista och nu har den ju kommit ut, så nästa gång det vankas pengar tänker jag beställa hem den i rasket! Så det finns saker att se fram emot vill jag lova!
Läsa lite mer om boken kan man göra här om man vill.
Nu: Slöa-Söndag!
Bara du
Om jag skulle ta och skriva lite, tänkte jag naivt
Tänkte jag skulle få ner några rader
På tentan som ska in i morgon
Men det enda som kommer ut är du
Du, du, du
Bara du
Och jag blir arg och tänker
- det här är ju löjligt!
Men det hjälper inte
Hur mycket jag än
Hoppar och stampar
Och fnyser och fräser
För du har klättrat in i mitt huvud
Och håller på att äta dig in i mitt hjärta
Du susar runt i blodomloppet
Och jag minns dina ord och din röst
Och dina fingertoppar
Jag minns din mage och mina händer
Överallt
Och smaken av din hud
Jag minns dina läppar, så mjuka mot mina
Och den lilla virveln som satte igång och köra
när jag kände din kropp mot min
den har inte slutat virvla runt
den heller
Så alla fina tankar om didaktik och lärande och min plan och min tanke
Som skulle stå här
De blev utbytta mot rött dunkel
Och trånande begär
Fula, fula och alldeles oemotståndligt vackra
tankar
Korta Rader
Och
vi läser
dikter
I skolan
Och helt
-plötsligt -
Skriver jag
I korta
Rader
För, ty
Det ser ju
Så Mycket
Djupare
Ut
då
Även
Fast jag
- i huvudet -
Läser ihop
Allt
Ändå
Men!
Missförstå mig rätt
Jag gör mina pauser
på andra ställen
Än du
Brottstycken
På vägen hem genom skogen stannar jag till. Det glimmar av stjärnor på himlen och äntligen är det några minusgrader igen. Kikar upp mellan gran- och talltopparna och andas djupa andetag. Det smakar gott. Det gör gott.
Allrakärastesyster ringde tidigare. De ska till fjälls och bjuder med mig. Hjärtat och själen skriker "JAAAA!!! Jag gör vad som helst, jag kommer!". Kanske går det att ordna med tentorna som ligger i vägen. Kanske, kanske. Allt man vill kan man, säger de ju, de där som vet.
Sitter vid köksbordet och har ätit middag med finaste vännen min. Dricker kaffe och äter mörk choklad med chili. Det är stillsamt och avslappnat. Vi spelar spel och hetsar upp oss lite: "Okej då, du får ett halvt poäng!"
Det är skönt med någon på samma nivå och våglängd. Skönt med trygghet.
På skolan. Hämtar tentor. Har G på den ena och VG på den andra. Andas ut. Varje inlämning känns alltid som det värsta jag någonsin skrivit. Förmanar mig själv: Börja i tid nästa gång!
Jag får ett förtroende som jag inte vet var planerat eller skedde på impuls. Men det gör inget, jag blir glad att någon känner den tilliten.
Och på kvällarna plockar jag fram gitarren. Spelar Sundström. Sjunger:
"Barfota, barbent i virvlande kjol..."
Hemma en sommar för en massa år sedan.
Telefonkort
Jag är ensam hemma för första gången på länge. Det är skönt. De senaste veckorna har varit så intensiva. Det var nog ungefär fyra år sedan intensiteten var så påfallande stark.
Så idag ska jag låta själen hinna ifatt kroppen. Jag ska packa upp och packa in. Jag ska handla och laga. Jag ska läsa och skriva.
Andas.
Jag minns en strof ur en dikt som stod på telefonkorten man hade ett tag förr. Då, innan man ännu hade mobiltelefoner och stod och köade till automater. Man kunde välja mellan att stoppa in småpengar eller ha kort. Det kändes modernt med telefonkort, minns jag. Så på dessa kort brukade det finnas små strofer och ord.
Just denna strof passar så väl in på den senaste av räckan av stunder. En stund jag kommer minnas och värna om ett tag. Vårda.
Så här är den:
"Jag har läppar av dig på min mun
i min hand har jag värme av din
Jag har känt att en susande stund
har en lycka ikväll varit min"
(Ture Nerman, resten av dikten finner du här.)
Och trots att det inte alltid blir som man tänkt sig, så har jag en räcka av stunder och närhet att falla tillbaka på.
Och det snöar och jag ska handla och laga och packa upp och packa in och jag ska läsa och skriva.
Och därimellan ska jag minnas lite och värna ett tag. Vårda.
"Tyst gömde jag allt i mitt hjärta, och mindes det efteråt."
Så idag ska jag låta själen hinna ifatt kroppen. Jag ska packa upp och packa in. Jag ska handla och laga. Jag ska läsa och skriva.
Andas.
Jag minns en strof ur en dikt som stod på telefonkorten man hade ett tag förr. Då, innan man ännu hade mobiltelefoner och stod och köade till automater. Man kunde välja mellan att stoppa in småpengar eller ha kort. Det kändes modernt med telefonkort, minns jag. Så på dessa kort brukade det finnas små strofer och ord.
Just denna strof passar så väl in på den senaste av räckan av stunder. En stund jag kommer minnas och värna om ett tag. Vårda.
Så här är den:
"Jag har läppar av dig på min mun
i min hand har jag värme av din
Jag har känt att en susande stund
har en lycka ikväll varit min"
(Ture Nerman, resten av dikten finner du här.)
Och trots att det inte alltid blir som man tänkt sig, så har jag en räcka av stunder och närhet att falla tillbaka på.
Och det snöar och jag ska handla och laga och packa upp och packa in och jag ska läsa och skriva.
Och därimellan ska jag minnas lite och värna ett tag. Vårda.
"Tyst gömde jag allt i mitt hjärta, och mindes det efteråt."
Starrland
Och plötsligt kom suget, längtan, lusten över mig:
Packa ryggsäcken, dra på kängorna, lyfta blicken och vandra iväg. Ut mot fjället om hösten. Då när gräset frostbränts ett par gånger och skiftar i nyanser av djuprött, brunt och guld. Andas in doften från myrn. Klafsa iväg efter några överblivna hjortron. Fiska i en tjärn om kvällen. Andas frisk, hög luft. Lyssna till vinden som leker mellan de kringliggande fjällväggarna. Titta på stjärnorna och förundras över djupet i färgen på himlen. Iaktta alla nyanser den genomgår innan allt blandas samman till den mörkt blåsvarta nyans som ligger som en oval skål högt däruppe. Njuta av ödsligheten och lugnet, pulsen i kroppen. Att bara -vara- i kroppen och sinnet, där och då. Nu och nu.
Från tältöppningen den enda gång jag ensamvandrat (2002). Bilden är tagen vid Långtjärn, strax bakom Sylmassivet. Jag kom inte så långt den gången, hade inte så mycket tid. Men lusten väcktes till mer.
Eller i en kajak om våren, strax efter islossningen. Ut mot de yttersta skären. Gråtoner i himmel och hav. Vita gäss. Paddla på, paddla på. Lägga till på en öde strandremsa i kvällningen, ljust innan solen går ner. Slå upp tält och laga mat. Känna doften av klippa och hav och en kvardröjande känsla av snö. Lyssna på kustvädret på radion. Kolla kartan. Njuta av ödsligheten och lugnet, pulsen i kroppen. Rök ur munnen av kvällskylan.
Längs Högakusten. Jag och en vän gjorde en rek.tur. Dock inte någon kajaktur, tyvärr. (2002)
Sista dagen på Sylarna, sommaren -02. Samma morgon kom första ordentliga snön på massivet. Fotade hängandes ut genom fönstret från mitt rum. Vilken utsikt, va!?
Packa ryggsäcken, dra på kängorna, lyfta blicken och vandra iväg. Ut mot fjället om hösten. Då när gräset frostbränts ett par gånger och skiftar i nyanser av djuprött, brunt och guld. Andas in doften från myrn. Klafsa iväg efter några överblivna hjortron. Fiska i en tjärn om kvällen. Andas frisk, hög luft. Lyssna till vinden som leker mellan de kringliggande fjällväggarna. Titta på stjärnorna och förundras över djupet i färgen på himlen. Iaktta alla nyanser den genomgår innan allt blandas samman till den mörkt blåsvarta nyans som ligger som en oval skål högt däruppe. Njuta av ödsligheten och lugnet, pulsen i kroppen. Att bara -vara- i kroppen och sinnet, där och då. Nu och nu.
Från tältöppningen den enda gång jag ensamvandrat (2002). Bilden är tagen vid Långtjärn, strax bakom Sylmassivet. Jag kom inte så långt den gången, hade inte så mycket tid. Men lusten väcktes till mer.
Eller i en kajak om våren, strax efter islossningen. Ut mot de yttersta skären. Gråtoner i himmel och hav. Vita gäss. Paddla på, paddla på. Lägga till på en öde strandremsa i kvällningen, ljust innan solen går ner. Slå upp tält och laga mat. Känna doften av klippa och hav och en kvardröjande känsla av snö. Lyssna på kustvädret på radion. Kolla kartan. Njuta av ödsligheten och lugnet, pulsen i kroppen. Rök ur munnen av kvällskylan.
Längs Högakusten. Jag och en vän gjorde en rek.tur. Dock inte någon kajaktur, tyvärr. (2002)
Sista dagen på Sylarna, sommaren -02. Samma morgon kom första ordentliga snön på massivet. Fotade hängandes ut genom fönstret från mitt rum. Vilken utsikt, va!?
Andetag
Solen skiner mig i ögonen och en mild vind smeker mitt ansikte. Isarna smälter långsamt undan. Takdropp. Jag kisar och ser hur det glittrar. Ler för mig själv.
"Tyst gömde jag allt i mitt hjärta
och mindes det efteråt." (Nils Ferlin)
Nyflyttad!
Ja, nu har jag äntligen kommit bort från lilla skrubben och därmed landat i en betydligt rymligare tillvaro. Med den större tillvaron kom dessutom en hel del smuts och snusk från föregående hyresgäst vilket inte är så kul, men jag är så nöjd och glad ändå. Här är tapeterna randiga av fett och smuts, duschgolvet har en hal hinna och en grov grå rand, men jag ska skrubba med rotborste och ett medel som faster Rita rekommenderade. Dessutom ska jag få omtapetserat och ommålat i precis heeeela lägenheten. Även om det är väntetid på sisådär sex-åtta veckor så känns det inte alls särskilt farligt. Jag ska hämta färgprover och alla nycklar på måndag. Och det ska bli sååååå roligt! Till och med köksluckorna (som har stora fettmärken efter generationer av fingrar) ska målas om. Inombords gnuggar jag förnöjsamt händerna. Hehe.
Det enda trista är att det inte är någon idé att packa upp alla böcker i och omsorgsfullt placera dem i min rangliga bokhylla. De ska ju ändå plockas ner snart igen tänker jag. Så de får bo i bananlådor så länge, placerade i bokhyllan så det känns som jag bor på ett lager -som ömma fadern så riktigt påpekade. Och på tal om ömma fadern och modern så går dagens, veckans och årets eloge till dem. För som de har slitit! De har burit och putsat och fejat och packat i och packat upp och kuskat fram och tillbaka över stan för att leta återvinningscentraler och hej och hå. Givetvis har jag varit med på allt detta också, så hjärtlös är jag inte så jag lämnar allt åt dem, men jag kan på rak arm säga att utan mamma och pappa hade det inte gått. Så jag bockar och tackar och skrapar och bugar. Och om jag får barn (och det ska jag ju) så har jag lovat mamma att jag ska göra samma sak för dem. Såklart!
Och idag har jag spenderat timmar med favvo-Lullen nere på staden -fikandes och flanerandes och handlandes. Nu ikväll är jag fyr-bjuden på fester(alltså, jag är bjuden på fyra olika fester *skryt* ). Vissa perioder leker verkligen livet!
Någonstans mitt i allt detta ska jag plugga ocskå. Har en hel del jag måste hinna ikapp, men precis just nu känns ingenting omöjligt. Som Lisa Nilsson så riktigt sjunger: "Långsamt leder också någonstans". Och det gör det ju!
Dessutom vill jag gärna flagga för två inlägg : först Bert Bodins inlägg på sin blogg som jag tyckte var lysande och därefter ledaren i dagens VF. Tänkvärda braord! Läs och betänk! Läs gärna kommentarerna också.
Nu ska jag till att dusch och prova dagens inköp, käka middag och knalla iväg på trevligheter.
Ha det så gott alla!
Över och ut.
Men vafalls! jag ser att alla mina länkar försvunnit! Ämen va fa.. Får åtgärda det senare...
Det enda trista är att det inte är någon idé att packa upp alla böcker i och omsorgsfullt placera dem i min rangliga bokhylla. De ska ju ändå plockas ner snart igen tänker jag. Så de får bo i bananlådor så länge, placerade i bokhyllan så det känns som jag bor på ett lager -som ömma fadern så riktigt påpekade. Och på tal om ömma fadern och modern så går dagens, veckans och årets eloge till dem. För som de har slitit! De har burit och putsat och fejat och packat i och packat upp och kuskat fram och tillbaka över stan för att leta återvinningscentraler och hej och hå. Givetvis har jag varit med på allt detta också, så hjärtlös är jag inte så jag lämnar allt åt dem, men jag kan på rak arm säga att utan mamma och pappa hade det inte gått. Så jag bockar och tackar och skrapar och bugar. Och om jag får barn (och det ska jag ju) så har jag lovat mamma att jag ska göra samma sak för dem. Såklart!
Och idag har jag spenderat timmar med favvo-Lullen nere på staden -fikandes och flanerandes och handlandes. Nu ikväll är jag fyr-bjuden på fester(alltså, jag är bjuden på fyra olika fester *skryt* ). Vissa perioder leker verkligen livet!
Någonstans mitt i allt detta ska jag plugga ocskå. Har en hel del jag måste hinna ikapp, men precis just nu känns ingenting omöjligt. Som Lisa Nilsson så riktigt sjunger: "Långsamt leder också någonstans". Och det gör det ju!
Dessutom vill jag gärna flagga för två inlägg : först Bert Bodins inlägg på sin blogg som jag tyckte var lysande och därefter ledaren i dagens VF. Tänkvärda braord! Läs och betänk! Läs gärna kommentarerna också.
Nu ska jag till att dusch och prova dagens inköp, käka middag och knalla iväg på trevligheter.
Ha det så gott alla!
Över och ut.
Men vafalls! jag ser att alla mina länkar försvunnit! Ämen va fa.. Får åtgärda det senare...